Intervju Simon Wadsted

YM: Du har din början i foto och film men övergick sedan helt och hållet till måleri. Vad var det du fann i måleriet?

SW: I måleriet fann jag större svängrum där jag kunde välja hur mycket eller lite av kameran och andra typer av seende som fick ta plats. Målningen kunde bara begränsas av kroppen, hur flexibel ursinnig eller tålmodig jag kunde vara. Målningen läser jag inte som ett ögonblick eller en ”loop” utan ett svävande närvarande då den möter sin betraktare. I bästa fall är målningen ett väsen i sig, som blickar tillbaka på sin betraktare.

YM: I ditt arbete undersöker du olika sätt att se igenom måleriet, vad är inspirationen?

SW: Jag är nästan helt driven av intuition, likt ett djur som bara reagerar. Mina källor är det som befinner sig runtomkring mig, som om någon slagit på en ljusknapp och omgivningen plötsligt ter sig underligt. En sax upphör att vara ett intimt föremål, den börjar häva sig ut ur sig själv och bete sig. Ett sovrum tittar ut mot förändringar i årstid och verkar reagera på dem.

YM: Dina verk visar ofta ett tillstånd mellan verklighet och overklighet. Vad är det du vill visa?

SW: Betraktaren står inför de här situationerna som målningarna är, vi befinner oss i dem. Väggarna i seendet blir tunna och de olika världarna blöder in i varandra och blandas. Den stora mekaniska skulpturen i mitten av parken vaknar till liv. Kugghjul roterar, vatten porlar.

Simon Wadsted. Foto: Christofer Dracke.