Samtal med Outi Pieski

YM: Utgångspunkten för din utställning på Bonniers Konsthall är ett omfattande konst och forskningsprojekt Máttárahku Ládjogahpir – A Foremother’s Hat of Pride som du har gjort i samarbete med forskaren Eeva-Kristiina Nylander mellan 2017–20 om ládjogahpiren, en samisk huvudbonad för kvinnor som förbjöds av kristna präster på 1800-talet och därmed försvann. Vad skulle du säga att ládjogahpiren symboliserade historiskt och vad betyder den i dag?

OP: Vi undersöker koloniseringen av sinnet och kroppen i den samiska kvinnohistorien genom berättelsen om ett objekt – huvudbonaden ládjogahpir. En stor del av den ursprungliga betydelsen av ládjogahpiren har gått förlorad, liksom stora delar av den övergripande samiska kvinnohistorien. I forskningsprojektet kopplar vi historien om ládjogahpir till könsmaktsordningen och till den kvinnliga sexualiteten. De kristna prästernas omskrivning till att ládjogahpir är ett djävulshorn kan tolkas som en metafor för demoniseringen av de samiska kvinnornas makt och sexualitet, såväl som de underjordiska samiska kvinnliga skyddsandarna – som utgör grunden för det samiska samfundet och dess kosmologi.

Samiska kvinnor började istället använda en låg huvudbonad, mer lik en hätta, som gav ett blygsammare intryck. Som bildkonstnär är jag intresserad av hur kvinnans situation i det samiska samhället manifesteras i en visuell form. Hur förändringen av denna form berättar den koloniala historien om hur en heteropatriarkisk könsordning, byggd på västerländsk epistemologi, fördes till Sápmi. Jag beskriver det som en kolonialistisk metamorfos. I forskningsprojektet framhäver vi att den minskade användningen och övergivandet av ládjogahpiren kan tolkas som en våldsam handling i syfte att bryta ner befintliga sociala band mellan könen – en handling som nedmonterar de faktiska sociala relationerna återspeglade i samisk kosmologi.

Under vårt gemensamma arbete har vi bjudit in samiska kvinnor till workshops för att tillsammans tillverka och bära ládjogahpir, en revitalisering av huvudbonadens betydelse. Det är något speciellt och mäktigt när samiska kvinnor bär huvudbonaden i dag. Ládjogahpiren blir en symbol för en ny dekolonialiserad feminism som bär på ett meddelande från våra förmödrar.

YM: I utställningen har du inkluderat två äldre ládjogahpirer som tillhör Nordiska museet i Stockholm. Vad vet du om just dessa två, och varför är det viktigt för dig att presentera ládjogahpiren utanför den kontext som museets samling utgör?

OP: Dessa ládjogahpirer tillhörde två kvinnor, Guiva Káre och Vulleš Ingá, från min hemtrakt i Ohcejohka (Utsjoki, Finland). De är sällsynta eftersom det endast finns ett fåtal samiska museiföremål där brukaren eller skaparen är känd. I källskrifterna finns det oftas mer information om samlaren och ägandet, vilket avslöjar vilken typ av historia museerna har ansett värdefull att berätta.

Historiska samiska kulturföremål visas vanligtvis på etnografiska museer, medan västerländska konstföremål visas på konstmuseer. Det är inte korrekt att säga att duodjiobjekt är konst, eftersom det är ett separat helhetskoncept, men jag tror att museiföremål kan förstås ur ett bredare perspektiv när de placeras i ett konstsammanhang.

YM: För inte så länge sedan tillkännagavs att Finlands nationalmuseum repatrierar sina samlingar av samiska föremål till det samiska museet Siida, och du är en av kuratorerna för repatrieringsutställningen. Kan du sammanfatta vad repatriering handlar om och varför en samtida tolkning är viktig?

OP: De samiska tillhörigheterna är utspridda i de europeiska museerna och endast ett mindre antal av dessa sällsynta och genuina skatter från våra tidiga förfäder visas offentligt. Många av föremålen ligger i olika källare. Det innebär att dagens samiska samhällen i stor utsträckning tvingas leva utan tillgång till sitt kulturarv.

Dekolonisering är en fråga om verkliga handlingar, inte symboler eller metaforer. Repatriering betyder ömsesidighet och jämlik dialog, och den har två riktningar. En riktning är ”indigeniseringen” av museerna, att även de nationella museerna ska berätta vår historia, ur vårt perspektiv. För att göra det finns det behov av professionella som leder det museologiska arbetet ur vårt perspektiv, inte bara från en rådgivande position. Den andra riktningen är en process där tillhörigheter och deras innehåll återlämnas från museer till samfunden de tillhör – så att vi kan återuppbygga våra samhällen genom att arbeta kollektivt med våra förfäders kulturarv. I Finland och Norge pågår repatriering av samiska tillhörigheter – museerna i Sverige borde följa deras exempel. Efter repatrieringen kan de samiska museerna vara aktiva samlingsplatser som samlar forna, nuvarande och framtida generationer. De kan vara trygga rum där de lokala samhällena kan hitta sina egna sätt att läka från koloniala trauman och stärkas tillsammans.

YM: Kan du förklara begreppet rematriation och vad du och Eeva-Kristiina Nylander menar när ni säger att ládjogahpiren har rematrierats?

OP: Eeva-Kristiina, som slutför sina doktorandstudier om den samiska repatrieringspolitiken i de nordiska länderna, menar att rematriering börjar när repatriering inte räcker till. Rematrieringen adresserar misslyckandena med att lyfta fram historien ur könsbestämda perspektiv – den erkänner kvinnors historier och värderingar. Vår forskning drar slutsatsen att de andliga betydelserna som återfinns i symboliken och estetiken i ládjogahpir, kunskapen som är inkluderad både i att tillverka och bära den och de känslor som genereras av engagemanget i huvudbonaden, utgör rematriering.

De samiska skyddsandarna lever i jorden och när vi anammar rättvisa för könen och uppmärksammar den större biokulturella verkligheten, förstår vi att moder jord – eannážan – som kvinnlig varelse måste respekteras. För att verklig rematriering ska kunna ske är det nödvändigt för oss att de dussintals ládjogahpirer som är arkiverade i museisamlingar i de nordiska länderna och i Europa återlämnas till eana eannážan – till vår moder jord. Endast i deras eget kulturella sammanhang kan de vara verkligt hjälpsamma i processerna att komma ihåg, dekolonisera och läka.

Bild: Outi Pieski. Foto: Ari Karttunen