Ida Idaida och Fathia Mohidin

2 dec 2020 10 jan 2021

Konstnärerna Ida Idaida och Fathia Mohidin har tilldelats 2020 års upplaga av Maria Bonnier Dahlins stipendium. Stiftelsen grundades år 1985 till minne av Maria Bonnier Dahlin som samma år omkom i en bilolycka endast 20 år gammal. Sedan 1986 har stiftelsen årligen delat ut ett stipendium som uppmärksammar och stödjer unga konstnärer.

Nytt för i år är att stipendiaterna presenteras i en större utställning än tidigare som tar hela konsthallen i besittning. Gästjury för 2020 års stipendium var curatorn Jonatan Habib Engqvist och konstnären Lina Selander, tidigare stipendiat.

Ida Idaida

Ur juryns motivering:

Ida Idaida tilldelas MBD-stipendium för att hon med storartad hantverksskicklighet, uppfinningsrikedom och konstnärlig lödighet skapat flera komplexa och oväntade installationer som tycks existera i en zon bortom det mänskliga, eller i något allt-för-mänskligt, där fysiologiska och mentala tillstånd bryter ut och förkroppsligas genom materiella processer och rörelser.

Ida Idaida kartlägger överföring av lidande och våld mellan generationer. Genetik och arv uppvisar spöklika mönster och affekter går igen. Våldet återupplevs och upprepas. Det muterar och klonas. Mitt i allt detta står maskinmänniskan och härbärgerar sitt eget våld som kraft och logik. Med installationer som innefattar oväntade materialval – fluglarver som kläcks, maskiner, lysrör, brons och massiv ek – framställer Ida Idaida komplexa, skrämmande och sinnrika världar.

Besökaren rör sig i ett molande händelseförlopp som söker utrymme och realitet. Upprepningstvånget verkar genom kroppen, läcker ut i omgivningen och smittar av sig på verklighetsuppfattningen.

Fathia Mohidin

Ur juryns motivering:

Fathia Mohidin tilldelas MBD-stipendiet för att hon med arkitektonisk känslighet lyfter fram kroppens relation till politiska, sociala och ekonomiska strukturer. Hon skapar taktila möten som bosätter sig i betraktarens egen kropp och blir kvar där under lång tid.

Fathia Mohidins performativa forskningsmetod är såväl fysisk som intellektuell och präglar förhållandet mellan kropp och rum. Genom verken får vi inte bara syn på, utan upplever också rent sinnligt, släktskaper mellan sport, konst och vardagsliv i fråga om prestation, konkurrens och uppbyggandet av nationell identitet.

Utgångspunkten är en kamp som man inte väljer. Spår av slavhandel och århundranden av förtryck som lever och verkar än idag och finns inskrivna i huden. Normer kring kvinnlighet och vithet ställs mot den ofrivilliga oppositionen mellan den svarta kvinnokroppen och det vita rummet. Snarare än att stanna vid representationsfrågor framträder den ärvda somatiska erfarenheten av kroppens ständiga konflikt med samhällets krav och förväntningar.