[…] PETER GESCHWIND Just det. Det där är jättespännande. Det som man inte riktigt förväntar sig, det är ju alltid problemet att upptäcka det, om man inte redan vet vad det är man letar efter. Man måste vara så uppmärksam, händer det något så måste man greppa tag i det och inte släppa taget utan bara tänka: någonting kommer att framträda, det kanske bara är någon struntgrej, men det spelar inte så stor roll för själva fenomenet är detsamma. Man såg det inte från början och sen framträder det framför ögonen. Så fort det har gjort det så finns det i världen. Alltså, det är inget konstigt, det kan vara en liten prick på en vit vägg, vad som helst, det är inte det som är grejen, det är mer att man såg det inte, man filtrerar bort så mycket.
FIA BACKSTRÖM Det blir mer full on, liksom en jävligt rik erfarenhet av vad det är att se på olika sätt.
PG Det är det som har varit den stora drivmotorn i det. Jag är verkligen intresserad utav det. En frågeställning är hur man ska kunna se eller upptäcka något som vi inte redan känner till, om vår perception till största del är baserad på våra personliga minnen och erfarenheter.
Här är det sexton fönster. Vi håller på att ta fram ett skyltverk med digitala bokstäver, som de som brukar vara på kassaapparater, ett jätteuppförstorat segment, en digitalsiffra som man kan skriva med och animera. Det kommer att vara första grejen man ser utifrån gatan. Kanske rullar titeln förbi, som är Efterbild eller After Image. Man gör enklare animationer med information. Det är samma princip som en neonskylt. Av och på bara.
Jag tänker göra något som drar ner på förväntningarna, men att man ändå förstår att det handlar om att: nu tänds något och nu släcks något.
FB Jag kommer att tänka på en utställning på Pompidou av Jean-Luc Godard från 2006. Flödet av verkligheten känns hela tiden inkluderat i filmningsögonblicket i Godards värld. Inne i utställningen fanns modeller från hans filmer med olika point of-views, och foton och props. Den var på bottenplanet och man kunde se ut, så när man stod och kollade på någon film, hur han gjort någonting visuellt, så kunde man samtidigt se en förbipasserande eller någon som stod och tittade in, som då inkluderades i filmen. Fönstren blev till filmrutor. Skillnaden mellan ute och inne suddades ut och verkligheten fiktionaliserades. Han lyckades inbegripa det som var utanför inne i sin utställning.
PG Jag vet inte om du såg Färgfabriken-utställningen Automatic. Där jag jobbade mycket med belysning. Bakre delen var ganska mörk och strålkastare gjorde att man som besökare kastade en skugga på väggen. Sen blandade jag det med videoprojektioner på filmade skuggor som flöt ihop med de verkliga, och så animerade jag de skuggorna så att det eskalerade till ett kaos, i en cykel.
GUNILLA KLINGBERG Det var så fint. Man visste inte vad som faktiskt hände.
PG Det kändes som att det var svårt att se vilka är mer här, vad är det som händer. Man känner igen sig själv och man ser att man är en del utav det. Det låter lite liknande, alltså att man försöker…
FB Exakt! Mixa ihop– här finns en möjlighet om man har sett animationen innan att man tror att man ser utsidan, men det är insidan…
PG … Sladdarna kommer komma ut här. Man skulle kunna jobba vidare på att göra det väldigt tydligt att man känner igen sig, att nu är man inne, alldeles nyss var man ute.
FB Ja, när man är ute får man se inåt, hela grejen avslöjas innan man har sett det. Då blir man också medveten om sin egen rörelse i den här fiktionen, någonting händer tror jag med hjärnan då som…
PG Det är exakt det som jag vill komma åt. Här kommer du ut i korridoren igen och där tänker jag att det är ett städförråd med någon lagerhylla och lite skräp. Och det ska stå lite grejor på hyllan och högst upp ligger det en dunk med en pip, en bensindunk typ med en animerad droppe, lite som pingisbollen, fast den bara ”fadar” upp, och emellanåt pfui-plut-donk, så pluppar den ner på golvet. På golvet kanske man gör ett antal cirklar som såna här ty-tada-ty-tada, så att det blir som ringar på vattnet-effekt. Så att man ska få en känsla av att man står i något brandfarligt.
Det spelar lite på tv-spels-grejen. Det är någonting som är pågående hela tiden. Sen kommer du till fönsterskylten inifrån. Här är det en uppbyggd kulissvägg som är avmaskad, här är det en box. Och när du kommer hit så är det en pågående jordbävning i någonting som skulle kunna vara ett övergivet kontor. Det är bord och stolar och någon grej som skakar därinne, men bara med två frames, med ljudet ifrån en jordbävning, lite daller och klirr och mörkt. Det är en ”loopad” earthquake, en referens till filmen Earthquake. Den går man förbi, lite som med bensindroppgrejen. Vid det här laget börjar man fatta upplägget, då leds man tillbaks igen till rummet utanför, där stolarna är, och kommer in i det största rummet med den stora tablån.
FB Det har en lustiga huset-känsla, man blir förvirrad och vet inte riktigt var man är.
PG Det är lite tanken. Men, största utmaningen är att skapa en miljö där det är tillräckligt mycket olika saker som backar upp varandra, så att det kommer till en nivå där det inte finns utrymme att ifrågasätta, för att det händer så mycket och det är svårt att ”pin-pointa”. Det gäller att hitta de här små ”hooksen” som man kan hänga upp någonting på som gör att det sitter, utan att skapa några vidare frågetecken.
FB Vad menar du med utrymme för frågetecken?
PG Valet utav till exempel en droppe eller jordbävning – man ska få det att kännas som att det är en städskrubb i ett dataspel, typ, eller att det är ett övergivet kontor på Bonniers. Alltså att man hittar någon ingång till saker så att man inte tänker ”jamen vad fan är det här, varför står det här här?” Bjarne Melgaard brukar vara väldigt bra på att skapa ett sånt kaos, så att det inte går att … det blir naturligt. Man skapar liksom ett kosmos utav grejor, det kan vara hur konstigt som helst, men till slut börjar de skapa sin egen logik. Om man bara hittar det läget, det är smådetaljerna, att utnyttja rummet och förutsättningarna, vad det är som… om man skulle använda stolen till exempel igen… Så att man känner att det är någonting man inte funderar på, utan man tänker ”jamen, jaha ja, visst”. […]
Samtalet i sin helhet finns att läsa i konstnärens monografi, After Image, som produceras i samband med utställningen. Publikationen släpps i slutet av mars 2023 och innehåller förutom ett omfattande bildmaterial essäer av Sara Arrhenius, Fia Backström/Gunilla Klingberg, Lars-Erik Hjertström Lappalainen, Maria Lind, Theodor Ringborg och Niclas Östlind. Tillsammans ger de en bild av Geschwinds mångbottnade konstnärskap men också hans person. Grafisk design av Andreas Doré.
Bild: Peter Geschwind, After Image, 2023. Foto: Jean-Baptiste Béranger.
