Motiveringen då Harry Martinson tilldelades Nobelpriset i litteratur 1974 löd: ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Harry Martinson var en diktare som kunde skildra spänningen mellan det stora och det lilla, mellan det nära och det mycket avlägsna. I Aniara gestaltar han människorna som ombord på rymdskeppet tvingas leva med insikten om att ingen räddning är möjlig. Här möts den enskilda människans perspektiv och rymden som är det fjärran stora.
Den populariserade astronomin var en viktig utgångspunkt för Harry Martinsons författarskap. Människans språng ut i rymden och rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen präglande 1950-talet och öppnade för den allt mer populära science fiction genrens spridning. Martinsons intresse för astronomi uttrycktes allra tydligast i Aniara, men var också påtagligt i dikter som Livets lag från 1928, Synen från 1934 och Undergången i Cikada 1953.
Tjugonio av Aniaras sånger publicerades först i just diktsamlingen Cikada under rubriken Sången om Doris och Mima. Dessa utgjorde basen för Aniaras 103 sånger som fick undertiteln ”En revy om människan i tid och rum”. I Aniara får vi följa de 8 000 människor som färdas mot Mars på rymdfarkosten Aniara. Människor som tvingas lämna en jord skadad av miljöförstöring och kärnvapenkrig och blivit flyktingar i kosmos.
I Aniara ger Harry Martinson en skarp kritik av mänskligheten. Människorna ombord på rymdskeppet, som i berättelsen kallas goldonder, tvingas se jorden sprängas. Därefter dör rymdskeppets superdator Miman, som utgör människornas sista koppling till jorden. I Aniaras tjugosjätte sång skriver Martinson: ”Men det finns inget skydd mot människan”. Strofen måste ses i ljuset av sin tid på 1940-50-talet med Hiroshima och utvecklingen av vätebomben och i Aniara kritiserar Martinson människans bruk av den moderna tekniken.
I Aniara blir Jorden, eller Doris som den kallas i berättelsen, till ett förlorat paradis som människorna själva förintat. Miljöförstöringen har förvärrats sedan Martinson skrev rymdeposet och människor tvingas fortfarande fly till följd av krig och katastrofer. Trots att det är sextioen år sedan Aniara skrevs känns tankarna lika aktuella idag.
