BARNDOM
Ett rutnät med tolv svartvita bilder bildar en monumental enhet i Frida Orupabos verk Cloud of Confusion (2024). Bilderna utgörs av hopklipp av mestadels mörkhyade kroppar, naken mörk hud och ett öppet sår, tillsammans med en räddhågad Disney-animerad gris, päls som omsluter ett skrev, ett keramiskt fyrbent djur och en grynig reproduktion av orden ”Dirty dirt” klottrade på en vit hoodie.[1] Andra motiv är mer obestämbara eftersom Orupabo, även om verket inte är ett kollage, har beskurit bilderna på ett sätt som gör flera av dem svåra att avkoda. Vissa verkar helt abstrakta. Som vanligt i Orupabos praktik avslöjas inte vilka originalbilder hon har dissekerat. Men till skillnad från hennes kollage formas inte de utvalda bilderna till en ny kropp här. Det är snarare upp till betraktaren att göra kopplingarna mellan de olika bilderna, att grundligt gå igenom omformationen.
För oss sätter detta verk ett antal dis- och motidentifikationer och tolkningar i rörelse när det ”historiska jaget” detonerar i ett här och nu;[2] den del av vår subjektivitet, som är bekvämt undangömd men träder fram när en särskild händelse eller ett visst möte eller utbyte påminner oss om att en del människor kan spåra sin släktbakgrund tillbaka till de förslavade och/eller koloniserade, medan andra bara spårar dem tillbaka till de koloniala och slavhållande makterna. Vissa av oss kan spåra våra anor åt båda hållen.
För oss som svarta kvinnor med ursprung i olika etniciteter och som har vuxit upp med nordisk kultur satte Cloud of Confusion oss i smärtsam kontakt med nedärvt kolonialt språk och bildspråk. Verket påminner oss om en dansk barnvisa, som fortsätter att leva ett stillsamt problematiskt liv i De små synger (1948), en av de mest kanoniserade danska barnböckerna, bland annat har den återutgivits så sent som 2018. ”Inger går i skole” (1947) handlar om den ”fåfänga” flickan Inger, som ”styggt” bär sin lavendelblåa söndagsklänning i skolan.[3] I den fjärde versen drabbas hon av konsekvenserna:
Fire drenger leger / slagenål med en n****. / Inger kikker lidt på skrå, / ser på den lavendelblå. // Se, med snavs de kaster! / Ak, et maegigt plaster / flyver rundt på må og få, / rammer den lavendelblå.[4]
Det är fortfarande oklart för oss vad ”leker / slagsmål med en n****” egentligen betyder, om detta är en verklig person med afrikanskt ursprung, eller om det handlar om en ”lek” där någon måste vara n**** (som i alla mot n****) eller om det är för att personen är en n**** som hen måste täckas av lera, och om detta i slutändan bidrar till att bekräfta hens position som n****? Men moralen i visan är otvetydig: Inger blir smutsig precis som n**** är ”smutsig”, och hennes skamliga beteende manifesteras externt, genom leran på hennes klänning, för precis som n**** är hon ”rätteligen” bestraffad. Orupabos rutnät av bilder river upp ett varigt – historiskt men fortfarande öppet – sår i den nordiska koloniala realiteten, där svarthet fortsätter att mötas av lika delar fascination och rädsla. Svarta framstår i dansk-norsk konst- och kulturhistoria som reliefer, som representationer av de sidor hos de vita subjekten som de inte vill kännas vid. Svarta människor är troper, som Toni Morrison skriver, genom vilka vita subjekt förstår sig själva i upplösningen av kulturella normer och överträdelse av tabun. Det skamliga, aggressiva, sexuella, den ”smutsiga smutsen”.
Hos Orupabo, som inledde sin praktik genom att klippa itu sina egna familjealbum och sätta ihop dem igen, får man en känsla av att Cloud of Confusion också liknar eller återskapar barnets utforskande av världen genom att skapa mening med bilderna och orden hon möter och försöka förstå deras kausalitet. Denna känsla förstärks genom serietidningsreferensen som, liksom ”Inger går i skole”, spårar förekomsten av rasistiskt våld i barnets värld. Den kritiska rasteoretikern Ahrong Yangs forskning om barns rasifiering i den ”färgblinda” nordiska kulturen konstaterar att föreställningar om barns oskuld och vit oskuld smälter samman.[5] ”[V]ärdet av ett barns oskuldsfullhet är beroende av deras förmåga att skyddas, vilket inte gagnar alla barn lika”, skriver Yang. Oskuldsfullhet fäster på vita nordiska kroppar, men utvidgas fortfarande sällan till svarta nordiska subjekt, inbegripet svarta mödrar och barn som i stället görs till kroppar av skuld i den nationella fantasin.[6] Inom denna logik kommer det svarta barnets oskuldsfullhet alltid redan att misstänkliggöras. Om antisvart rasism är något som barn inte förväntas veta något om, lyckas svarta barn inte leva upp till denna barndomsstandard.
