Karolina Modig: Du har beskrivit det du gör som att du sätter samman olika delar för att skapa nya verkligheter och nya identiteter. Det påminner om sättet du någon gång har beskrivit din egen identitet som en ”långsam konstruktion”, där du letat efter delar som kan skapa en helhet. Är det ditt eget identitetsbygge som ligger som grund för dina collage?
Frida Orupabo: Jag har sagt att handlingen att foga samman igen kan vara en både helande och reparerande. För mig har arbetet med det visuella varit kopplat till båda de sakerna. Arbetet har varit och känns fortfarande som en nödvändighet, som något jag måste göra. Jag använde ofta ordet ”sane” – ”Jag gör det för att hålla mig mentalt sund.” Och jag ser det som något väldigt nära kopplat till att skapa och upprätthålla ett jag, och som ett sätt att tänka. Jag tror att kollageformen kom väldigt naturligt för mig på grund av mina erfarenheter av att växa upp i Norge. Jag kände mig omgiven av vithet. Tillgången till bilder av människor som inte var vita var väldigt begränsad, så på ett sätt jag tvingades jag att tänka om, manipulera och klippa. Kollaget är viktigt för mig eftersom det möjliggör alternativa sätt att se och föreställa sig. Jag gillar hur snabbt man kan byta betydelse eller uttryck genom att använda kollage – genom att lägga till, ta bort eller manipulera bilder eller objekt. Jag upplever att de olika lagren avslöjar komplexitet och motsägelser – sådant som gör oss till människor, men som ofta förnekas icke-vita människor inom västerländska diskurser.
