ANNA ANDERSSON
Olika grader av böjningar
Anna Andersson utforskar potentialen inom skulptur som medium och undersöker i sin praktik samspelet mellan tanke och handling. I hennes arbete ryms en ständig strävan efter något, även om hon inte alltid vet exakt vad detta något är. Det är sökandet efter mening snarare än absolut sanning som driver hennes skapande och hon omfamnar osäkerheten som en del av den processen.
En viktig aspekt av Anderssons arbetsmetod är just hennes förmåga att våga stanna i ett tillstånd av oklarhet, en plats för frihet och kreativitet där nya idéer och möjligheter kan utforskas. För Andersson innebär osäkerhet inte svaghet, utan snarare en tillit till konstverket och dess förmåga att härbärgera en kraft även utan tydliga svar.
I sitt arbete utforskar hon inte bara det vi kan observera utan också det som är mer subtilt och svårfångat, samt den spänning som kan uppstå däremellan. Filosofin är en källa till inspiration och resonans, Andersson refererar till filosofer som Maurice Merleau-Ponty och Hannah Arendt och deras idéer om perception: hur vår position i världen och vår relation till andra formar vår erfarenhet och förståelse av tillvaron.
Min kropp är min koppling till världen, jag sträcker mig ut och söker.
– Anna Andersson
Konstnären beskriver det arbete hon utför innan hon skapar en skulptur som en form av praktisk forskning. I denna process spelar skapandet av bildmontage och undersökandet av olika material såsom trä, gips, tyg och metall en central roll. Montaget fungerar som ett verktyg för att hantera intryck och skapa en form av struktur. Med montaget kan hon bryta ned och samtidigt bygga upp ett innehåll. Genom att experimentera och utforska olika tekniker och material öppnar hon för möjligheter där nya idéer och uttryck kan växa fram. Båda dessa metoder tillåter henne att närma sig konstnärliga utmaningar på ett direkt och öppet sätt. Arbetet är en balansakt där det är viktigt att förstå när man ska lita på sin intuition och när man ska följa regler och begränsningar. ”Det handlar om att lita på bilden, och samtidigt släppa den, för en del av bilden ligger i handlingen.”
I utställningen Olika grader av böjningar visas skulpturerna Transitor (2022). Det är en ny version av skulpturer som Andersson gjorde 2020, vars upprinnelse kommer från ett undersökande av form, rytm och komposition. Träskulpturerna uppstod i mötet mellan två arbetsmetoder: det abstrakta och det situationsunika. Hon utvecklade verken genom att variera samma form, så att arbetet med varje enskild skulptur skapade nya angreppssätt för att initiera nästa, som om varje verk var en övergång till det påföljande. Genom att uppehålla sig vid en och samma grundform under längre perioder skapar Andersson utrymme för att utforska ett nytt material eller en ny teknik – en process som ofta leder till en ny kontext för formen och nya förutsättningar för hur den kan uttrycka sig.
Centralt i utställningen presenteras en serie gipsskulpturer (2021–2023) som även de utgår från en gemensam form, men där varje skulptur i viss mån skiljer sig åt vad gäller dimensioner och yta. Skulpturerna kan således sägas representera olika manifestationer av en och samma idé: hur något håller på att ta form, är i förändring, i rörelse. Likt en ensemble interagerar skulpturerna med varandra samtidigt som de är unika och individuella. På konsthallen tar skulpturerna rummet i besittning och förvandlar arkitekturen till en del av konstverket.
Konstnären fascineras av det ”tomma” och dess förhållande till det som har form eller substans. Andersson förklarar att ”tomhet blir synlig när den omges av något konkret eller fast, liknande hur ljus bara blir märkbart när det möter en yta eller kontrasteras mot en skugga”. Det är avståndet som finns mellan oss och andra objekt, både fysiskt och emotionellt, som fångar hennes intresse. Tomheten visar på ett utrymme som kan innehålla en mängd möjligheter och innebörder.
Anderssons konstnärliga praktik är djupt utforskande och intuitiv. Hennes arbete leder oss genom gränslandet mellan tanke och handling, idé och skapande, och de konkreta och abstrakta dimensionerna i skulptur.
MAJA FREDIN
Searching for my Inner Elvis in a Post Elvis Society
Maja Fredin är en konstnär med en idébaserad praktik, där hon främst arbetar med rumsliga installationer som inkluderar textilt hantverk, ofta med integrerade performativa element. Med en blandning av både humor och allvar arbetar Fredin enligt tvärdisciplinära metoder som omfattar foto, video, ljud, skulptur och kostym. Genom att använda kitsch, glitter och humor skapar hon totalkonstverk som gestaltar absurda scener som utmanar dagens konsumtionssamhälle och utforskar ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi.
Jag vidgar mina vanföreställningar, vrider och vänder på verkligheten och bjuder in till min tolkning av den redan hopplösa värld vi lever i.
