Intervju Ferdinand Evaldsson

CEK: Du har en bakgrund som ikonmålare och förenar på så sätt en äldre hantverkstradition med ett samtida uttryck. Hur kommer förhållandet mellan historia och nutid fram i dina verk?

FE: För mig befinner sig historia och nutid alltid i ett samspel. När jag ser någonting väger jag det mot en historia, det kan vara min egen eller en större. Jag har en bakgrund inom ikonmåleri som i sin tur har sitt ursprung i den senantika konsten, ett hantverk som under lång tid lärdes ut från mästare till lärling. I den övergången finns både ett bevarande och en förändring, i och med att det går från en person till en annan. På så sätt befinner jag mig i slutet av en kedja. Jag bygger vidare på ett hantverk och även om material och idéer förändras, så ligger historien inbäddad i mina verk. Jag vill se hur långt det går att dra en sådan tradition och visa att det
går att kommentera samtiden genom att blanda det gamla
med det nya.

CEK: Alla dina verk kan sägas vara minnesbearbetningar kopplade till en personlig minnesförlust. Hur hjälper den konstnärliga processen dig att återskapa minnen?

FE: Jag har haft problem med minnet en tid. Vissa episoder av mitt liv är väldigt fragmenterade och andra delar, som jag helst skulle glömma, minns jag allt för bra. Mitt arbete är ett sätt att hantera och förstå min skadade hjärna. Motiven kommer från mina inre fragment, men i stället för att låta dem vara diffusa i huvudet gör jag dem konkreta i trä. Innan jag konkretiserar fragmenten arbetar jag länge med det immateriella. Här använder jag mig av olika metoder, exempelvis att besöka platser kopplade till fragment, för att försöka utvidga dem. Fragmenten blir till en figur som blir till en form, formen är så konkret att när jag hugger fram den i träet så lär jag känna varje liten del av den fysiskt. Det är en process där någonting lämnar huvudet genom händerna och tar fysisk skepnad, för att sedan gå tillbaka in i huvudet via händerna. Genom min arbetsprocess blir fragmenten okomplicerade och jag får flera pusselbitar att lägga på plats.

CEK: Hur ser ditt arbete i ateljén ut och hur tar ett nytt verk sin början?

FE: Det börjar med att jag får någonting i huvudet som jag inte kan sluta tänka på, vanligtvis kommer det till mig när jag inte kan sova. För att närma mig motivet gör jag flera snabba skisser av det från olika håll. Jag arbetar ofta med ornamentik där jag tar fram och testar olika mönster för att se vad som fungerar bäst för det jag vill förmedla. När jag väl har bestämt mig för en bild gör jag en skalenlig skiss som ska bli reliefen. Motivet bestämmer färgen och jag använder mig av gammal färgsymbolik. Sedan kopplar jag på hantverkshjärnan och sammanfogar träpaneler i al eller lind beroende på vad som finns tillgängligt. Jag överför skissen till träet genom att fräsa och hugga fram motivet. Därefter målar jag ytan i upp emot tjugo tunna lager med gelatin och pigment, och slipar vart fjärde lager med sandpapper. Det yttersta lagret polerar jag med min egen saliv vilket härdar ytan.