Karl-Birger Blomdahl hade vid tiden för Aniara redan uppnått en framskjuten position i svenskt kulturliv. Han hade skrivit uppmärksammade musikverk för både orkester, kör och balett och syntes ofta i tidningar och musikprogram i TV.
Karl-Birger Blomdahl läste Harry Martinsons rymdepos samma år som det kom ut och hade letat länge efter en textsamling att göra opera av. Blomdahl hade ett starkt intresse för astronomi, teknik och naturvetenskap, men också för samhällsfrågor och politik. Alla dessa frågor engagerade Martinson och i Aniara förenades deras intressen. Blomdahl skrev ett hängivet brev till Martinson med en förfrågan om att få omarbeta rymdeposet till ett libretto. När Martinson gett sitt godkännande gavs uppdraget till Erik Lindegren, en författare som Blomdahl samarbetat med sedan 1940-talet. Tillsammans hade de tidigare gjort körverken I speglarnas sal 1951-52 och Anabase 1956, men också baletterna Sisyfos 1954 och Minotauros 1957 där även koreografen Birgit Åkesson varit engagerad.
Premiären av Aniara förlades till Kungliga Operan i Stockholm 1959. Karl-Birger Blomdahl valde att knyta till sig några av tidens främsta konstnärer. Birgit Åkesson fick uppdraget att göra koreografin, Sven X-et Erixson scenografin, Göran Gentele regin och Sixten Ehrling som var förste hovkapellmästare på operan dirigerade. Medskaparna fick stora möjligheter att utforma sina respektive ansvarsområden i operauppsättningen. Birgit Åkesson bidrog exempelvis till att en av huvudrollerna blev en ren dansroll – piloten Isagel – med inspiration från den japanska No-teatern.
För pressen och publiken i Stockholm upplevdes det som sensationellt att en av huvudrollerna var en dansroll, men också att operan innehöll elektronisk musik. Miman är ett tekniskt underverk – en superdator som låter människorna ombord på Aniara få syner och visioner från sina tidigare liv på planeten Jorden. Blomdahl hade under 1950-talet uppmärksammat den elektroniska musikens fantastiska möjligheter att skapa nya klangvärldar, och han visste tidigt att den timglasformade Miman skulle gestaltas av just elektronisk musik. Med hjälp av Blomdahls engagemang kunde Sverige senare få sin första elektronmusikstudio, EMS.
Några av Kungliga Operans främsta sångare fick framträdande roller i Aniara; Margareta Hallin, Kjerstin Dellert, Erik Saedén, Arne Tyrén och Sven Erik Vikström. Premiären på Stockholmsoperan blev en succé och Aniara fanns på repertoaren i många år. Operan spelades också internationellt, bl. a. i Hamburg där den tyska premiären hölls.
Harry Martinssons numer klassiska uttalande: ”Det blev en buljongtärning av den oxen” handlar om den våldsamma textreduktion som hans Aniara genomgick då den omformades till libretto. Men med några få raders undantag är hela operatexten hämtad från rymdeposet. När Blomdahl tonsatte operan blandade han jazz, folkmusik, elektronisk musik och tolvtonsmusik för att gestalta olika känslolägen. Jazzinfluenserna hörs kanske allra tydligast i scenen där alla passagerarna samlats till midsommarfest i Aniaras stora samlingssal och den glädjerusiga sångerskan Daisi Doody sjunger på ”dorisburger” – ett språk som Martinson hittat på.
Karl-Birger Blomdahl var en modernistisk tonsättare ut i fingerspetsarna. Han var elev till pionjären Hilding Rosenberg och Blomdahl kom i sitt musikaliska språk att influeras av tonsättare som Bela Bartók, Alban Berg, Arnold Schönberg och Anton Webern. Schönberg grundade tolvtonsmusiken i början av 1900-talet, en musikalisk teknik som blev viktig för Blomdahl och som Susan Philipsz fascinerats av i sitt arbete med andra tonsättares verk. Tolvtonsmusiken är en s.k. atonal musik med avsaknad av dur och moll, där de tolv toner – som alla ligger på ett halvt tonsteg från varandra – ingår. Tekniken har varit viktig för utvecklandet av den moderna konstmusiken.
