Karl-Birger Blomdahl visste tidigt att Mima-avsnitten i operan skulle bestå av elektronisk musik. Mot slutet av 1950-talet diskuterades den elektroniska musiken livligt i Sverige. Blomdahl visste att den elektroniska musiken skulle skapa en ny ännu ohörd klangvärld, men inom musikkretsar rådde delade meningar om musikgenren. Blomdahl var en ivrig förespråkare och såg den elektroniska musiken som framtidens musik.
1959 fanns det ännu ingen Elektronmusikstudio i Sverige, utan ljuden i Aniara framställdes i en enkel studio på Sveriges Radio tillsammans med två ljudtekniker. De enda hjälpmedel som användes var radions bandspelare, effektarkiv, kontrollbord och några sinustonsgeneratorer.
När Miman först framträder i operan är det med en ljudbild från kosmos, som om andra rymdfarkoster kommer farande förbi Aniaras utsida. I andra avsnittet framkallades ljudbilden genom en kombination av inspelade hjärtslag och kristallföremål som skålar, lampor och glas. För det tredje och sista Mima-bandet ville Blomdahl ha höga och ljusa klanger och spelade in Margareta Hallins röst i rollen som Den Blinda Poetissan. Rösten kopierades och duplicerades i olika hastigheter till en slags drömlik ton-väv.
Mimabanden – 01
Mimabanden – 02
Mimabanden – 03
