Samtal med Sara-Vide Ericson

SE: I mötet med dina målningar och i våra samtal har jag fått känslan att du skapar situationer där du vill omförhandla varandets villkor, ibland genom dramatiska gester som skulle kunna omkullkasta makten som det förflutna har över nuet och ibland är det snarare som att du hittar ett läge av lugn och balans och vill stanna tidens framfart. Är tiden något du tänker mycket på och hur existerar dåtiden, nuet och framtiden i ditt arbete?

SVE: Ja, i många lager och ur många olika perspektiv tänker jag på tid. Viktigast är kanske aspekten av att mina målningar redan är levda, de är alla konkret iscensatta och upplevda. Den performativa processen föregår det målade. Så målningarna är alltid vittnen till det som hänt. Och att måla som en akt där tiden står still. Men likväl en akt som kan sluta med att tidsförloppet kastas om – och att målningarna lika gärna kan utlösa händelseförloppet, som att vara ett vittne efteråt.

Ofta känns också måleri generellt som medium så märkligt i relation till just tid. För en målning kan upplevas så statisk – samtidigt som den skär genom tid och rum. Kanske mer än något annat objekt? Är det för att den som målat den står precis där du som betraktare står? Och ni ser den med samma ögon? Kanske är det något som gör att tiden omförhandlas. Samt det faktumet att måleri som akt är så otroligt formlöst i sin process, för innan en målning är färdig har den bokstavligen inga gränser.

Ibland tänker jag också på tid i relation till det ovan på ett mer lekfullt sätt. Som att det finns något väldigt lockande i att måla något som är blött? Just för att det blöta berättar om något som hänt strax innan ögonblicket i målningen, och att om målningen levde i vår tidskapsel, så skulle till exempel håret i målningen torkat vid det här laget? Som färgen har. Men håret är fortfarande blött.

SE: Utställningen presenterar verk av er båda som ibland existerar i samma stämningsläge, i samma biotop eller aktiverar samma punkt i kroppen på mig som betraktare medan ni båda skildrar mångbottnade händelseförlopp i varje enskilt verk. Med utgångspunkt i tanken att det enskilda blir till i samspel med omgivningen; hur känns det att här presentera arbeten så nära en annan konstnär?

SVE: Det är svårt att veta ännu, för hitintills har vi egentligen bara snuddat i varandras universum, jag tror att det är först när utställningen är installerad och verken står samman som en helhet, som vi vet vad utgången blir! Men att arbeta med Tilda har varit och är så givande för att det har varit så filterlöst, samtidigt som vi också är två vitt skilda öar. Kanske är det också så våra verk kommer samexistera i rummen? Självständiga men talande samma språk, tillsammans inflätade i mysteriet av att vara troll, nej jag menar människa.

SE: Ni arbetar med skilda metoder och i olika medium men är båda omsorgsfulla i relation till det ni avbildar i flera bemärkelser men kanske särskilt materialiteten. Ni visar båda verk från flera års produktion i utställningen, vilka material använder du och har ditt förhållande till materialet förändrats över tid?

SVE: Jag använder material som kan vara pointers eller anläggningsytor för inre föreställningar, eller minnen, både privata och kollektiva sådana. Men det slutgiltiga språket, eller skriften, jag använder är ju olja och pigment. Men metoden innan dess kan ju innehålla alla sorters material som griper i mig och skriker: måla mig! Levande såväl som döda djur, en skör paljettröja från 30-talet, ett par leriga boots eller ett par fylliga läppar. Mitt förhållande till materialet i sig själv har nog inte förändrats över tid, men min tilltro till att min intuition vet mer än vad jag vet vid första anblick har förändrats. Jag törs och vågar vara mer oformulerad längre in i processen, och det ger utdelning. På det sättet kan jag vara både mer lekfull och våldsam på samma gång, och det är för mig ett roligare sätt att arbeta på.

SE: I dag är ni båda verksamma i Hälsingland, på vilket sätt är platser från er hemmiljö närvarande i utställningen på Bonniers Konsthall?

SVE: Landskapet är en förlängd del av min ateljé, ett yttre rum som finns i mitt DNA likväl som i mitt mentala bibliotek över fysiska platser som kan stärka ett specifikt känsloläge i en målning. Kanske har det blivit så för att jag under timmar ute i skogen från de tidiga tonåren malts ner till sand i och sen byggt upp mig själv just i de här skogarna, myrarna, bergen. Miljöer som sådana där man utplånas och sen återskapas i får nog ett begrepp om att vara ens ”själens landskap” knutet till sig, oavsett om man vill eller inte. Men samtidigt är det också bara en helt vanlig plats att leva på, ett landskap som ironiskt nog blir osynligt för dig. En plats där man kan ha en schysst stor ateljé, och på sidan av sitt arbete ingå i en liten social gemenskap av olika människor som råkar bo på samma plats.

Bild: Sara-Vide Ericson, Supernatural Helper, 2022. Courtesy Galleri Magnus Karlsson & V1 Gallery.