Kan du berätta om titeln på utställningen Det finns en plan för det här. Varför har du valt den och vad betyder den?
Éva Mag (ÉM): Jag tycker om tomheten i det till synes mycket övertygande löftet. Och den passar utställningen då jag har tagit på mig ett ansvar som jag inte vet om jag kommer att kunna upprätthålla hela vägen.
Du har länge intresserat dig för lera men i den här utställningen låter du även ett annat material träda fram och ta plats – nämligen metallen. Kan du berätta mer om det?
ÉM: Jag ser föremålen i utställningen mer som en helhet
som jag använder mig av, inte så mycket just metallen i sig. I utställningen kommer vi se bland annat video, tegel, en kanot, en likfrys, kablar, rör, skruvar, spikar, verktyg och allt möjligt. Saker som på ett materiellt sätt kan komplettera leran och textilen. Jag vill dock säga att lera, textil och metall gifter sig fint. Jag ser de sammanlagda föremålen som ett uttryck för mängden av nedlagd tid. I alla dessa föremål kan jag se århundraden av kunskap, innovation, industri, konsumtion men framförallt människans fysiska arbete. Ett pågående och evigt arbete. Det finns ett faktiskt värde i föremålen på konsthallen. Det gäller bara att veta hur man ska sortera dem. Min kunskap sträcker sig till hur de olika metallerna delas in och deras kilopris, men tänker att i rätta händer förvandlas väl allt till guld? Jag tror att kunskapen man har om ett system avgör hur man kan finna sin plats i det och tjäna sitt uppehälle därefter.
För din utställning på Bonniers Konsthall gör du om utställningssalarna till en ateljéplats eller verkstad och vid utvalda tillfällen kommer du själv att komma hit och arbeta. Vad är det för arbete du tänker utföra?
ÉM: Jag vill komma hit och titta och känna och välja ut saker och sedan kombinera dem på mina särskilt tillverkade podier. Det kommer att bli skulpturala verk som jag kan behålla, jag kan ju inte behålla alla föremålen. Jag tänkte också sortera ut mycket som inte pappa vill ha tillbaka och köra till tippen. Jag ska sortera ut de olika metallerna med hjälp av en magnet. Det är allt jag vet just nu. Dit sträcker sig planen. Min plan består i att jag litar på att det kommer att ordna sig. Litar på att det visar sig självt, hur jag ska agera, när jag ställs inför sakerna fysiskt.
I dina arbeten finns ofta en svängning mellan det individuella och det kollektiva. Kan du berätta om hur denna pendling ser ut i din konst och hur begreppen samspelar med varandra här på plats?
ÉM: Det var viktigt att göra allt arbete med den tunga leran för mig själv för att lära mig hur jag fungerade. Var min fysiska gräns gick och vad jag kunde lära av att jobba med leran. Jag mådde bra av att jobba så hårt och få det motståndet. Men så måste man lära sig att vara en del av samhället också. Att jobba med flera personer innebär ett psykologiskt motstånd istället. Men nu har det hänt flera gånger att jag har samarbetat med för mig nya personer där vi har tagit oss igenom en uppgift tillsammans. Även om det innebär större risker än att jobba själv så känns det som att belöningen också är exponentiell.
