Böttchers tidiga teckningar började som en slags ersättning för naturen och som ett sätt att komma in i ett visst sinnestillstånd. Det tidskrävande, monotona och repetitiva arbetet som tekniken kräver fick en meditativ funktion. ”Jag tecknade som om jag skannade bilden på pappret, det var meditativt och jag förlorade mig i detaljerna.” förklarar Böttcher. På ett liknande sätt tillkom vävningen. ”Men för ungefär ett decennium sedan fyllde inte teckningen denna funktion längre och vävning kom in som en välbehövlig kontrast. Jag behövde den fysikalitet som är förkroppsligad i detta hantverk, rivandet av textilier, slagen från bommen, de långa och tunga mattorna.”
Ann Böttcher
3 feb23 maj 2021
Med referens till en romantisk tradition och konstnärer som Elias Martin och Marcus Larson, men också tidigare tongivande karaktärer såsom Erik Dahlbergh och Carl August Ehrensvärd, finns hos Böttcher ett intresse för hur estetiska och politiska projektioner präglar uppfattningen om natur. Skogen, och särskilt granen, står i centrum för Böttchers bildvärld. Med samma metoder som en historiker utforskar och kartlägger hon nordisk natur och historiska betraktelseformer, men med konstnärlig blick. Hur har till exempel granen fungerat som symbol för formandet av territoriella anspråk eller nationella identiteter? I verket Den svenska serien (ett urval) från 2005 har hon gjort en tidslinje som sträcker sig över 400 år. Med hjälp av fotokopior, utskrifter, post-it-lappar och egna blyertsteckningar lyfter hon fram hur tätt sammanflätad svensk kulturhistoria och identitet är med granen.
Med Böttchers hantverksmässiga skicklighet riskerar verken att hänskjutas till det estetiskt tilltalande eller till att handla om naturen. Som besökare bör man därför vara uppmärksam på det som på ett subtilt sätt finns fångat i konsten. Det gör sig inte minst påmint i verket St. Joseph’s 1827 – 2014 som är en serie om fem teckningar. Titeln syftar på ett irländskt sjukhus för psykiatrisk vård som ligger precis mellan en kyrkogård och ett fängelse. I serien har Böttcher tecknat av irländska idegranar och cypresser som växer på sjukhusområdet. Till verket hör ett titelblad där vi kan följa sjukhusets olika namnbyten dikterade av psykiatriska reformer och på så sätt får vi en inblick i en institutions samhälls- och människosyn genom tiderna. Hade den franske filosofen Michel Foucault fått verket i sina händer hade han säkert haft mycket att säga om det i relation till hans egna fältstudier om institutioner och kontroll.
Frågan om den kontrollerande institutionen finns också i bakgrunden av verket Resan och hamnen (Återbrukerskan) från 2012. En enorm gobeläng i skandinavisk vävteknik, som består av nio vävda trasmattor och ovanpå dem, fem virkade cirkelformade mattor som liknar solar och planeter. Gobelängen hänger vanligtvis på Gymnasieskolan Vipan i Lund och har nu unikt lånats ut till Bonniers Konsthall. Det är ett ordlöst verk där första delen av titeln är hämtad från en minnessten med textraden: ’Var resan stormig, huru skön är hamnen’. Det är det enda idag som minner om byggnadens historia. Mellan 1935 – 1982 var det här Vipeholms sjukhus, en anstalt för de som kallades ”sinnesslöa” och där Medicinalstyrelsen genomförde det största människoexperimentet i Sveriges historia. På uppdrag av regeringen utreddes orsaken till hål i tänderna genom att använda patienterna som försökspersoner och mata dem med socker.
I ett nytt verk tar Böttcher avstamp i sin egen släkthistoria. Här återvänder hon till ett ämne som hon har behandlat många gånger – nämligen det tyska förflutna. Böttcher har tysk bakgrund och med det nya verket lyfter hon nu sin pappas personliga historia, som likt miljontals andra tyskar österifrån tvingades till flykt i efterkrigstidens Europa. ”Det här nya verket kommer ju såklart att vara mitt senaste, men det kunde lika gärna ha varit mitt allra första när det gäller verk med anknytning till Tyskland,” säger Böttcher. ”Det är det mest personliga och för mig har det en sorts inledande och förklarande natur över sig, såväl som en känsla av avslut,
ett slags accepterande från min sida.”
Som en del av utställningen har Bonniers Konsthall tillsammans med Lenz Press producerat en rikt illustrerad och omfattande publikation, Ann Böttcher Works 2000-2020. Här ger skribenten Anders Kreuger en presentation av Böttchers konstnärskap från fyra olika synvinklar – en illustrativ, en materiell, en retorisk och en personlig. Konstnären Tyler Coburn studerar i sin tur relationen mellan Böttchers verk Yosemite National Park (a Recollection of Wilderness), America I–III och Entrén till sanatoriet. Avslutningsvis gör skribenten Filipa Ramos en sällsynt intervju med konstnären. Med utställningen och publikationen vill Bonniers Konsthall ge möjlighet att komma närmare kärnan av Böttchers verk än någonsin tidigare.
Ann Böttcher, född i Bruzaholm utanför Jönköping, har studerat både vid Konstfack i Stockholm och vid Konsthögskolan i Malmö, där hon även tog sin masterexamen i fri konst 2003. Idag är hon boende och verksam i Malmö, och representerad av Galerie Nordenhake. Bland hennes soloutsällningar finns The 1st på Moderna Museet i Stockholm (2005), The Entrance to the Sanatorium på Index i Stockholm (2007), Transmigrations (Bookshelves, a cannon emplacement and a Mercedes) på Galerie Nordenhake (2014), Stockholm och Beskåda detta otäcka land på Vandalorum i Värnamo (2015). 2016 fick hon Bäckströms stipendiet och hade i samband med det en soloutställning på Malmö konsthall. Hennes verk har även ställts ut i en mängd grupputställningar, bland annat på Kunsthall Stavanger, Museum de Fundatie i Zwolle,WUK – Kunsthalle Exnergasse i Vienna, Lunds konsthall, Liljevalchs, Bonniers Konsthall, National museum och MoMa i New York. Böttcher har även medverkade i EVA International Biennalen i Limerick och Lofoten International Art Festival. Hennes verk finns representerade på Moderna museet och Magasin III.