Ida Idaida och Fathia Mohidin

2 dec 2020 10 jan 2021

Maria Bonnier Dahlins stiftelse delar årligen ut stipendium till unga svenska konstnärer för att stötta dem i deras arbete. 2020 års mottagare är Ida Idaida och Fathia Mohidin, och nytt för i år är att utställningen växer i skala och i stort sett tar hela konsthallen i besittning.

Genom stipendiatutställningen som årligen sker på Bonniers Konsthall får ibland vitt skilda konstnärskap tillfälle att dela utrymme. Det kan frambringa oväntade möten och spännande dialoger mellan konstnärskap, verk och tematik. Årets stipendiater, Ida Idaida och Fathia Mohidin, delar ett intresse för maskinen, kroppen och det upprepande tillståndet. De leker med en industriell estetik där rytmiska och repetitiva ljud från maskiner och kroppar i rörelse varvas och upprepas. Båda konstnärerna gör här på Bonniers Konsthall anspråk på rummen och transformerar dem; den ena till en plats för det undermedvetna, trauma och skräck, och den andra till en plats för träning, prestation och arbete.

Ida Idaida arbetar ofta med avancerade storskaliga skulpturala maskiner som hon etablerar likt vålnader i rummet. Hennes arbete är ett sätt att överföra kroppsliga erfarenheter, energier och processer in i andra objekt och på så vis låta dem omvandla energin på nytt. Verken blir ett sätt att materialisera inre osynliga processer till nya iakttagbara kretslopp. Verket Truth is not delivered whole but received in parts a rotten corpse flesh slushed acid rain burn the scars förkroppsligar ärvt lidande, som genom genetik överförs och klonas från en generation till nästa. Besökaren uppmanas att kliva in i installationen och ta del av dess förvridna värld med ett eget automatiserat kretslopp för flugor. Kretslopp och upprepning är centralt i Idaidas arbeten. Genom verk som Trasa (From flesh to meat from meat to flesh) utforskar hon repetitiva och cirkulära mönster som ett symptom på trauma och hur dessa symptom yttrar sig utanför den egna kroppen.

Ida Idaida, Truth is not delivered whole but received in parts a rotten corpse flesh slushed acid rain burn the scars, 2018. Foto: Jean Baptiste Béranger.

Fathia Mohidin vänder sig till arbete och träning som utgångspunkt för att reflektera kring kroppen. På Bonniers Konsthall presenterar hon rumsliga installationer där maskinerna är dolda för ögat, men lyssnar man noga träder de sakta fram: rytmiska och ambivalenta ljud från maskiner i arbete eller fysisk aktivitet. Mohidins arbeten utgår från en fysisk research där hon, genom att utsätta den egna kroppen för fysisk påfrestning, utforskar tankar om arbete, prestation och gymmet som plats för kommodifiering (processerna ur vilken människan omvandlas till en vara). Genom videoverket KIN och de skulpturala objekten Roll Deep möter vi träningsutrustning i frånvaro av kroppar. Placerade för sig självt lyfter objekten frågor om vad kroppen egentligen är tänkt att göra med dem, liksom vad objekten är menade att göra med kroppen. Mohidins installationer är ofta ljud-eller doftbaserade, som den svarta durkmattan som täcker hela golvet i en av utställningssalarna, vars starka doft tvingar ögat att lämna plats för andra sinnen.

Fathia Mohidin, KIN, 2020 och Roll Deep, 2020. Foto: Jean Baptiste Béranger.

Maria Bonnier Dahlins stiftelse grundades 1985 av Jeanette Bonnier till minne av hennes dotter Maria som omkom i en bilolycka 1985, endast 20 år gammal. Maria studerade till arkitekt på Columbia University i New York och rörde sig i en krets av unga konstnärer. Sedan dess har stiftelsen hela tiden sökt upp det nya och det nyskapande, och de konstnärer som tagit emot stipendiet genom åren tillhör idag några av Sveriges mest uppmärksammade.

Ur juryns motivering

Gästjury för 2020 års stipendium var curatorn Jonatan Habib Engqvist och konstnären Lina Selander, tidigare stipendiat.

Ida Idaida tilldelas MBD-stipendium för att hon med storartad hantverksskicklighet, uppfinningsrikedom och konstnärlig lödighet skapat flera komplexa och oväntade installationer som tycks existera i en zon bortom det mänskliga, eller i något allt-för-mänskligt, där fysiologiska och mentala tillstånd bryter ut och förkroppsligas genom materiella processer och rörelser.

Ida Idaida kartlägger överföring av lidande och våld mellan generationer. Genetik och arv uppvisar spöklika mönster och affekter går igen. Våldet återupplevs och upprepas. Det muterar och klonas. Mitt i allt detta står maskinmänniskan och härbärgerar sitt eget våld som kraft och logik. Med installationer som innefattar oväntade materialval – fluglarver som kläcks, maskiner, lysrör, brons och massiv ek – framställer Ida Idaida komplexa, skrämmande och sinnrika världar.

Besökaren rör sig i ett molande händelseförlopp som söker utrymme och realitet. Upprepningstvånget verkar genom kroppen, läcker ut i omgivningen och smittar av sig på verklighetsuppfattningen.

Fathia Mohidin tilldelas MBD-stipendiet för att hon med arkitektonisk känslighet lyfter fram kroppens relation till politiska, sociala och ekonomiska strukturer. Hon skapar taktila möten som bosätter sig i betraktarens egen kropp och blir kvar där under lång tid.

Fathia Mohidins performativa forskningsmetod är såväl fysisk som intellektuell och präglar förhållandet mellan kropp och rum. Genom verken får vi inte bara syn på, utan upplever också rent sinnligt, släktskaper mellan sport, konst och vardagsliv i fråga om prestation, konkurrens och uppbyggandet av nationell identitet.

Utgångspunkten är en kamp som man inte väljer. Spår av slavhandel och århundranden av förtryck som lever och verkar än idag och finns inskrivna i huden. Normer kring kvinnlighet och vithet ställs mot den ofrivilliga oppositionen mellan den svarta kvinnokroppen och det vita rummet. Snarare än att stanna vid representationsfrågor framträder den ärvda somatiska erfarenheten av kroppens ständiga konflikt med samhällets krav och förväntningar.