1. HO, Ivan Cardoso, 1979. 13 min
I serien Parangolés (1964–1979) nådde Oiticica ett avgörande skede i sin undersökning av förkroppsligandet av färg. Parangolés* är mantlar eller beboeliga målningar som designades för att ha på sig medan man dansade till sambarytmer. HO är konstruerad som ett collage där regissören Ivan Cardoso presenterar originaltagningar av hur Oiticica arbetar med Parangolés på 1960-talet. En del av de viktigaste medlemmarna i det brasilianska avantgardet syns i filmen, bland andra sångaren Caetano Veloso och konstnären Lygia Clark. Några av Oiticicas vänner från favelan Mangueira dyker också upp.
* Utrycket Parangolé är slang för livlig situation och plötslig förvirring och/ eller agitation mellan människor
2. Hélio Oiticica, César Oiticica Filho, 2012. 94 min
César Oiticica Filho, brorson till Hélio Oiticica, förenar forskning med sin unika tillgång till farbroderns filmer och dokumentation och fördjupar sig i Hélio Oiticicas universum genom verk som Bólides, Penetráveis, Núcleos och Parangolés. Soundtracket till dokumentären utgörs av konstnärens ”Heliotapes” – Oiticicias egna ljudband som han använde för att spela in sina idéer och tankar.
3. Hélio Oiticica, Parangolé, 1979. Foto/Photo: Andreas Valentin.
4. Hélio Oiticica, Tropicália, PN2 and PN3, 1967 at Centro de Arte Hélio Oiticica, 1996. Foto/Photo: César Oiticica Filho.
Hélio Oiticica (1937–1980) är en internationellt känd brasiliansk konstnär och hans arbete har influerat många samtida konstnärer. Oiticica, med sin bakgrund i den konkreta och neo-konkreta konströrelsen, använde sig av den traditionella uppfattningen om konstobjektet för att skapa förnyelse och experiment. I hans interaktiva och upplevelsebaserade konst blev betraktarens medverkan en viktig del. Hélio Oiticica var som konstnär och författare en drivkraft i formandet av det brasilianska avantgardet på 1960-talet. Hans personliga livserfarenheter (vivências) var en avgörande utgångspunkt och konst och liv sammanblandades i hans installationer och skulpturer. Arkitekturen och mötet med människorna i Rio de Janeiros favelas (kåkstäder) blev starka influenser för hans rumsliga installation Tropicália (1967) och bärbara Parangolés.
5. Hélio Oiticica & Neville D’Almeida, Cosmococa CC1 – CC5 Trashscapes, 1973, São Paulo, 2003. Foto: César Oiticica Filho.
När Hélio Oiticica bodde i New York i början av 1970-talet gjorde han en serie nyskapande rumsliga installationer tillsammans med filmaren Neville D´Almeida. Installationerna var multisensoriska upplevelser uppbyggda av diabildsprojektioner, hängmattor, madrasser och musik som omslöt besökaren. Oiticica kallade installationerna ”quasi-cinemas” och kan ses som avslutningen på Oiticicas arbete med att göra betraktaren till en integrerad del av konstverket. Oiticica och D´Almeida gjorde fem verk i serien som de kallade Block Experiemnts in Cosmococa. Varje Cosmococa hade ett eget uttryck och blandade bilder på kända personer som Jimi Hendrix, John Cage, Marilyn Monroe och Yoko Ono med teckningar gjorda av kokain. Kokainet var för Oiticica en symbol för motstånd och alternativkultur.
6. Tropicália, Marcelo Machado, 2012. 87 min.
Dokumentären skildrar tropikalismen som var en verklig kraft inom den brasilianska kulturen under det sena 1960-talet. Genom unika filmklipp på brasilianska musiklegender som Caetano Veloso, Gilberto Gil och Os Mutantes, berättar regissören Marcelo Machado historien om en period som smälte samman konst och populärkultur. Idag är tropikalismen mest omedelbart förknippad med populärmusik. Tropicália blev också namnet på ett av de mest hyllade albumen i den brasilianska musikhistorien, med bland andra Caetano Veloso.
