TR: Du har bland annat uppmärksammats för din förmåga att med tillsynes enkla och vardagliga material beröra de stora frågorna. Vad är det i de enkla materialen som tilltalar dig? Och vad kommer först, frågorna du berör eller materialen du arbetar med?
BL: Det till synes enkla och sakliga, tänker jag, motsvarar kanske bäst det jag vill åt. Om man vill komma under ytan, förställningen, gesten och upprätta en form för något genomlevt och ursprungligt, måste materialet bära på samma känsla. Det finns en skönhet i det som inte har något ”utseende” eller värde, utan som bara är och som måste erövras. Det är upp till mig, att leta rätt på formen. Man kan säga att en erfarenhet prövas i ett material. Jag kan välja formbara och direkta material, som lera, plåt och masonit, eller tillvarata kasserade ting och uttjänt material som kanske redan bär en historia. Det är en pågående dialog mellan mig och materialen.
TR: Flera av dina skulpturer som visas på Bonniers Konsthall består av delar som monterats ihop till en helhet. Själva sammanfogningen är ofta synlig för betraktaren, som järntrådarna i verket Puppa. Vill du säga något om de här lagningarna eller ärren som verken bär?
BL: När dessa arbeten kom till, handlade det om att bara få stoppa händerna i ett material. Det var en extrem situation av upptagenhet i sorgen och arbetet blev en tillflykt och min vana vid hantverket en tillgång. I denna process, det långsamma byggandet av en form, bit för bit, steg för steg, utan ett färdigtänkt slut, löste jag hopsättningen med de medel som var närmast handen – jag sydde ihop bitarna. Trögheten i arbetet tydliggjorde något. Det trasiga och smärtsamma fick form även för mig. Så är det ofta, tänker jag, när händerna får arbeta bortkopplade från huvudet.
TR: Titlarna på dina verk är ofta direkta och sakliga. Hur ser din process med titlar ut?
BL: Jag tycker om titlar och jag tycker om ord. Oftast uppstår titlarna under arbetet som ett parallellt formulerande. Jag vill att namnet på verket ska vara öppet, vackert, enkelt och kanske en ingång. Precis som jag önskar att verket ska vara! Allt måste hänga ihop i sin självklara mångtydighet.
TR: Du har sagt att när du går in i ateljén så råder en slags tidlöshet och att du är där med dig själv i alla åldrar. Vill du berätta mer om vad du menar med det och hur det manifesteras i dina verk?
BL: Det är väl det att ateljén är mitt alldeles egna rum. Där jag kan glömma mig själv och vara mig själv samtidigt. Där finns ett tillåtande, ett rum för möjligheter och allt kan hända. En känsla av både privilegium och kall kan infinna sig, en sorts ”bestämmelse” att ta ansvar för. Det gör mig sträng mitt i det lustfyllda, och där balanserar jag egentligen omkring hela tiden. Att uppehålla sig där på osäker mark, i det oförutsägbara, är väl hela meningen?
Bild: Berit Lindfeldt, foto av Christer Lundqvist
