Ditt arbete med azdororna, de italienska hemmafruarna, är en sorts pågående iscensättning av din mormors önskan om att ha fått bejaka sina mer destruktiva sidor under sitt liv. Samarbetet med dem påbörjades 2015, hur var ert första möte?
Markus Öhrn: Strax innan min mormor gick bort i augusti 2011, frågade jag henne: ”Vad skulle du gjort om du fick leva om ditt liv?” Hon var född i Niskanpää och levde sedan resten av sitt liv i Soukolojärvi med min morfar, och jag trodde väl att hon kanske skulle säga att hon skulle ha velat utbilda sig, eller rest mer. Men hon svarade att hon hade velat göra något hon skulle ha ångrat, att liksom följa sina egna begär istället för att bara vara en god mor och mormor. Något i hennes identitet saknades, och det stannade hos mig.
Några år senare, 2015 blev jag inbjuden av curatorn Silvia Bottiroli från Santarcangelofestivalen, i en liten stad nära Rimini, Italien. Där såg jag plötsligt min egen mormor överallt, damer med huckle och dramatenväskor som shoppade mat till sina familjer. I regionen Emilia-Romagna där jag befann mig kallas dessa hemmafruar för azdora. De har makten över hushållet, barnen och det som sker i familjesfären. Jag började smygfotografera dem och måla deras ansikten i corpse paint, som ett black metal-band, med tanken att belysa min mormors önskan.
Inför festivalen annonserade vi efter dessa damer, på pensionärsdanser och marknader. Gensvaret blev mycket större än jag förväntade mig och närmare 60 personer kom till den första träffen. De hade lockats av min inbjudan eftersom många delar en känsla av att vara tagna för givet. När jag berättade om min mormor och hennes önskan förstod de precis vad jag menade, och under festivalens tio dagar framförde den kärna som bildats i gruppen olika ritualer. Utifrån en verkstad vi fick tillgång till slog de sönder bilar, tatuerade publiken och höll noisekonserter, och annat som de nu ville göra. Däremellan gick de bara runt i staden och tog plats i det offentliga rummet, som en flock huliganer man måste flytta på sig för.
Eva-Britt gick bort ett par år innan arbetet inleddes, men hur skulle du säga att hon har varit närvarande i det konstnärliga utbytet med azdororna?
MÖ: Efter vårt första samarbete bjöd jag upp dem till Tornedalen där mormor bodde. Efter det besöket blev vår relation ännu mer speciell, den rörde sig från en mer aggressiv utåtrörelse till en resa inåt. Själva berättade azdororna för mig hur de hade blivit varnade av folk i sin omgivning att delta i vårt samarbete; att de skulle skämma ut sig. Men eftersom projektet blev en succé drogs unga människor till dem och de hamnade på tidningarnas förstasidor. Erkännandet av dem skiftade också maktdynamiken i deras privata familjesfärer.
Eva-Britt har hela tiden varit grundenergin, men då det blev så en omedelbar succé blev azdororna nästan objektifierade. TV ringde och ville ha de “galna tanterna”, men de sa nej och menade att detta gjordes för andra syften. Så Eva-Britt fortsätter att vara extremt central för projektet, men det finns också en risk med framgången.
I arbetet kontrasteras symboler för en traditionell omsorgskultur, som äldre kvinnor i hucklen, med effektfulla ansiktsmålningar, tatueringar och metalmusik. Vad har varit viktigt för dig när du speglat dessa estetiker i varandra?
MÖ: En tornedalsk äldre kvinna och en italiensk hemmafru från Emilia-Romagna-regionen är egentligen extremt lika. De är fulla av handlingskraft och gnäller aldrig, de gör saker och tar sig vidare. Mina släktingar i Tornedalen var chockade över det faktum att de har så otroligt mycket gemensamt: Tornedals-mormorn tar samma typ av ansvar för barn och barnbarn, inte minst sina söner. De styr egentligen allt, men har inte den där sista finansiella makten.
Azdororna tog till sig black metal-identiteten väldigt lätt, jag tror att det fungerade som en befrielse för dem att inta en viss roll. Black metal-grejen var en enkel gest för att få dem att gå utanför sina egna identiteter och låta dem ta plats. Jag ser det som att jag gav dem ett verktyg som de gjorde till sitt eget, och som verkar ha smittat av sig till deras civila jag.
Ni har framfört era ritualer i kyrkor, och black metal-referenserna associerar till kristendomens mörkare motpoler. Vilken roll spelar religion i samarbetet?
MÖ: Min mormor gick i kyrkan och var en god människa hela sitt liv. Hon fick aldrig utlopp för sina mer destruktiva sidor på grund av den religion som formade henne. Hela projektet grundar sig i någon form av uppror mot den trångsynta kristendomens konsekvenser, speciellt för kvinnor. I en biblisk tradition är det kvinnor som inte har samma möjlighet att vara alla former av människa. På så sätt är det också ett uppror mot kärnfamiljens struktur som ju springer ur en religiös ideologi.