7. Preparation I, Léticia Parente, 1975. 3.30 min;
Preparation II, Léticia Parente, 1976. 7.40 min
Trademark, Léticia Parente, 1975. 9 min.
Letícia Parente var en av pionjärerna inom den experimentella videokonsten i Brasilien. De tidiga videoexperimenten filmades med fast kamera och med konstnärens kropp som instrument för konstnärlig undersökning. I de tre videoverken som visas på Bonniers Konsthall nådde Letícia Parente extrema gränser med sin kropp. I Preparation I täcker konstnären sitt ansikte med självhäftande plåster för att sminka sig och möta ett patriarkalt samhälle; Preparations II består av att Parente ger sig själv fyra injektioner och fyller i vaccinationskort innan hon lämnar landet. Vaccinerna heter ”antikulturell kolonialism”, ”antirasism”, ”antipolitisk mystifiering” och ”antikonstmytifiering”. I Trademark syr konstnären in meningen ”Made in Brazil” på sin fotsula.
8. Terra em transe, Glauber Rocha, 1967. 111 minuter.
Glauber Rocha, en av föregångarna till Cinema Novo*, presenterar ett poetiskt mästerverk om den politiska dvala som Latinamerika genomgick under militärregimerna under 1900-talets mitt, understödda av USA:s intresse av ekonomisk expansion. Absurditeten i en bipolär geopolitik under kalla kriget som rättfärdigade våldsamma investeringar i hela den kapitalistiska/kommunistiska världen, i synnerhet Brasiliens diktatur, utspelas i den fiktiva republiken Eldorado.
*Cinema Novo var en filmrörelse inspirerad av den italienska neorealismen och den franska nya vågen och filmgrenen inom Tropicália. Den uppkom under sent 1950-tal som reaktion mot de kulturella alienationer som producerades av den tidens mainstreamfilm. Filmskaparna hade en intellektuell hållning till den sociala verkligheten som omgav dem. Cinema Novos filmspråk åskådliggörs genom Glauber Rochas maxim ”en kamera i handen och idéerna i huvudet”.
9. Um domingo con Frederico Morais, Guilherme Coelho, 2011. 60 min.
Dokumentären berättar historien om den brasilianske curatorn och konstkritikern Frederico Morais som var initiativtagare till ”Skapelsesöndagarna”, en serie beryktade händelser på Museu de Arte Moderna i Rio de Janeiro mellan januari och juli 1971. Händelserna ägde rum sex söndagar och Morais tillägnade varje sammankomst ett speciellt material, till exempel papper eller tyg. Allmänheten bjöds in att interagera och arbeta med materialet tillsammans med konstnärer som satte igång processen. Devisen löd ”kreativitet åt alla”. I dokumentären ingår också intervjuer med konstnärer som Cildo Meireles som diskuterar förhållandet mellan konstnärer och kritiker.
10. Archive for a Work-Event: Activating the Body’s Memory of Lygia Clark’s Poetics and its Context, Suely Rolnik, 2002–2010. Serie med 64 intervjuer med Lygia Clarks studenter och vänner.
Lygia Clarks arbete är i dag betraktat som grundläggande i den brasilianska samtidskonsten och har kommit att få stor betydelse på den internationella konstscenen. Hennes konstnärliga bana intar en säregen position i den kritiska rörelsen som skakade om det internationella konstfältet under 1960- och 1970-talen. Clarks konstnärliga undersökning utvecklar sig från det sena 1940-talets formalistiska objekt till en terapeutisk relation mellan objektet och kroppen, som konstnären menade har överskridit konstfältet och kallade det relationella objekt. Lygia Clark anordnade terapeutiska sessioner i sin ateljé i Paris med personer som konsthistorikerna Guy Brett, Yves Alan Bois och Thierry Davila, poeterna och kompositören Caetano Veloso och Jards Macalé, filmskaparna Gaëlle och Claude med flera. Den namnkunnige brasilianske psykoanalytikern och curatorn Suely Rolnik genomförde intervjuer med Lygia Clarks ”patienter”, 10 av dem visas på Bonniers Konsthall.