Hur ska svarta barn begripa sig på rasismens meningslösa logik,när de tvingas se och förstå sig själva genom en vit blick? Cloud of Confusion aktiverar och speglar en problematisk upplevelse för svarta, men det förblir också ett ofärdigt pussel. En samling bitar som inte går att sätta ihop. Det för tankarna till Frantz Fanons formulering i Svart hud, vita masker: ”N**** är en leksak i händerna på de vita, och för att bryta denna infernaliska cirkel exploderar han.”[7] På detta sätt kan konstnärens omformationer upplevas som det obegripliga, galenskapen och bristen på sammanhang som avgör den svarta tillvaron. Hur kan vi skapa mening ur de fragment som kolonialmakterna har lämnat åt oss? I Orupabos kollage möter vi avbildningar av svarta kvinnor som liknar klippdockor som hålls samman av metallnitar som leksaker. Den synliga av och omkontextualiseringen ger de dockliknande avbildningarna karaktären av ett lapptäcke, som fogar samman olika hudtoner och kroppsdelar i olika proportioner. På vissa ställen har extra kroppsdelar och diverse föremål från originalfotografierna smugit sig in. Som curatorn Awa Konaté konstaterar: ”Metallnitarna [i Orupabos kollage] indikerar instabilitet, rörelse och transformation”, men dockmotivet påminner också om de små barnens rollspel med sina dockor, som bidrar till deras utveckling av empati och omsorg.[8]
Toni Morrisons roman De blåaste ögonen, som utspelar sig i en småstad i 1940-talets Amerika, utforskar rasismens inverkan på kärlek, begär, skönhet, hat och självhat. I romanen får vi en inblick i berättarens – en liten svart flicka – hemliga och högt skattade ritual: att förstöra de blonda, vita och blåögda dockorna som de vuxna ger henne i julklapp. Den vita dockan, antar de vuxna, är hennes högsta önskan, men hon avslöjar för läsaren: ”Jag ville bara en sak: slita sönder den. För att se vad den var gjord av, för att upptäcka vad det var som var så kärt, det vackra och åtråvärda som hade undgått mig och tydligen bara mig.”[9] Något motsvarande sker i Orupabos dissektioner när hon arbetar sig igenom antisvart visuellt material och bearbetar arkivbilder i syfte att förstå kärlek och skönhet, hur man ger omsorg där det inte har funnits. I Orupabos fall klipps kroppsdelar ut ur originalbilderna och lämnar kvar de problematiska platserna där de blev funna. Desorienteringen som de beskurna bilderna resulterar i, i kombination med kvinnornas konfronterande blickar, ger oss intrycket att vi som betraktare möter ikoner som överskrider tid och rum, om än bara för ett ögonblick.
Källor:
1. Bilden är en detalj från Deborah Lusters fotoserie One Big Self (1998–2002).
2. Claudia Rankine, Citizen: An American Lyric, Minneapolis: Greywolf Press, 2014.
3. Se även Mai Takawira, “Under the White Gaze,” i This is Not Africa, utställningskatalog, Aarhus: ARoS, 2021.
4. Hulda Lükten, red., De små synger. Köpenhamn: Høst & Søns Forlag, 1948, s. 92. Vår censur.
5. Ahrong Yang, ”Racism suitable for children? Intersections between child innocence and white innocence”, Children & Society 38, nr 4 (2024), https://doi.org/10.1111/chso.12797.
6. Jan Therese Mendes, ”Disciplining the disobedient Black maternal subject: the assimilatory pedagogies of public suffering and punishment”, Feminist Theory (2024),
https://doi.org/10.1177/14647001231223099.
7. Frantz Fanon, Svart hud, vita masker [Peau noire, masques blanc, 1952], svensk övers. Stefan Jordebrandt, Göteborg: Bokförlaget Daidalos, 1997. Vår censur.
8. Awa Konaté, ”Frida Orupabo”, i Deutsche Börse Photography Foundation Prize 2023, London: The Photographers’ Gallery, 2023.
9. Toni Morrison, De blåaste ögonen [The Bluest Eye, 1970], svensk övers. Kerstin Hallén, Stockholm: Trevi, 1994.
Frida Orupabo: On Lies, Secrets and Silence
Den rikt illustrerade katalogen Frida Orupabo: On Lies, Secrets and Silence erbjuder analyserande och kreativa texter som svar på utställningen. Den inleds med en introduktion av Yuvinka Medina (senior curator på Bonniers Konsthall) och Owen Martin (curator på Astrup Fearnley Museet), som belyser Orupabos tidiga digitala verk och deras koppling till utställningen. Katalogen innehåller också nyskrivna essäer av Nina Cramer (doktorand vid Köpenhamns universitet, institutionen för konst och kulturvetenskap) och Mai Takawira (frilansande curator och forskare), som undersöker Orupabos verk i en nordisk kontext, samt av Dr. Portia Malatjie (curator och lektor i visuella kulturer vid Michaelis School of Fine Art, University of Cape Town), som beaktar sambanden mellan ras, obehag och lek. Dessutom bidrar C. LeClaire (poet och författare) och Hilton Als (prisbelönt journalist, kritiker och curator) med kreativa, djupt personliga texter som öppnar för sällsamma tolkningar av utställningen. Grafisk form av Gabrielle Guy. Katalogen publiceras tillsammans med Astrup Fearnley Museet och Skira Editore. Katalogen kommer också att ges ut i en tysk upplaga i samarbete med Sprengel Museum Hannover och Stiftung Niedersachsen när Frida Orupabo tilldelas Spectrum International
Prize for Photography 2025.
Boksläpp i slutet av oktober 2024 på Bonniers Konsthall, läs mer här.
Bild: Frida Orupabo, Cloud of Confusion, 2024. Foto: Jean-Baptiste Béranger, Bonniers Konsthall
