Samtal med Tilda Lovell

SE: I dina arbeten figurerar karaktärer som tycks ha längtat sig till liv och uppstått ur mark och mylla. Ibland antyder du att de hör hemma i uråldriga mytologier eller en kollektiv föreställningsvärld. Andra gånger anar man en spontan tillblivelse, en existens som uppstått ur en synvilla eller formen hos en gren eller snäcka. Vill du berätta om hur det kan gå till när någon av dina väsen tar form hos dig och sen i världen?

TL: Tillblivelsen ser olika ut. Jag vet sällan vad jag söker, jag ger mig ut i olika landskap. Det finns en önskan eller strävan om att uppgå i något större. Jag söker kontakt, upplever, reflekterar och lägger märke till det som sticker ut. Just naturens olika rum erbjuder mig både fokus och en närvaro. Ta till exempel en rotvälta, den fångar lätt uppmärksamheten med sin dramatik. Där finns något våldsamt. I det uppslitna är livet på ett sätt avslutat, men ändå så uttrycksfullt. Det rör sig, det skriker och det känns. Jag ser ofta kroppsdelar i naturen, rotens vridning blir en utsträckt lem som jag vill vårda. Den är intressant, dess form berättar om rörelsen nedåt, till något djupt och kallt. I mörkret har den växt och stött på olika hinder som den tagit sig förbi, det här har format den. Det handlar om värdefulla meningsbärare, ingredienser till ett möjligt framtida recept. Ibland när jag tittar närmare ser jag att det redan finns ett sammanhang, att jag skulle förstöra en annan kropp, en annan existens om jag tog materialen med mig. Ibland sliter jag upp dem med våld, ibland faller de helt slappt ned i min hand bara jag vidrör dem. Vi går hem och fortsättning följer.

SE: Utställningen presenterar verk av er båda som ibland existerar i samma stämningsläge, i samma biotop eller aktiverar samma punkt i kroppen på mig som betraktare medan ni båda skildrar mångbottnade händelseförlopp i varje enskilt verk. Med utgångspunkt i tanken att det enskilda blir till i samspel med omgivningen; hur känns det att här presentera arbeten så nära en annan konstnär?

TL: Jag ser ett släktskap mellan oss, våra verk och processer. Men allt processas via våra olika kroppars system, viljor och händer med skilda metoder, så ute i världen ser verken olika ut. Jag är intresserad av Sara-Vides konstnärskap och person. Att nu få möjlighet att kliva in bakom målningarna och försöka förstå vad de är för något, hur hennes process ser ut, hur de blir till, är givande. En målning är inte bara en målning. Jag känner igen mig och funderar över vad det är som är likt även om våra uttryck och medium är väldigt olika. Det finns något gemensamt i hur vi hanterar naturen och tingen i våra händer – ben, lämningar, klädesplagg – vi söker det som känns. Jag ser en liknande strävan att hänge sig till ett visst landskap, att uppgå i någonting där, och sedan bära med sig laddningen från den stunden in i ateljén för att återskapa ett objekt eller en scen. När jag tar bilen och genar över bergen, sträckan på en timme som är mellan oss, åker jag genom flera av den sortens av landskap som vi båda hittar våra platser i. Jag kommer till Sara-Vides ateljé för att titta på modellen av konsthallen, och åker därifrån med ett mossbeklätt älghorn och bäverfötter.

SE: Ni arbetar med skilda metoder och i olika medium men är båda omsorgsfulla i relation till det ni avbildar i flera bemärkelser men kanske särskilt materialiteten. Ni visar båda verk från flera års produktion i utställningen, vilka material använder du och har ditt förhållande till materialet förändrats över tid?

TL: Jag arbetar ofta med material från naturen. Genom åren har jag rört mig mellan olika landskap, har jag varit mycket i öknen längtar jag efter havet, har jag varit länge på stranden rör jag mig mot skogen. Stämningen från landskapen återskapas i verken när scener byggs och de befolkas med sitt eget kött. Jag söker efter det speciella, lämningar, fragment, bestående rester av något som dött och bär historia om ett tidigare liv. Jag sammanfogar funna delar med vanliga skulpturmaterial och formar fritt i olika leror, gjuter av delar som inte annars är beständiga. De kanske är för sköra eller förgängliga, kanske fyllda med vätska. Jag kan krympa grejer för att få dem att passa. Varje gjutning, framställning, är ett materialexperiment, det finns mycket utrymme för missbildningar och jag jobbar ofta med skalor. Beroende på hur verket ska utsättas väljer jag material att gjuta det i utifrån dels hållbarhet, dels uttryck. Ett vax, ett gips, ett infärgat material; flera lager, eller en yta. Mycket tid går åt till själva sammanfogningen, osynlig eller synlig, mötet mellan helt olika material, limningar och plåster. Materialbiblioteket utvidgas med åren och jag har mer att välja på nu, jag vet hur jag ska hantera dem och vad det krävs för att genomföra något och kan avväga om det är värt det.

SE: I dag är ni båda verksamma i Hälsingland, på vilket sätt är platser från er hemmiljö närvarande i utställningen på Bonniers Konsthall?

TL: Till exempel myren var för mig ett okänt landskap som flytten till Hälsingland tillgängliggjort, att gå omkring på något gungande, fullt av dofter, vridna snålväxta tallar, björnar, skogens guld, sägner och historier, mylingar och ond bråd död. Det du viskar eller dumpar i myren lägger sig inte på botten och begravs – för det finns ingen botten! Ett kretslopp där det gömda liket kanske är det som får metangaser att utsöndras och självantända, så att lyktgubbar och irrbloss börjar dansa kring benknotor som blottats i mossan. Myren (2021) är en modell av ett stycke biotop, gjort av skalenliga växter och mossor i ett försök att återskapa känslan och färgerna på myrlandskapet, och berättelserna, i skulpturer och animationer.

Bild: Tilda Lovell, Sandlands, 2017-2018. Del av installation. Foto: Hendrik Zeitler