11. O Rei da Vela, José Celso Martinez Corrêa, 1982. 160 min.
O Rei da Vela är en pjäs skriven 1933 av Osvald de Andrade. Den publicerades inte förrän 1937 på grund av sitt aggressiva förhållningssätt till 1929 års globala finanskris. Pjäsens karaktärer, med ursprung i landsbygdsöverklassen och borgarskapet, skildras som löjligt avvikande korrupta, amoraliska och sexuellt störda. Pjäsen iscensattes första gången 1967 av José Celso Martinez Corrêa som ett tropicália-manifest för teatern och det är hans gestaltning som filmen skildrar.
12. Macumba Antropófaga, Teatro Oficina–Uzyna Uzona Company, 2012. Pjäs. Ca 5 timmar
Macumba Antropófaga är en dramatisering av poeten Oswald de Andrades nyskapande Det antropofagiska manifestet (1928). Det fem timmar långa verket hyllar poeten som satte ord på det som lade grunden till den moderna rörelsen inom brasiliansk konst: en ”kulturellkannibalism”. Brasilien hade nyligen varit en koloni och under 1920-talet krävde lokala konstnärer att ”den andre” införlivades till något som var ”vårt”. José Celso Martinez Correa, grundaren av Teatro Oficina–Uzyna Uzona Company, träffade Oswald de Andrade, ”vi drack mjölk från samma get”, säger José Celso Martinez Correa. Pjäsen är en ritual (macumba) som gör ett återbesök i denna historiska period och ger en överblick över samtida antropologiska manifestationer i vår globaliserade värld.
13. O Bandido da luz vermelha, Rogerio Sganzerla, 1968. 92 min
”Min film är en western om Tredje Världen. Det är det, och en blandning av många olika
genrer … jag gjorde nämligen en filmaddition; […] Från dokumentärformatet pressade jag ut uppriktigheten (Rossellini); våldet från polisfilmer (Fuller); den anarkistiska rytmen från komedin (Sennett, Keaton); och den brutala förenklingen tog jag från western (Hawks). […] Jag ville göra en magisk och skruvad film där rollerna är sublima och dumma.” Rogério Sganzerla talar om filmen som är löst baserad på João Acácio Pereira da Costas liv, en kriminell Red Lantern, känd för sina otaliga brott. Intrigen är den minst viktiga faktorn här. Vid 22 års ålder regisserade Sganzerla en film som var motsatsen till den traditionella filmberättelsens konstruktion, med ett rikt nätverk av kritiska referenser där samhälle och film är sammanflätade och presenteras för åskådaren med mäktig virtuositet.
14. Copacabana mon amour, Rogerio Sganzerla, 1970. 85 min.
I Rogerio Sganzerlas unika filmspråk utgör Copacabana mon amour en estetiskt överväldigande hyllning till Rio de Janeiro, uppdelad i skönhet (de rika invånarna i Copacabana, det enastående landskapet) och skräck (favelan, prostitution, missbruk)
15. Macunaíma, Joaquim Pedro de Andrade 1969. 108 min.
En film baserad på Mario de Andrades nyskapande roman Macunaíma från 1928, en av de första modernistiska romanerna som är skriven som en rapsodi. Formellt ligger den nära Illiaden och Odyssén, förutom att hjälten Macunaíma, trots att han besitter märkvärdiga förmågor, är en antihjälte, lat och karaktärslös. Romanen följer Macunaíma till staden och tillbaka till skogen där han föddes. I staden möter han industrialisering och urban kultur som han ständigt erbjuder ”ai, que preguiça”, som är en ordlek på både tupí och portugisiska eftersom ”aique” är ett tupiskt ord för likgiltighet och ”preguiça” är det portugisiska ordet för likgiltighet. Detta är ett exempel på hur Andrade använde ett sammanslaget språk för att skriva sin text, som är ett av den brasilianska litteraturens viktigaste verk.