Intervju / Frida Orupabo

Av Karolina Modig, journalist, författare och chefredaktör på Art Notes.

Karolina Modig: Du har beskrivit det du gör som att du sätter samman olika delar för att skapa nya verkligheter och nya identiteter. Det påminner om sättet du någon gång har beskrivit din egen identitet som en ”långsam konstruktion”, där du letat efter delar som kan skapa en helhet. Är det ditt eget identitetsbygge som ligger som grund för dina collage?

Frida Orupabo: Jag har sagt att handlingen att foga samman igen kan vara en både helande och reparerande. För mig har arbetet med det visuella varit kopplat till båda de sakerna. Arbetet har varit och känns fortfarande som en nödvändighet, som något jag måste göra. Jag använde ofta ordet ”sane” – ”Jag gör det för att hålla mig mentalt sund.” Och jag ser det som något väldigt nära kopplat till att skapa och upprätthålla ett jag, och som ett sätt att tänka. Jag tror att kollageformen kom väldigt naturligt för mig på grund av mina erfarenheter av att växa upp i Norge. Jag kände mig omgiven av vithet. Tillgången till bilder av människor som inte var vita var väldigt begränsad, så på ett sätt jag tvingades jag att tänka om, manipulera och klippa. Kollaget är viktigt för mig eftersom det möjliggör alternativa sätt att se och föreställa sig. Jag gillar hur snabbt man kan byta betydelse eller uttryck genom att använda kollage – genom att lägga till, ta bort eller manipulera bilder eller objekt. Jag upplever att de olika lagren avslöjar komplexitet och motsägelser – sådant som gör oss till människor, men som ofta förnekas icke-vita människor inom västerländska diskurser.

KM: Blicken är central i dina verk. Varför och på vilket sätt?

FO: Jag tänker att blicken har en stark närvaro i alla mina verk, jag arbetar för det mesta med bilder där motivet tittar tillbaka direkt på betraktaren. Det är något med att arbeta med koloniala arkiv som är så objektifierande, så våldsamt. Den omvända blicken är viktig eftersom den för mig representerar motstånd och kraft. Att titta tillbaka är på sätt och vis att vägra objektifiering. Det är ett sätt att prata utan ljud.

 KM: Trots att blicken ofta är intensiv kan det vara svårt att säkert veta vilken känsla dina karaktärer uttrycker, och särskilt dubbelbottnat blir det i relation till kropparna/kroppsdelarna. Strävar du efter att skapa tydliga uttryck eller snarare hålla dem öppna för tolkning? 

FO: Jag tror att jag vill alltihop – att skapa ett tydligt uttryck eller budskap, men också skapa verk som är öppna för tolkningar. Jag är inte säker på att det går, men jag tror det. Det jag med säkerhet vet är att om du inte pratar om och förklarar ditt eget arbete kommer andra att göra det åt dig. Det är därför jag upprepar samma sak om att vilja visa komplexitet – att visa kvinnor i smärta, kvinnor som är sårbara, kvinnor som visar styrka och vrede, glädje, klarhet … Jag vill säga något om samspelet mellan det förflutna och nutiden, mellan självrepresentation och påtvingad representation. Konsekvenserna av att vara ”överbestämd utifrån”, ”alltid placerad som den andre, aldrig som jaget”, som [den portugisiska konstnären] Grada Kilomba uttrycker det. Men också att vilja utforska möjligheten till motstånd, och återskapande.

KM: Mammor och barn är återkommande teman, inte minst i utställningen på Bonniers Konsthall. Många av dina mammor har ett till synes osentimentalt kroppsspråk i förhållande till sitt barn: de tittar bort, håller barnet lite slappt och barnen kan ha märkliga förvrängningar i sina positioner. Kan du berätta om din ingång i mamman, barnet och relationen dem emellan?

FO: Jag har alltid varit intresserad av och arbetat med teman relaterade till familjerelationer, minne och generationstrauma, och då speciellt relationerna mellan mammor och döttrar. Sedan fick jag mina egna döttrar. Jag minns att jag kände ett behov av att utforska mina egna upplevelser och känslor som jag ännu inte hade förlikat mig med. Det fick mig att tänka djupare på moderskapet och de förväntningar som följer, vilka roller du får och vad du faktiskt känner. Det fick mig också att dyka in i olika litteratur och vittnesmål från icke-vita kvinnor som delade med sig av sina egna erfarenheter av hälso- och sjukvården, särskilt när det gäller graviditet, förlossning och felaktig behandling. felaktig vård. I mitt arbete håller mammor sina barn men ibland verkar de distanserade. Eller i chock. Eller så känner de sig fientliga och gör dig som betraktare till inkräktare. Ibland håller de spädbarn som redan är vuxna. Andra gånger är det bebisarna som verkar distanserade eller chockade. Men det finns också glädje där.

