I Chile orienterar man sig med hjälp av den mäktiga bergskedjan Anderna, som löper genom västra Sydamerika. Nästan var man än befinner sig i det långsmala landet ser man bergsmassivet. Urbana miljöer existerar mot en fond av natur, en hög vägg som alltjämt sätter upp riktningen och påminner om var man är. I centrum för utställningen på Bonniers Konsthall står Mamita Montaña (Modersberget), ett berg och en urkraft som knyter ihop Anderna med de svenska fjällen.
Berget är som en bild som följt med Valeria Montti Colque under lång tid. Det är en kontur i horisonten och en plats för längtan. Något som står tungt, stadigt rotat och som vägrar att flytta på sig. Berget är en andlig samtalspartner, en plats att fira vid, att bära sin sorg till och en plats att bygga ett hem vid. Det representerar också Montti Colques förfäders ursprung; konstnärens morfar tillhörde det andinska aymarafolket. Genom alla år har det stabila berget återkommit som motiv i teckningar, målningar, skulpturer och performance – som den bakgrund allting i livet utspelar sig mot.
I teckningen La Jardinera – Trädgårdsmästarinnan (2011) ser vi Montti Colques återkommande karaktär Jokerita – en trixterartad förortsmamma med drag av Batmans ökända fiende. Med ett påmålat grin var Jokerita från början arg, stark som en björn och redo att när som helst slåss för sina barn. Men liksom alla Montti Colques karaktärer är Jokerita i ständig förvandling och förändring. Med åren har hon blivit mjukare. Nu söker hon snarare efter försoning. I teckningen är berget inte längre något som bara syns i horisonten. Här bär i stället Jokerita själv sina berg på ryggen. Med vissnande blommor i handen är hon på väg till en begravning. På himlen ovanför svävar bilder av hennes förfäder likt sarkofagformade moln. Teckningen talar om en sorg över matriarkala band som går förlorade i migrationens spår och kom till efter att Montti Colque inte kunde närvara vid sin mormors begravning. (1)
När Montti Colque bjöds in till den 60:e konstbiennalen i Venedig, att som första representant ur den chilenska diasporan representera Chile, bestämde hon sig för att tiden var inne för att till sist bygga sitt eget berg. Under ett par kalla vintermånader i Stockholm restes konstnärens hittills största verk, Modersberget, för att sedan göra den mödosamma resan till Venedig. Det närmare sex meter höga monumentala verket, som nu reser sig på Bonniers Konsthall, bildar också ett monument över Montti Colques praktik och värv som konstnär. Liksom nästan alla hennes verk, är det skapat i nära och förtroendefullt samarbete med en stor grupp vänner.
Modersberget består av mattor, målningar, tryckta tyger, bemålade bestick och glittergirlanger sammanflätade till ett myllrande landskap. Funna och byggda objekt, där varje enskild detalj bär på en egen berättelse. En picknick med vänner på bergets framsida glider över i ett kärleksfullt porträtt av en mor med sitt barn. Två barn i ett flygplan svävar över ett giftermål och en hälsingedräkt, över det en girlang av äggskal som skymmer ett ansikte. Varelserna som överallt befolkar berget är vardagliga och övernaturliga – verkliga och mytologiska på samma gång. I bergets landskap finns toppar och dalar. Solen går upp över bergets ena sida, och ner över dess andra. Berget själv håller i en inramad bild. Likt en escheresk-spegling innehåller bilden i bergets hand, minst lika många berättelser till. Toppen av berget kröns av ett stort ansikte i keramik. Porträttet liknar konstnären själv, och plötsligt tar berget skepnaden av en gestalt, som med ett stolt och varsamt allvar härbärgerar alla dessa berättelser inom sig.
Till konstbiennalen i Venedig hade Montti Colque ytterligare en dröm, som det inte fanns tid eller möjlighet att realisera. I drömmen, skulle bärarna av berättelserna som byggt Modersberget, de karaktärer – och vänner som hjälpt henne – själva resa till berget. Genom en vandring till toppen skulle de förankra sig i landskapet, koppla samman andevärlden och verkligheten, historien och nuet. Videoverket spelades in några veckor före den här utställningen öppnande och bildar på ett sätt en sorts final.
Starka konstnärskap karakteriseras ofta av ett måste. I dessa fall blir konsten en trängande angelägenhet även för betraktaren. I Valeria Montti Colques fall utgörs måstet av förståelsen för hur historiens trådar väver fram bilden av oss som människor. Fast besluten att ingenting är definierat, sammanfogar hon, med vardagliga material, ändlöst arbete och kärlek, bitar till nya världar. Hon bygger ett eget universum där alla är inbjudna. Montti Colque säger sig i sin praktik odla de rotlösas trädgård. Likt en trädgårdsmästare odlar hon i sitt konstnärskap en stark, verklig fysisk och emotionell gemenskap.
1. Macarena Dusant, La Jardinera: Valeria Montti Colque (Dokument Press, 2017)
Valeria Montti Colque, Cosmonación – Modersberget, 2025. Foto: Bonniers Konsthall (Valdemar Asp)
