Anna Andersson
I Annas klassiska skulpturer kvarstår en känsla av stark pågående närvaro. En balansakt som skapar en sorts monumental meditativ minneslund. Som att man håller gravitationen vilande, där avsteget och exaktheten känns som det som ger skulpturerna liv. En del av skönheten i hennes verk kan upplevas i att Anna försöker både hitta och fylla i olika luckor i rummet, vare sig de är riktiga eller påhittade. Skulpturerna står som stumma vaktposter, precist uttänkt lutar sig den ena skulpturen betänkligt i samtal med den andra. Spänningen som elektrifierar denna skulpturala ensemble skapar nästan sitt eget gravitationsfält och materialen känns valda utifrån sin förmåga att bära ljus och förstärka formen. Och en tanke far till Harry Martinsons naturessäer där han beskriver ”Granar i blåst”: “Den bugande rörelsen kryper, sprider sig inom trädet och fördelas, årsringar som likt långa rör ligga innanpå och utanpå varandra inne i cylindern, fjädra sig som spiralringar och sträckningen uppåt och nedåt är ett fullständigt underverk av elastiskt och mekaniskt fördelad rörelse”. Känslan av den elastiska rörelsen kombinerat med tyngden är det som låter oss beröras mest.
Maja Fredin
I Majas mångfacetterade konstnärskap står berättelsen i centrum. Genom multidisciplinära verk i form av scenografier och installationer utforskar hon ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi. Maja är inte bara en visuell konstnär utan en komisk iakttagare, som på ett ytterst egenartat vis sätter fingret på vår tids vansinne, men också på alla våra banala drömmar om lyx och glamour. Med humor, ömhet och ibland smärtsam skärpa skapar hon en unik verklighet som väver samman betraktelser om vår flyktiga samtid. Hon utforskar möjligheten av att det förflutna kan spelas upp i nuet och omforma det som en gång var. Kanske använder hon sin egen Elvis som ett sätt att kliva in i och ut ur olika tillstånd. Maja visar upp en imponerande hantverksskicklighet och detaljrikedom i sitt arbete när hon bland annat skapar en absurd och skruvad konstruktion av det dukade bordet. Ett drömlandskap där ett socialt drama verkar kunna bryta ut när som helst. Här kan konsten bli ett tyngdlöst vakuum där vi mirakulöst kan andas ut.
Bild: Anna Andersson & Maja Fredin. Foto: Christofer Dracke.