KM: Du blev ett internationellt namn när Arthur Jafa bjöd in dig att medverka i hans utställning A Series of Utterly Improbable, Yet Extraordinary Renditions på Serpentine North. Hur gick det till när han kontaktade dig? 

FO: Vi hade följt varandra på Instagram ett tag. Jag blev intresserad av hans konto eftersom det hade ett stort flöde av upphittade bilder. Det här var när Instagram var nytt och plattformen inte var så grumlig som nu och vilka du följde och deras inlägg och likes var det enda du såg. Jag kände inte till Arthurs eget arbete sedan tidigare. Han föreslog ett projekt som aldrig blev av och några månader senare bjöd han in mig att göra något till hans separatutställning på Serpentine tillsammans med Ming Smith och Missylanyus. Det hela kändes väldigt overkligt.

KM: Jag hittade en konversation mellan dig och Jafa på Galerie Nordenhakes webbsida. Där frågar han om du ser dig som en konstnär, vilket du då säger att du inte gör, och att du inte själv skulle benämna det du gör som konst. Tänker du fortfarande så? Vad tänker du om begreppen konstnär och konst i relation till dig själv och det du gör?

FO: Jag brottas fortfarande med de där termerna. Jag tror att det är lite av ett mindervärdeskomplex, eftersom jag kom in bakvägen. Och för att jag hade ett helt annat heltidsjobb så länge. Och för att jag alltid har gjort bilder i olika former, av personlig nödvändighet, långt innan någon kom och kallade det ”konst”. Om någon frågar mig vad jag sysslar med i dag säger jag att jag är konstnär, så jag har väl vant mig mer nu, men det känns fortfarande lite konstigt.

KM: Jag har förstått det som att du började med kollage i tjugoårsåldern, och att du då mest arbetade med bilder på dig själv och din släkt. Varför gick du över till ”okända” ansikten och kroppar? 

FO: Jag tittade på min egen familjehistoria och minnen, gick igenom familjealbum och använde bilderna jag hittade där. Jag använde kollage på samma sätt som jag gör nu – för att återskapa och manipulera minnen och berättelser. Det gjorde jag i ett par år, tills det inte kändes viktigt längre. Det var också en följd av bristande tillgång till offentliga bilder och arkiv. Jag tror att jag började jobba med upphittat material så fort jag hade internetuppkoppling hemma som student.

KM: I en av katalogtexterna nämns namn som bell hooks, Judith Butler och Toni Morrison. Vad betyder de namnen för dig – i livet och i den här utställningen? 

FO: Jag nämner och hyllar ofta bell, Toni och Grada Kilomba som tänkare som gjorde livet lättare och ljuvare, eftersom de hjälpte mig att reda ut saker som varit oklara. Dessa kvinnor förändrade mig på ett djupare plan och hjälpte mig att se och förstå mycket som jag tidigare saknat ett språk för. Deras sätt att se och deras ord finns alltid med mig när jag arbetar.

KM: Är det något ämne som du behandlar mer ingående i den här utställningen än du gjort tidigare?

FO: Jag vet inte riktigt. Jag började med ett dockhus för den här utställningen. Vanligtvis gör jag ett kollage som utgångspunkt och sedan bygger jag upp utställningen runt det där kollaget. Jag är intresserad av hus – av fysikaliteten, formen, föremålen i dem, hur saker är ordnade, vilka kroppar som bor i rummet och vilken typ av aktiviteter som äger rum där. Jag är också intresserad av hur hemmet och vår primära socialisering formar oss – i termer av hur vi ser, agerar och tänker. Jag antar att dessa frågor dyker upp återkommande i mitt arbete, men jag har tänkt mer på barn den här gången än tidigare; på nästkommande generationer i förhållande till tillståndet i världen – vilket är en ganska deprimerande tanke, milt uttryckt.

KM: Du visar helt nya verk, iscensatta som rumsliga installationer. Hur har du tagit dig an den här utställningen, och vad har du rent materiellt, eller fysiskt, velat göra nytt? 

FO: Jag hittade en bild på nätet. Det var ett rum fyllt med piedestaler i olika höjd. Det var vackert, som ett landskap eller en vänlig labyrint, och det fick mig att vilja hoppa in i det. Jag tänkte att jag skulle vilja återskapa det. Det fick mig att tänka på titeln på den där gospeln: ”How did you feel when you come out of the wilderness”. Jag tänkte på Vildmarken. På landskap och labyrinter. Jag föreställde mig hur verk och människor skulle försvinna och dyka upp när jag rörde mig in i och genom rummet. Jag tror att det är så jag ofta jobbar. Antingen med gardiner eller i verken själva – gömmer, kamouflerar och låter saker dyka upp igen.