Azdororna har också ett nära förhållande till tro genom katolicismen. Men att gå på en söndagsmässa i Italien respektive Tornedalen är som att befinna sig i helt olika världar. Katoliker kan njuta och sedan bikta sig, det är en mer livsbejakande kraft men förstås samtidigt inflätad i ett patriarkalt system. Azdororna hade inga problem att göra djävulstecknet med sina händer, men jag har svårt att se min mormor göra det.
När de kom till Tornedalen blev det tydligt hur otroligt respektfulla de är inför kyrkan och graven. Jag hämtade dem vid flygplatsen och de sminkade sig på bussen, vi körde raka vägen till kyrkogården. I regnet gick de sedan fram en och en för att lämna sina personliga hälsningar framför mormors grav. När man jobbar såhär direkt med människor i intellektuellt och känslomässigt samförstånd, då uppstår de här unika situationerna som är omöjliga att förutsäga. Jag är ju inte religiös. Men det är ju nästan som att jag blir lite religiös när det regnar på kameran på det sättet som det gör och allt plötsligt ser ut som en akvarellmålning.
Eva-Britt som levde hela sitt liv i Tornedalen, där du också är verksam som konstnär. Hur skulle du säga att Tornedalen är närvarande i projektet?
MÖ: Det är ju i Tornedalen, och delvis i relation till min mormor, jag formas som människa. Från tonåren till trettioårsåldern tänkte jag inte särskilt mycket på platsen, men när jag blev äldre förstod jag hur allt det här är jag. Jag har inte helt passat in där, jag trodde att jag hade lämnat det. Den enda som varit nära mig där är min mormor, hon har fyllt den rollen hon är så bra på att fylla.
När vi var i Tornedalen höll vi en dödsmässa för Eva-Britt i kyrkan som var full av folk, azdororna hade pastakurs för kvinnorna i byn och utanför mormors stuga vid en klippa intill Torneälven framfördes en avskedsritual i form av ett körverk. Nu bär de med sig min mormor på ett helt annat sätt efter att ha varit där och träffat min familj. Det mötet gjorde att jag kom närmare min familj. Mina släktingar respekterar mig på ett annat sätt nu, när de förstod vad jag arbetat med som konstnär.
Du är konstnär och teaterregissör, och arbetar framförallt med liveframföranden. Vad är viktigt när projektet nu antar utställningsform?
MÖ: När man arbetar live får man erfarenhet av dramaturgi, det vill säga hur man distribuerar energi för att skapa intresse. Till skillnad från klassisk dramaturgi jobbar jag inte så mycket med text, mer med energi som i kroppar och aktiviteter.
Jag vill att min mormors önskan ska få ta plats, och i utställningsrummet finns en större möjlighet att låta det resonera med en större publik. Jag försöker att dela azdorornas energi genom att använda bilder som kontrasterar mot vad man kanske förväntar sig av kvinnor i deras ålder. Detta vill jag göra med en innerlighet, och en andlighet. Jag har låtit bygga en klockstapel i det stora utställningsrummet, där jag gjutit en klocka med min mormors namn vid vilken jag och min bror håller dödsmässor till hennes minne. Så jag tar min erfarenhet av livearbete och försöker koncentrera den energin och förmedla ett budskap som publiken kan bära med sig hem. Det handlar ju inte bara om min mormor, det handlar om allas våra mor- och farmödrar och andra äldre personer vi har runt oss.
Det kanske är motsägelsefullt, att jag som konstnär tar ganska stor plats i utställningsformatet, men jag hoppas att man ska känna att det mormor jag ger den platsen. Hon är avsändare och jag är utföraren.
Azdororna har själva uttryckt hur ritualerna har varit nästan terapeutiska, och hjälpt dem frigöra sig från en viss frustration. Hur skulle du säga att samarbetet med dem har förändrat dig?
MÖ: Det här arbetet har förändrat mig i grunden och vad min konstnärliga praktik är. Visst kan jag uppleva eufori i andra projekt, en kick i stunden, men detta arbete är en byggsten i grunden som ingen kan ta bort. Det är det viktigaste verket jag gjort och någonsin kommer att göra.
När konstnärer arbetar med lokala deltagare är det vanligt att konstnären flyger in, gör sin grej och lämnar ett tomrum när den snabbt drar vidare. För mig var det viktigt att etablera en självständig grupp som kunde leva vidare. Nu träffas de regelbundet.
I utställningen blir det tydligt att jag och azdororna stället ut tillsammans, till minne av Eva-Britt. Jag tycker det sammanfattar allt. Jag är en annan konstnär nu än innan jag började att jobba med dem.
Intervju av Caroline Malmström.
Caroline Malmström är curator och skribent, med bakgrund i konst- och litteraturvetenskap. Sedan 2011 är hon en av de konstnärliga ledarna för Art Lab Gnesta, som genom konstnärlig nyproduktion och radikal lekfullhet kopplar lokala frågor om ekologi, historia och delaktighet till större globala processer. Just nu arbetar hon även med fleråriga uppdrag för Carl Eldhs Ateljémuseum och Göteborgs konsthall, genom att bjuda in konstnärer och publik till gemensamma utforskanden av plats, samlingar och möjliga framtider.
Bild: Markus Öhrn. Foto: Bonniers Konsthall (Samuel Lind)
