Sorgearbete

2 sep 1 nov 2020

Sorg är tung att bära vet alla som har den med sig. Det är sannerligen ett arbete. Sorg är namnet på saknad, förlust och ledsamhet. Sorgearbete antyder den ansträngning som finns i handhavandet av sorg. Utställningen Sorgearbete på Bonniers Konsthall vill handla om just detta - om det arbete som sorgen kräver. Utställningen visar däremot inte verk som talar om sorgearbete i teoretisk eller filosofisk mening, snarare samlar den verk som är skapade ur eller i ett sorgearbete.

Konstnären Nadine Byrnes mamma gick bort strax innan hon påbörjade sin utbildning på Kungl. Konsthögskolan. Hennes konstnärskap blev märkt av förlusten och i tidiga arbeten använde hon sig av tyger som hennes mamma lämnat efter sig. I Sorgearbete medverkar Byrne med nya verk bestående av video och rumsliga installationer. Startpunkten för verket var möten med en grupp konstnärer och kulturarbetare vars mammor gått bort, en grupp som hon själv satt samman. Tillsammans har de samtalat om hur sorg känns och hur man lever med den.

”Min egen erfarenhet av att förlora en förälder har gjort mig intresserad av sorg och förlust som en katalysator för konstnärligt skapande, och hur det permanenta tomrum som är sorg kan gestaltas.”

Nadine Byrne.

Mötet med Byrnes konstnärskap väckte frågor om konst och sorg: Kan mötet med konst vara en hjälp i sorgen och kan skapandet av konst fungera som ett sorgearbete i sig självt? Ur dessa funderingar föddes idén till utställningen Sorgearbete som inkluderar verk av bland andra Jonas Dahlberg, Alejandro Cesarco och Lena Cronqvist.

Jonas Dahlberg verk Music Box kan beskrivas som ett sorgearbete. Verket är en närstudie av en speldosa som tillhört hans bortgångna pappa och som funnits i släkten i flera generationer. Betraktaren får följa en kamera som verkar söka efter något inuti dosan och ibland kommer vi så nära objektet att det framträder som ett eget universum. Parallellt med Music Box arbetade Dahlberg med ett annat verk som också har sin upprinnelse i sorg – minnesmonumentet på Utøya.

När den uruguayanska konstnären Alejandro Cesarco fick veta att hans pappa hade obotlig lungcancer filmade han honom på hans läkarmottagning. Därefter projicerade Cesarco bilderna på väggarna i pappans arbetsrum och spelade in dem på nytt. Verket, Present Memory, består alltså av en projicering av en projektion och denna upprepning skapar ett visuellt eko och en bitterljuv känsla av en frånvarande närvaro. Med verket tar sig konstnären an den svåra uppgiften att förvandla sin pappa till ett minne medan han fortfarande är vid liv.

Lena Cronqvists skapade en serie målningar 2001, Tomma ark, där hon sörjer sin just bortgångne man, författaren Göran Tunström. I verket Framkallning ser vi konstnären böjd över två framkallningsbad hållandes ett vitt ark i sina händer. I baden skönjas makens profil och hon tittar som hypnotiserad på siluetten. Som att framkallningen vore en besvärjelse som kunde ta honom tillbaka.

Lena Cronqvist har sagt om bilderna som hon gjorde efter förlusten av hennes livskamrat:

”Säkert har det hjälpt mig mycket att jag är konstnär när det gäller att hantera sorgen. Om inte annat så kan man ju smita ifrån den, in i arbetet. Lite så var det nog när jag satt där för mig själv, och målade och målade.”

I utställningen möter vi sorg och outhärdlig smärta, men också acceptans, tomhet, överlevnad och kärlek. Det är privata ämnen som är svåra att samtala om och när orden inte räcker till kan konsten vara det språk vi behöver. Cronqvist säger: ”Å andra sidan har jag ju målat det. Så man behöver ju egentligen inte prata om det. Det finns ju där att titta på.”