Curator Caroline Elgh Klingborg (CEK) i konversation med konstnären Anna Hoetjes (AH).
CEK: I din tvåkanaliga videoinstallation Eyes in the Sky (2018) skildrar du en värld där kvinnor och inte män erövrade rymden. Verket relaterar lika mycket till vetenskapshistoria som till science fiction, men också till feminism. Vilka möjligheter innebär science fiction för dig som konstnär?
Precis som många andra föredrar jag termen spekulativ fiktion framför science fiction. Jag ser det mer som ett medium där både det förflutna och framtiden kan (om)tolkas kreativt, än som ett medium för att beskriva vetenskaplig utveckling. Under några år arbetade jag i det nederländska filmarkivet (EYE), vilket verkligen inspirerade Eyes in the Sky. Det finns ett exempel från den tidiga filmen som jag tycker speciellt mycket om att citera – jag har faktiskt aldrig sett det, jag har bara fått det beskrivet för mig. Den här filmen är från början av 1900-talet och visar en kvinna som köper sina kläder från en skärm: onlineshopping förutspådd för över 100 år sedan! Men i filmen skickas kvinnans kundvagn till hennes make, som gör själva betalningen. Tekniska utvecklingar är ofta lättare att föreställa sig än sociala utvecklingar. Tanken att en kvinna skulle kunna betala för sina egna kläder var tydligen svårare att föreställa sig än den tekniska möjligheten att handla online.
Vår förståelse av det förflutna och framtiden är ett komplext nät av kulturell subjektivitet, maktstrukturer och kommersiella/politiska intressen. Jag tror att den konstnärliga potentialen i spekulativ fiktion är att hoppa in i det här nätet och väva in några oväntade, icke-anpassade delar i det. Att utmana en samtida social verklighet, att utmana det förflutna som förde oss till denna samtida verklighet och att ifrågasätta den framtid som är fastställd för oss i förväg. För mig betyder det att ifrågasätta kvinnors osynlighet, i Eyes in the Sky särskilt inom rymdvetenskapens historia.
CEK: Berättaren i din film är Varvara Tsiolkovskij som var gift med den ryske forskaren Konstantin Tsiolkovskij. Han skapade de första realistiska föreställningarna om hur människor kunde resa ut i rymden. Vem är Varvara – som har sina ögon i skyn – i ditt verk?
AH: Jag gjorde mycket research om tidig rymdvetenskap och stötte på många inspirerande män. Först efter ett tag började jag undra hur många inspirerande kvinnor jag kunde ha stött på om tidens sociala konstruktioner hade varit annorlunda.
Konstantin Tsiolkovskij var en intressant person. Han hade en hörselnedsättning och bodde på den avlägsna landsbygden i Ryssland i slutet av 1800-talet. Hans intresse för rymdresor utvecklades när han som ett socialt isolerat barn läste Jules Verne. Senare studerade han till fysiker i Moskva. Medan han utvecklade sina teorier gjorde han frapperande ritningar av sina beräkningar och visioner om hur människor kunde resa ut i rymden. Hans teorier hittade ingen stor publik under hans livstid, men han blev en del av den kosmistiska rörelsen, en grupp teologer, forskare och konstnärer som hade en ohejdbar tro på vetenskap och teknik och trodde att det skulle leda till odödlig existens i en oändlig (yttre) rymd. Myndigheterna snarast förlöjligade dem på den tiden. Mycket senare, under kalla krigets rymdkapplöpning, lyfte Sovjetunionen fram Tsiolkovskij som den ”tidigaste” rymdpionjären i konkurrens med tyska och amerikanska tidiga rymdpionjärer, som Hermann Oberth och Robert Goddard. Tsiolkovkijs historiska persona är i hög grad en politisk och ideologisk konstruktion.
Varvara var hans fru. Det finns knappt någon information om henne. Mitt intresse handlade inte så mycket om att rekonstruera hennes verkliga liv, utan snarare om att skapa ett fiktivt liv åt henne. Att presentera henne som en auktoritet, ett ögonvittne, en utforskare, äventyrare och pionjär. Att låta henne praktiskt utöva sin makes hypotetiska teorier – utan tvekan förlitade han sig på sin hustrus arbete på ett eller annat sätt medan han skapade sina visioner. Folk som ser Eyes in the Sky antar ofta att Varvaras berättelse bygger på befintliga dagböcker eller intervjuer, oavsett hur långsökta, fiktiva och kroppsligt fruktansvärda hennes upplevelser än är i mitt verk.
CEK: En fråga som du verkar ställa i din film är hur de utopiska och dystopiska scenarierna från det förflutna påverkar hur vi ser på oss själva och tekniken i dag. Är det en korrekt tolkning av ditt verk?
