Intervju Tobias Bradford

CEK: Du arbetar med skulpturala rörliga installationer där du undersöker förhållandet mellan kroppen och maskinen. Vad är det i mötet som är så spännande?

TB: Spänningen i att göra maskiner som konst är för mig att figurativt kunna skapa något som är levande. Jag tycker att moderna maskiner har en förmåga att vara svårtolkade. Ljudet av en kylskåpsfläkt som surrar på ett oförutsägbart vis har en mystik som lika gärna skulle kunna vara ett försök till kommunikation. Just detta för tankarna till liv även om det är subtilt, och det är något som jag försöker gestalta i mina skulpturer. Den maskinella karaktären av evig repetition är också intressant i förhållande till kroppen. Jag har själv flera neurotiska drag som jag inte riktigt har kontroll över, som “restless leg syndrome” samt att jag pillar frenetiskt på mitt eget hår tills det faller av. Idén om att inte ha kontroll över sin egen kropp – den organiska maskinen – blir både existentiell och absurd.

CEK: Hur ser ditt arbete i ateljén ut och hur tar ett nytt verk sin början?

TB: Det är väldigt olika. I min ateljé har jag ofta verken påslagna medan jag arbetar, och under processen uppstår nya förhållanden mellan verken som ger uppslag till idéer. Jag spenderar mycket tid med att titta på mina egna skulpturer och analysera deras beteenden i förhållande till rummet och i relation till varandra. Emellanåt får jag en spontan idé till ett verk som är helt bortom min förmåga och en stor del av processen går åt till att karva ut kärnan av den idén och föra den vidare till en punkt där det hela blir realiserbart. Jag försöker ofta anta rollen som fiktiv professor eller uppfinnare à la Frankenstein när jag jobbar – och det brukar fungera!

CEK: Dina skulpturer är självgående maskinella avbildningar där känslor som skräck, glädje och längtan blandas. Hur går du till väga för att skapa skulpturer som förenar dessa ytterligheter?

TB: Sedan jag började göra konst har jag hela tiden återkommit till minnen av känsloupplevelser från barndomen, och de kan vara både obehagliga och fantastiska. Jag tänker mycket på så kallad “barndoms-animism”, det vill säga stadiet i utvecklingen där man ännu inte skiljer människor från objekt. Generellt sett så växer vi ifrån den bilden, men i mötet med något oväntat – som ett amputerat ben som sparkar runt på golvet – kan barndomens animism plötsligt göra sig påmind igen. Jag gör inte skulpturer med målet att de ska gestalta exempelvis skräck, men jag tycker det är spännande att de mer eller mindre oundvikligen bär på den tematiken. Idén om att försättas i en absurd situation ger ofta det komiska intrycket. Längtan och sorgen kanske kommer från att skulpturerna ofta blir som karikatyrer av den egna kroppens begränsningar, något som vi ständigt försöker överbrygga med hjälp av teknologin.