Luna Scales (LS) i samtal med curator Theodor Ringborg (TR).
TR: Vi kanske kan börja med att du berättar något om din konstnärliga praktik och intressesfär?
LS: När jag arbetar med video är jag intresserad av att använda kameran och mig själv framför kameran för att dokumentera ett närvaroögonblick, och genom en tyst rörlig bild skapa en intim, sårbar och stark känsla av existens framför kameran och åskådaren. För mig är kameran en lika närvarande enhet som jag själv under inspelningen av mina videoverk. Kameran representerar en objektifiering och ett alienerande stirrande. Jag placerar mig själv framför den blicken för att agera som en figur som inte bara representerar, utan också undersöker dess identitet som kvinna med funktionshinder.
TR: Texten i filmen som vi visar på Bonniers Konsthall kommer från de danska myndigheternas bedömning av dig. Kan du berätta något om den processen?
LS: Rapporten skrevs 2013 av en sjukgymnast och en socialsekreterare från en dansk handikapporganisation. Texten beskriver min fysiska förmåga – eller brist. Den är avsedd för de danska myndigheterna, eller används när jag ansöker om specifika tillkommande utgifter eller allmänt ekonomiskt stöd till personer som är födda med permanent minskad funktionsförmåga. Hela rapporten är på åtta sidor, tre av dem beskriver mina funktionsförmågor, och det är den delen jag har använt i videon.
TR: Det är som om du är dubbelt exponerad med tanke på att du är naken såväl som ”avslöjad” av texten. Många människor skulle inte våga blotta sig själva på det sättet. Det får mig att tänka att det, för dig, finns något trängande behov bakom verket?
LS: Det blev angeläget för mig att ta itu med rapporten eftersom jag hade vägrat läsa den i dess helhet ända fram till 2017, fyra år efter att den hade blivit slutförd. Behovet att ställa ut texten och avbilda min kropp handlade först och främst om att ta mig själv ut ur texten, även om den beskriver min kropp, och i stället kunna läsa texten för vad den är – en beskrivning av en funktionshindrad kropp som ses i ljuset av en ”normal” välfungerande kropp, och därigenom görs främmande.
Processen att ta mig själv ut ur texten började med att få den översatt från danska till engelska; det skapade en distans som gjorde det lättare att läsa när det inte var mitt modersmål. Sedan kom den största processen att använda texten i videon, vilket var att utelämna en del av meningarna i rapporten i videon. Orsaken till det var helt enkelt att det blev ganska tungt och ointressant att läsa texten rakt upp och ner, och jag tog bort mitt namn från texten så att jag i stället blev ”hon”, och tog även bort namnet på min diagnos.
Till en början var jag lite osäker på om jag ”fick” ta bort något från originaltexten, men när jag gjorde det insåg jag hur texten mer handlar om språket och blicken på den funktionshindrade kroppen som skapas, snarare än om min egen kropp. Det var en större utmaning för mig att visa texten än min nakna kropp.
Den kvinnliga nakenmodellen och den funktionshindrade kroppen kan traditionellt tyckas vara varandras estetiska motsatser, men i detta att agera som bilden av nakenmodellen och berätta en historia om en ”svag” kropp, som beskrivs i texten, ser jag många likheter och mycket som är gemensamt i betraktandet av dessa två, i det faktum att båda är föremål för en stark objektifiering.
Jag vill skapa en skildring av och blick på den traditionella kvinnliga nakenmodellen, och sedan förändra och smälta samman den blicken med ett stirrande på den funktionshindrade kroppen, vartefter texten vecklar ut sig i videon.