AH: Mitt intresse fokuserar på slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, särskilt på de sociala/ideologiska visionerna (både utopiska och dystopiska) som har sina rötter från den tiden. Detta intresse började när jag utvecklade mitt verk TURN!, som kretsar kring massgymnastikevenemang från det socialistiska Östtyskland. När det gäller kollektiv rörelse och visning av massornament, en term uppfunnen av författaren Siegfried Kracauer, finns det stora likheter mellan kommunistisk och kapitalistisk användning av de spektakulära bilderna som det resulterar i. Representationen av människokroppen förändrades på grund av mekanisering, massproduktion och masskommunikation.
Det finns paralleller mellan början av 1900-talet och nu, i den meningen att vi under de senaste 20 åren har upplevt en radikal förändring i strukturen för arbetskraft, kapitalism, kommunikation och navigering. Jag upptäcker hela tiden att jag dras till början av 1900-talet och nyligen särskilt till den spekulativa fiktionen från den perioden. Jag började läsa Rossum’s Universal Robots av Karel Čapek, eller de mer obskyra berättelserna om tidsresor av H.G. Wells. Eller den mycket tidigare berättelsen The Brick Moon av Edward Everett-Hale från 1867, där jag läste en beskrivning av en start-up avant la lettre, som förde den första konstgjorda satelliten (en tegelmåne) i omloppsbana.
Denna period domineras av vita män. De kvinnor och icke-vita som var aktiva anhängare eller samarbetspartners till dessa män blir ofta osynliggjorda. Så alla exempel jag ger från den här perioden har ett mycket speciellt dominerande perspektiv. Ju mer research jag gjorde, desto mer började detta störa mig. Det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet har format de politiska, sociala, industriella och ekonomiska strukturer som vi fortfarande erfar i dag. Så för att synliggöra vissa perspektiv måste det ske en del tidsresor. Jag tycker att det är intressant och roligt att återvända till denna formande era och föra in en del fakta och fiktion i historien.
CEK: För att göra Eyes in the Sky gjorde du research vid European Space Agency, EYE Film Museum och Smithsonian Air and Space Museum. Hur gjorde du denna blandning av vetenskapligt och fiktivt bildmaterial till en ny film?
AH: När jag arbetade med samlingen i EYE Film Museum började jag hålla koll på tidig science fiction och vetenskapliga dokumentärer. De visar en blandning av mycket exakta förutsägelser om rymdresor och fullständigt överdriven fantasi. Det visar hur långsamt en bild av hur jorden måste se ut från rymden tar form och hur vår förståelse av den yttre rymden expanderar.
En av de första filmerna som någonsin gjorts är Resan till månen av Georges Méliès, som finns med i installationen. Filmer som jag inte kunde använda i installationen men som vid den tiden var viktiga för föreställningen om rymden är tyska och ryska filmer från 1920-talet, såsom Metropolis och Frau im Mond av Thea von Harbou och Fritz Lang. Och Aelita Queen of Mars av Kakov Protazanov, som bygger på en berättelse av Leo Tolstoj och har fantastiska kostymer av Aleksandra Ekster.
På European Space Agency försökte jag få bättre förståelse för hur vetenskapliga visualiseringar av yttre rymden görs nuförtiden. Jag tycker att det är intressant att varje visualisering som vi ser av yttre rymden är en konstruktion. Inte bara är rymdfärder endast möjliga för några få privilegierade personer, det mänskliga ögat kan heller aldrig se våglängderna som mäts för att katalogisera universum. Vi kommer alltid att behöva teknologi för att fånga rymden och göra den synlig. Detta teknikberoende för att se saker är nu allestädes närvarande i våra dagliga liv, lika mycket på jorden som i rymden.
På Smithsonian tittade jag på pionjärer inom rymdvetenskap, som Tsiolkovskij, Oberth och Goddard. Och på tidiga skrivna science fiction-berättelser. Vid det laget hade jag fokus på att dra paralleller mellan den faktiska och fiktiva utvecklingen som skulle leda till rymdresor. Det var i dessa arkiv som den manliga dominansen i rymdresans historia verkligen började bli störande för mig.
Formen av en resedagbok tillät mig att röra mig genom tid och rum utan att behöva bli för informativ och saklig. Det tillät mig också att föra in en kvinnlig auktoritet, en pionjär som utarbetar sina erfarenheter. Hon reser i en farkost som är ostyrbar, mjuk och fritt svävande. En varmluftsballong är långsam och oförutsägbar. Det var det första objektet som kunde lyfta människor upp i luften och låta dem föreställa sig hur det kan vara att resa bortom atmosfären. På detta sätt översätts länkar och paralleller som jag fann under min research på många nivåer och betraktaren kan sväva fritt mellan alla dessa associationer.
Topbild: Anna Hoetjes, Eyes in the Sky, 2018. Stillbild från filminstallation. Källmaterial ESTEC, European Space Agency.