– Maja Fredin
Utställningen Searching for my Inner Elvis in a Post Elvis Society bygger på konstnärens tankar och erfarenheter av att vara människa i ett samhälle byggt på brutal (re)produktion och tillväxt. Den är en undersökning av längtan efter lyx och överflöd, känslor som de flesta av oss kan relatera till även om vi vet att det inte är hälsosamt eller hållbart. Fredin inspireras av tänkare som sociologen Zygmunt Bauman, som i boken Consuming Life (2007) framför idén om att konsumtionssamhället har sitt fundament i en känsla av missnöje; att vi ständigt söker efter brister i vår vardag och strävar efter produkter som lovar lösningar för att göra livet enklare.
Med hjälp av ett popkulturellt symbolspråk bygger Fredin upp en illusion av välbekanta idéer samtidigt som hon ruckar på vår bild av verkligheten. Ett återkommande motiv är räkan, som här fungerar som en symbol för den vita medelklassens överflöd. Att äta räkor har lanserats som en form av vardagslyx. Fredin belyser att ”orden, vardag och lyx, som egentligen står i motsats till varandra, paradoxalt nog blivit en vedertagen ursäkt för vår överdrivna konsumtion”. I verket Den Eviga Räkfrossan (2022) bjuder konstnären in oss till en ändlös räkfest, framställd som vår sista måltid, med avsikt att väcka funderingar kring om vi har hamnat i ett himmelrike av kapitalismens löften eller om vi i stället har blivit vilseledda och hamnat i en form av helvete.
I verket Apokalypsens Fyra Flamingos (2022) får flamingon vara metafor för syndaren, eller den oupplyste konsumenten, i en värld i förfall. Flamingon karakteriseras av sin ofrånkomliga masskonsumtion, eftersom den föds med en grå fjäderdräkt men gradvis utvecklar den spektakulära, omisskännliga rosa färgen genom ensidig kost av skaldjur och rödalger som gör att den får i sig betydande mängder färgpigment. Här används detta fenomen för att illustrera att det som definierar oss människor i västvärlden är vår överkonsumtion. Fredin påpekar dock att flamingon inte har något val, medan vi människor har blivit förmådda att tro att vi har det.
Båda installationerna är en blinkning till den nederländska guldålderns stillebenmåleri (1500–1600-talet), målningar som porträtterade adelns och borgarklassens festmåltider och som ofta inkluderade extravaganser som färsk frukt, silverbägare och exklusiva tyger, ämnade att visa på rikedom och framgång. Fredins installationer vill i stället belysa girigheten.
I utställningen presenteras också verket And we can’t build our dreams, so make the world go away (2022), som bottnar i konstnärens fascination för konceptet ”Elvis Presley”. Elvis och amerikaniseringen av vårt samhälle används i Fredins arbete för att belysa konsumtionskulturens dragningskraft. Elvis förföriska image symboliserade i mångt och mycket den amerikanska drömmen. I dag är Elvis ett ikoniskt varumärke med en stark kult utvecklad kring hans persona. Vanligt förekommande i USA är Elvis Tribute Artists, Elvis-imitatörer som strävar efter att återskapa det Elvis representerade. Imitatörernas publik är redo att omfamna och tro på illusionen, något Fredin tycker liknar dynamiken i kapitalismen. Fredin konstaterar att när hon själv försöker imitera en Elvisimitatör resulterar det endast i en urvattnad kopia. Denna fungerar likväl som en metafor för hur imitationen har ersatt originalet och hur självbedrägeriet har blivit vår verklighet.
Fredins konst kännetecknas av imponerande hantverkskunnighet och precision. Allt från färgningen av tyger, broderandet av tusentals strass på en Elvis-jumpsuit till skapandet av oändligt växande högar av räkor i handmålad lycra och handsömnaden av hundratals sidenfjädrar på flamingor visar på hennes färdigheter.
I sitt utforskande arbete av vår tids stora frågor utmanar hon själv påståendet att ”hoppet är det sista som överger människan”. I stället hävdar hon att humorn är det som slutligen består – där hennes kopia av en Elvis-imitatör blir en humoristisk observatör på allas vår resa mot ett plastiskt inferno.
Biografier
Anna Andersson är född 1989 och erhöll sin masterexamen från Malmö Konsthögskola, 2020. Hon har tidigare medverkat i utställningar på bland annat UKS (Unge Kunstneres Samfund) Oslo, Malmö Konsthall och Bonniers Konsthall. Andersson bor och är verksam i Malmö.
Maja Fredin är född 1992 och har över tio års utbildning inom hantverk i det textila fältet. Hon har bland annat studerat på Nyckelviksskolan, Handarbetets Vänner och senast på Konstfack där hon 2022 erhöll sin masterexamen. Fredin har tidigare ställt ut på Uppsala konstmuseum, Landmark Bergen Konsthall, Konstfacks vårutställning och Kaleido Konsthantverk i Uppsala. Fredin bor och är verksam i Stockholm.
Bilder:
1. Anna Andersson. Foto: David Skoog.
2. Maja Fredin. Foto: Pär Fredin.
3. Anna Andersson. Foto: Vegard Kleven.
4. Maja Fredin. Foto: Pär Fredin.
