Intervju Anna Andersson

YM: Vill du berätta om hur du upptäckte och började arbeta med skulptur? Och vad är det som gör skulptur så kraftfullt och meningsfullt som ett uttrycksmedel i din konstnärliga praktik?

AA: Jag kan inte riktigt återkalla hur det började, men jag kommer ihåg en känsla av att någonting föll på plats när jag beslöt mig för att ge mig hän åt just skulptur. Det blev efterhand som ett slags ramverk för min praktik. Att tänka skulpturalt får mig att närma mig en punkt strax innan jag börjar bryta ner och kategorisera det jag upplever. Ur detta tror jag att det finns en möjlighet att kommunicera på ett plan som ligger utanför det som går att säga i ett vanligt samtal. Samtidigt befinner sig skulpturen i samma rumslighet som jag själv. Och eftersom skulpturen inte bara är en bild utan samtidigt är ett ting i världen, som inte är användbart, tvingas man att utmana invanda mönster för hur man uppfattar något som kräver ett mer långsamt inlyssnande.

YM: Hur tror du att ditt fördjupade arbete med en specifik form under en längre tid, där du utforskar både upprepning och variation genom användning av olika material och tekniker, påverkar din kreativa process och berikar ditt konstnärliga arbete?

AA: Att arbeta med samma former under en längre tid skapar ett visuellt språk och kanske något att greppa tag i, som en regel att förhålla sig till som kan resultera i att saker kan uppstå, som jag inte hade kunnat tänka mig fram till. Och det känns intressant i förhållande till hur jag samtidigt arbetar med slump och improvisation. En serie skulpturer kommer ur ett tillstånd som har präglats av samma inre och yttre omständigheter – över tid förändras dessa och en och samma form kan på så vis bli som en bärare av utdragna fragment ur en medvetandeström, där något plötsligt har förändrats eller greppat tag i något helt annat. Ett nytt material eller en ny teknik skapar en ny situation för formen, och låter den tala på ett annat sätt.

YM: Du utforskar samspelet mellan objekt och rum. Vad är det med detta samspel som fascinerar dig? Vad vill du att betraktaren ska uppleva när de interagerar med dina verk i förhållande till rummet omkring dem?

AA: Det mest fascinerande är hur skulpturen har egenskapen att kunna visa upp både sin insida och sin utsida på samma gång. Att den kan skapa otillgängliga rum som inte går att greppa tag i, som sträcker sig utanför sig själv. Ett mer knådbart rum. Utställningsrummet är en annan aspekt. Det har hittills inte varit en utgångspunkt för hur jag utför ett verk, men ibland uppstår tillfällen under installeringsprocessen där man genom väldigt enkla medel kan skapa sammanbindande element som i bästa fall kan få rummet att vrida sig en aning. För mig blir det som en påminnelse om hur en skulptur, ett tankeobjekt, blivit fysiskt. Det blir som en bild av känslan av att man aldrig vet vem som förföljer vem, världen eller medvetandet.

Bild: Anna Andersson. Foto: Vegard Kleven.