KM: Vi får bland annat möta två storskaliga kvinnor: Big Girl I och Big Girl II. Det är som jag förstår dina största verk hittills. Hur har dina tankar gått kring skala och storlek?

FO: Jag ville att folk skulle känna sig små när de klivit in i det stora galleriet. Och jag ville skapa ett kollage som var omöjligt att missa när man väl kommit in där. Dels på grund av storleken, men också på grund av den ögonkontakt du kommer att ha med den ena av dem oavsett var du befinner dig i rummet. Det är två stora flickor. Den ena tittar bort medan den andra konfronterar dig. Jag ville att de skulle ta plats … göra rummet till deras.

KM: Utställningens titel är On Lies, Secrets and Silence. Vad kommer den ifrån, och vad handlar den om?

FO: Utställningens titel är hämtad från en prosasamling av [poeten, essäisten och feministen] Adrienne Rich. Det är en fantastisk titel som fick mig att tänka på allt möjligt. Mest på barndomen, på lögnerna vi berättar för andra och oss själva, på tystnaden och hemligheterna och hur de formar oss. I ett samtal om boken sa hon: ”Vad som än är namnlöst, icke-avbildat i bilder, vad som än är utelämnat från biografier, censurerat i brevsamlingar, vad som än är felaktigt benämnt som något annat, som gjorts svåråtkomligt, vad som än är begravt i minnet genom att betydelsen kollapsar under ett otillräckligt eller lögnaktigt språk – allt detta kommer att bli, inte bara outtalat, utan outsägligt.” Jag har tänkt mycket på hennes ord och deras betydelse.

KM: Har du fortfarande ateljé i hemmet? 

FO: Ja, Jag jobbar fortfarande hemifrån. Jag är en hemmamänniska. Det är väldigt lugnt och jag gillar att bo och vara nära mitt arbete. Det är det som känn rimligast för mig.

KM: Kollagen är svartvita med inslag av blek färg. I ditt Instagramflöde syntes tidigare ganska ofta bilder i någon sorts smutsiga pastellfärger, med inslag av rött. Inte så mycket längre. Har färgerna någon symbolisk betydelse? Eller handlar det om något annat?

FO: Det beror på. Eftersom jag ofta använder bilder från gamla arkiv är de ofta svartvita eller sepiafärgade. Jag tycker att färger är svåra, både vad gäller estetik och vad de kan symbolisera. Jag arbetar ibland med färger rent estetiskt, medan andra gånger, till exempel i min utställning After hours som visades i Johannesburg på Stevenson Gallery (2020), har färgerna haft en betydelse. Den utställningen handlade om teman relaterade till graviditet och förlossning, så användningen av ljusa färger – ljusrosa, ljusgrön – associerades med olika kroppsvätskor. För mig var det också de färger som jag upplevde hade en lukt. Det ville jag ge utställningen – ge den en lukt.

KM: Nitarna som håller samman delarna i dina kollage får figurerna att likna klippdockor. Du har på senare år även skapat i material som aluminium. Vad betyder formen och materialen för dig?

FO: Ja, de senaste åren har jag testat tryck på olika material, som metall, trä och nu, i utställningen på Bonniers Konsthall, även tyg. Jag gillar att det ger bilderna olika känsla. Jag vet redan när jag tittar på en bild eller ett digitalt kollage vilken typ av material den ska skrivas ut på. Det är svårt att förklara varför, vissa bilder känns bara mjuka medan andra känns hårda och därför bör omvandlas till metall eller trä. Användningen av metall blev också lösningen på en önskan om att göra verk som kunde placeras mitt i ett rum. Jag ville att uttrycket skulle vara konfronterande, hårt, orörligt, tungt. Inte bara på grund av skulpturens blick utan i dess kroppslighet.

KM: Utställningen på Bonniers Konsthall fokuserar på komplexa relationer inom hemmet och de tunna gränserna mellan trygghet och osäkerhet, trivsamhet och obehag. Det är ämnen som återkommer från tidigare, hur tar du dig an dem här? 

FO: Jag tror att de här frågorna eller temana kommer att upplevas olika på grund av att de visas på olika sätt. Jag känner att de olika medierna – film, skulptur, kollage – precis som installationen med de höga piedestalerna, ger en intensivare upplevelse på grund av sättet som verken är placerade i förhållande till varandra. Jag jobbar på ett liknande sätt med mitt Instagram, där varje inlägg har sin egen betydelse men där inläggen tillsammans skapar en mer komplex berättelse eller dialog – vilket är det samtal jag vill ha. Så det finns lager av samtal ovanpå varandra, som kanske eller kanske inte är begripliga. 


Bild: Frida Orupabo, On Lies, Secrets and Silence, 2024. Foto: Jean-Baptiste Béranger, Bonniers Konsthall