Träden står ljust gröna: Landskapsmåleri då och nu

22 jan 29 mar 2020

Medverkande konstnärer

  • Albin Amelin
  • Ann Böttcher
  • Arnold Plageman
  • Brita af Klercker
  • Carl Fredrik Hill
  • Ebba Hellström
  • Elisabeth Frieberg
  • Emma Hartman
  • Evert Lundquist
  • Gerhard Nordström
  • Helmer Osslund
  • Henrik Eriksson
  • Hugo Zuhr
  • Isak Hall
  • Jenny Carlsson
  • Julia Beck
  • Lars Lerin
  • Leif Engström
  • Lennart Rodhe
  • Nils Nilsson Skum
  • Olle Norås
  • Paul Fägerskiöld
  • Prins Eugen
  • Sara-Vide Ericson
  • Sigrid Hjertén
  • Sigrid Sandström
  • Vera Nilsson

Renodlade landskapsmålare avbildade förr en till synes orörd natur. Från första början fungerade naturen som en fond mot vilken gudar och hjältar representerades. Men en genre växte fram där endast naturen målades. Uttrycket ”landskap” betecknade denna konstart. Engelskans ”landscape” refererade ursprungligen till holländskt måleri där utsnitt av naturen avbildades. Av natur skapades således kultur. Människa och miljö särskildes och måleriet bidrog till att befästa gränsen. Landskapet blev en kuliss mot vilken människans konstnärliga skådespel utspelades.

Idag vet vi att klimatförändringar inte lämnar något landskap orört. Människans leverne och konsekventa åverkan är en fastgrodd del av miljön. Vi kan inte längre distansera oss och avbilda naturen på håll. Vad betyder det för fortsättningen av genren landskapsmåleri? Och framför allt, vad kan landskapsmåleri idag betyda för miljön den porträtterar? Med utställningen vill Bonniers Konsthall nå fram till frågor om vår historiska och samtida relation till naturen via den konsthistoriska genren landskapsmåleri. Mellan inslag av historiska verk samlas här samtida målare som på olika sätt tar sig an landskapsmåleriets tradition och riktar blicken mot naturen och miljön. Här finns möjlighet att möta samtidens försvinnande landskap och se dess uttryck. Ibland syns den pågående katastrofen tydligt. Ibland inte alls.

De historiska konstverken i utställningen tillkom främst under perioden kring förra sekelskiftet. Då inleddes en ny fas i den industriella eran. Före 1900-talet var det inte möjligt för människan att på global nivå förorena luften. Men vid sekelskiftet byggdes stora industricentrum upp i bland annat tyska Ruhrområdet. Därmed påbörjades en ny period i människans miljöhistoria. Sura regn blev ett symptom på de höga svavelutsläppen.

År 1848 antogs i Sverige en aktiebolagslag som förenklade industrins inskaffande av kapital. Syftet var att påskynda industrialiseringen. Lagen innebar att aktieägarna frigjordes från sitt personliga ansvar för företagets förbindelser och att värdet på aktierna endast gick förlorade vid en eventuell konkurs. Resultatet blev sekelskiftets andra industriella revolution och en drastisk expansion av svensk skog-, järn- och stålindustri. Det var också då, närmare bestämt år 1909, som Sveriges riksdag inrättade de första nationalparkerna. Skillnaden mellan natur för beskådan och förvärvsnatur tydliggjordes.

Ungefär samtidigt som industrialiseringen påskyndades i Sverige, år 1841, uppfanns oljefärgtuben. Tuberna kom att revolutionera måleriet. Vid sekelskiftet var de så pass vanliga att det inte längre var omständligt för konstnärer att flytta målandet utanför ateljén. Detta, tillsammans med ökad tillgång till färdmedel såsom tåg, gjorde att både professionella och amatörkonstnärer på ett enkelt sätt kunde ta sig ut med färg. Perioden är på så vis betydande för både landskapet och landskapsmåleriet.

Landskapet finns i hög grad kvar som motiv inom samtidskonsten. Det är inte alltid så att miljöproblematik är ett direkt ämne i måleriet. Men i gestaltningen av vår tids natur finns det hos den samtida konstnären en vetskap om att landskapet genomgår en historisk förändring. Ofrånkomlig är relationen till den pågående katastrofen, vare sig den synliggörs i konsten eller inte.

Representerad i utställningen är framförallt vår omedelbara miljö. Men klimatkatastrofen är global och så även utställningen. Liksom en brand som struntar i skiljelinjen mellan nationalpark och odlad skog bryr sig klimatet inte om regionala gränsdragningar. Samma datum som den här utställningen stänger, den 29 mars 2020, kommer världen sannolikt att precis ha gjort slut på det årets tillgångar. Det vill säga att vi redan då kommer att ha förbrukat de naturresurser som vår jord kan producera på ett år. Från och med den dagen lever vi på resurser vi egentligen inte har. Vi tar då från en framtid av vilken det blir allt mindre att ta ifrån. Planeten är naturligtvis inte bräcklig i sig själv. Det är vi, ynkliga eftersläntrare, uppkomna bara de senaste mikrosekunderna i världsålderns tidskala, som har upprättat ett system vars ödeläggelse vi nu ser de förödande effekterna av. Utan oss skulle jorden repa sig i sinom tid. För att rädda oss själva och våra medvarelser kommer vi att behöva se över prioriteringarna i vårt nuvarande system, där ekonomisk tillväxt överskuggar allt annat som växer. En gång i tiden var lagen behjälplig i att driva fram industrins expansion. Många tycker att vi nu vet tillräckligt för att lagstadga i motsatt riktning.

Landskapsmåleri säger en del om hur vi ser på och har sett på världen. Den berättar historien om konstens och människans relation till vad vi kallar natur. Kanske kan denna utställning vara en plats för reflektion över hur denna relation ser ut, och få oss att se, som Göran Sonnevi skriver; ”Människornas liv är omöjligt utan det ljust gröna som slår ut.”

Toppbild: Sara-Vide Ericson, The Grave / The Marsh Report, 2017. Olja på duk, 160×220 cm.