Det som bar mig

30 apr15 jun 2025

Medverkande konstnärer: Åsa Cederqvist, Wisrah C. V. da R. Celestino, Mire Lee, Narges Mohammadi och Mariana Ramos Ortiz

Det som bar mig undersöker skydd som ett mångfacetterat begrepp – en fysisk konstruktion, en emotionell förankring, en kollektiv handling och en plats för det både tillfälliga och bestående. Genom skulptur och installation utforskar konstnärerna hur vi skapar, förhandlar och förlorar skydd i en värld präglad av förändring. Utställningen rör sig genom teman som kroppslighet och sårbarhet, materiell transformation och erosion, migration och kollektiva minnen. Skydd framträder här som något skört och föränderligt – en barriär som både kan omsluta och begränsa, en struktur som inger trygghet men också kan raseras.

Utställningen gestaltar ett kretslopp där skydd ständigt byggs upp, bryts ned och omformas. I verken blir detta synligt genom återkommande motiv av kropp, arkitektur och landskap i förändring. Genom konstnärernas materialval och rumsliga uttryck framträder hur maktrelationer, könade erfarenheter och omsorgens politik påverkar hur skydd förstås, ges och nekas. Flera arbetar med former som antyder skydd men samtidigt rymmer tvetydighet – strukturer som både omsluter och utestänger, material som både bär och bryts ned.

Materia som minnesbärare – Åsa Cederqvist verkar i gränslandet mellan skulptur, film, installation och performance. Hon utforskar transformation och materialitet genom att sammanföra kropp och objekt, instinkt och intellekt. På så sätt luckrar Cederqvist upp fasta kategorier och suddar ut gränserna mellan det mänskliga och det materiella. Med ett experimentellt och materialdrivet arbetssätt undersöker hon vad det innebär att vara människa i en värld där tillblivelse och upplösning aldrig är beständiga utan oupphörligt omförhandlas.

The Cabinet (2010, 2025) gestaltar kabinettet som en metafor för både kropp och mentalt rum, där minnen och emotionella spår lagras, omformas och bryts ned. Här existerar logik och irrationalitet, kontroll och impuls, sida vid sida, i en verklighet där känslor och instinkter har samma tyngd som ord och språk. Genom intuitiva processer skapar Cederqvist ett utrymme för det obestämda som en plats för förändring och potential.

Att ge, att vara del av – Wisrah C. V. da R. Celestino involverar ofta sin familj i de konceptuella besluten i sitt konstnärskap för att utforska hur ägande, värde och tillhörighet formas av och formar relationer mellan människor, föremål och ekonomiska system. Genom att låna, byta och förflytta användningsområden ifrågasätter hen etablerade föreställningar om egendom och synliggör de transaktionsmässiga villkoren och maktförhållandena inom konstinstitutioner.

I Peso (2024) presenterar konstnären behållare som motsvarar hens kroppsvikt i dricksvatten. Allteftersom vattnet i metalldunkarna avdunstar under utställningens gång blir verket ett partitur – ett som pekar på omöjligheten i att fixera en identitet, och på den ovissa tillgången till livsnödvändiga resurser.

Privacy (2023) visar gardiner, lånade från familj och vänner, i en ny kontext. I utställningsrummet får dessa föremål en ny roll – de lämnar sin vardagliga funktion för att i stället gestalta en kontraktsmässig dynamik baserad på förtroendevaluta, där ett löfte ges om att varje föremål ska återbördas till sin ursprungliga ägare.

Kroppen som form och förfall – Mire Lee skapar skulpturer och installationer som rör sig mellan det organiska och det mekaniska. Hennes verk imiterar och förvrider kroppsliga former genom material som silikon, trä och cement. De pendlar mellan att verka levande och att långsamt brytas ned.

Look, I’m a Fountain of Filth Raving Mad with Love (2024) är en pulserande installation där kinetiska rörelser och mekaniska ljud smälter samman till en hypnotisk och samtidigt obehaglig helhet. Här möts kärlek och smuts, begär och förfall, slitna material skapar en upplevelse av både sårbarhet och envis livskraft.

Genom att sudda ut gränserna mellan kropp och maskin låter Lee oss konfrontera frågor om kroppslighet, sårbarhet och överlevnad i en värld där gränser ständigt förskjuts.

Att bära historia och migrationens avtryck – Narges Mohammadi utforskar minnets flyktiga natur genom sina monumentala installationer. Med enkla material som halm och lera gestaltar hon tillfälliga trygga rum, verken reflekterar över den levda men alltmer avlägsna erfarenheten av att söka en fristad. Skulpturerna berättar om förlust, förflyttning och längtan efter ett hem – en fråga som genomsyrar hela hennes konstnärliga praktik.

I Attempts for Refuge (2021) skildrar Mohammadi barndomens minnen av skydd och tillflykt genom två storskaliga skulpturer: Dels en scen av fragment och avtryck, där möblers konturer pressats in i en lerad vägg – suddiga ekon av ett hem som en gång fanns. Verket utgår från hennes fascination för hallen som en övergångsplats, en gränszon mellan inre och yttre världar, där hon som barn brukade gömma sig och drömma sig bort. Dels ett torn av madrasser som reser sig som ett monument för trygghet och samhörighet, inspirerad av barndomens nätter då hon höll sin brors hand av rädsla för att gå vilse i drömmarna. Mohammadi skildrar hemmet som en föränderlig plats där minnen bevaras i materialet. Hennes taktila verk bär på både individuella och kollektiva berättelser.

Bygga för att rasera – Mariana Ramos Ortiz använder sand både som material och metafor för kolonial historia, klimatförändringar och maktstrukturer. Genom att arbeta med arkitektoniska element som brise soleil och stormluckor, vanliga i Karibien, undersöker Ramos Ortiz hur skydd är villkorat av yttre krafter – hur det kan brytas ned av klimat, tid eller politiska system.

I Estudio de una Tormentera (182 Picaflor) (2023) behandlar Ramos Ortiz stormluckan som en paradoxal symbol. Den fungerar som en barriär mot stormen men kan också stänga ute och begränsa. Med skyddselement i sand ifrågasätter hen idén om permanens och makt, där arkitektur både skyddar och kontrollerar.

I Breezeblocks (Derrumbe) (2023) skulpterar Ramos Ortiz en sandstruktur som långsamt vittrar bort och utmanar därmed arkitekturens stabilitet. Verket lyfter fram hur byggnader, skapade för att skydda, också är sårbara och tillfälliga. Genom materialets inneboende bräcklighet synliggörs hur skydd kan erodera – både bokstavligt och symboliskt.

Materialen spelar en central roll i utställningen. Genom porösa textilier, nedbrutna metaller, återbrukat trä och formbar lera förmedlar konstnärerna berättelser om skydd, förlust och omsorg. I mötet mellan det beständiga och det förgängliga – mellan det som står emot tidens påverkan och det som vittrar bort – prövas skyddets plats i våra liv.

Det som bar mig gestaltar skydd som en rörelse snarare än en slutpunkt – något vi bygger, bär och ibland förlorar. Berättelserna löper som en visklek genom rummen, där gemenskap, sårbarhet och överlevnad länkas samman. I flödet mellan kollaps och återuppbyggnad, framträder skyddet som en ömtålig, förhandlad och djupt mänsklig process – en rytm av förändring som ständigt bär oss vidare.

Yuvinka Medina, senior curator


Bild: Det som bar mig, 2025. Bonniers Konsthall. Foto: Jean-Baptiste Béranger