TR: Du har sagt att tid och minne är teman som du tenderar att återkomma till i dina verk. Vad är det i de här ämnena som intresserar dig?
AC: Ja, jag tenderar att flirta med minnets möjligheter som både objektet och instrumentet för våra begär. Mitt arbete sätter ofta olika metoder för att dokumentera, beskriva och redovisa tidens gång och de former som används för att återkalla den i relation till varandra.
TR: I utställningen på Bonniers Konsthall visar du verket Present Memory som är ett intimt porträtt av din pappa. Kan du berätta om bakgrunden till verket och hur begreppen tid och minne samspelar just här?
Present Memory är ett porträtt av min far strax efter att
han hade fått diagnosen lungcancer. Han var läkare, och jag filmade honom på hans mottagning, och använde en handhållen 16-millimeterskamera. Senare projicerade jag vad jag hade filmat på samma vägg och spelade in den projektionen på video. Verket dokumenterar både ett konstruerat och förväntat minne. Den bokstavliga och metaforiska projiceringen som iscensätts i verket är en övning i rädslor: ett försök att hantera en framtida frånvaro, sorgens och minnets process, dödlighet och att släppa taget.
TR: Vilken betydelse hade arbetet med verket för din egen sorgeprocess?
AC: På ett sätt var det ett försök att hantera eller kontrollera känslan av förlust genom att förutse någons frånvaro. Processen att sörja överstiger naturligtvis all förutsägelse eller rationalisering: man kan aldrig någonsin förbereda sig på det. Att arbeta med den här videon var också, på sin mest grundläggande nivå, en ursäkt för att tillbringa tid med min pappa. Att tillsammans erkänna och möta ögonblicket och hjälpa varandra att bearbeta det som höll på att hända.
TR: Verket är installerat i ett ganska upplyst rum, vilket ger det en rätt speciell närvaro och icke-närvaro. Kan du säga något om presentationen av verket och porträttets spöklika utseende?
AC: Ja, det är precis just så; arbetet får ett spöklikt utseende. När kameran på något sätt smeker eller går tillbaka över hans kropp återuppstår den som en form av kärt minne. Och minnen, i likhet med spöken, förföljer oss för att det finns en avsikt med eller begäran i att de visar sig igen.
