Anastasia Savinova är född nära Uralbergen i forna Sovjetunionen och bor för närvarande i de rogivande landskapen i norra Sverige. Hennes ateljé i Umeå, denna stillsamma universitetsstad 400 km söder om polcirkeln, ligger bara en kort promenad från skogen och älven – en idealisk miljö för att kunna arbeta fokuserat. Somrarna har oändliga dagar och unikt ljus och vintrarna erbjuder stillhet och långsamma promenader genom det frusna landskapet.
Savinovas arbete spänner över olika medier – skulptur, installation, teckning, fotografi, kollage, video, funna föremål och performance – och är starkt präglat av hennes bakgrund inom arkitektur, som förenar hennes förkärlek för konstruktion med hennes fascination för naturen. I bergen och havet finner hon lugn och inspiration, likaså i de myriader av livsformer som lever i dessa miljöer. Hennes verk försöker fånga naturens väsen och ansluta till dess kraft och väcker känslor av lugn och akut angelägenhet på samma gång.
Uppväxten med en pappa som var präst och bergsvandrare gav henne en djup vördnad för universum och en stor respekt för naturen, teman som genomsyrar hennes praktik där hon utforskar förundran, frihet och evighet. Somrarna när hon badade med sin mamma i Volga påverkade också konstnärens lyhördhet för naturen och närde en förbindelse med elementen.
Hennes skulpturala verk liknar ofta livsmiljöer för flera arter. Hon frammanar bilder av såväl jordiska varelser som varelser från en annan värld och blandar sömlöst naturliga och industriella material som smälter samman det verkliga med det imaginära. Snäckor, fiskebåtar, sjögräs, flöten och förtöjningslinor blandas med drivved, vittrad styrenplast, fossiler, ben och fjädrar och blir till monumentala installationer som talar om ekosystemens skönhet och skörhet under pågående massutrotning. Savinovas känsla av samhörighet med vattnet är stark, hon utmanar konventionella uppfattningar om vattenvärlden och lyfter fram dess betydelse genom samarbeten med forskare, biologer och ljudkonstnärer.
I sin performancepraktik integrerar hon bärbara skulpturer och kamouflerar ofta sitt ansikte med material som sten, ben eller masker tillverkade av växter och löv. Denna transformativa ritual suddar ut gränserna mellan konstnär och landskap och symboliserar hennes intima koppling till naturen. Genom att fördjupa sig i elementens ursprungliga energier söker Savinova att reda ut deras mystiska kraft – en process hon dokumenterar genom fotografi och video. Som helhet är Savinovas arbete förankrat i ”mer-än-mänskliga” ekologier, ett perspektiv som hon med kraft för in i Bonniers Konsthall.
När du går in i det första galleriet på konsthallen omger Geosmin dig med en jordnära, suggestiv atmosfär som frammanar den svårdefinierbara doften av regnblöt jord – en sensorisk koppling till naturens krafter, både uråldriga och framtida. Storskaliga blyertsteckningar, så fint detaljerade att de tycks sväva framför väggen, skapar ett skuggspel som står i kontrast till de mörka, täta hängande skulpturerna: Savinovas karakteristiska kokongliknande former gjorda av jord, gräs, hår och andra naturfibrer. Verkets råa materialitet framkallar urtida mysterier och bjuder oss in i en intim dialog mellan människa och natur. Det gestaltar både det otämjda och det sårbara och framhäver den mörka lockelsen i det okända.
Dialects of the Deep förvandlar konsthallens stora gallerirum till en havsfristad som bjuder in besökarna till en tät atmosfär med svagt ljus och en visceral ljudbild som hämtad från havets djup. När du kliver in är rummet fyllt av ljudet från torsk – inspelat under flera års engagerad forskning av marinbiologen Rebekah Oomen och ljudkonstnären John Andrew Wilhite. Ljudet pulserar och vibrerar genom det åldrade träet i de hängande skulpturerna, gjorda av bärgade fiskebåtar från Barents hav. Dessa monumentala kroppar ljuder av röster som talar om anknytning, skörhet och kontinuitet. Tillsammans väver skulptur och ljud en nästan sakral upplevelse – en som omformar undervattensvärlden till en plats fylld av språk och rytm, och som uppmanar oss att lyssna och att inse det sköra ömsesidiga beroendet mellan mänskligt och marint liv.
Tidal Gatherings guidar besökarna genom en lång, nästan ceremoniell passage, som leder fram mot en lysande rörlig bild av vatten i form av en vesica piscis – en form förankrad i rummet som ett altare. Rummet kantas av skulpturer skapade av snäckor, fiskskinn, sand, plastskräp och andra material som hittats i eller nära vatten. Skulpturerna liknar vattenvarelser som skulle kunna dyka upp längs en strandpromenad. Ett stigande ljus vid rummets slut leder besökaren framåt och att gå genom passagen kan liknas vid en pilgrimsfärd, en meditation över naturens skörhet i en föränderlig värld.
Liksom många av Savinovas skulpturer är Womb Lake Egg, som tillkom på stranden vid Vombsjöns mytiska vatten, mer än en återspegling av dess omgivningar – det är fött av dem. Äggets pärlemorskimrande kropp är inbäddat av minnen, varje tomt musselskal är ett spår av levt liv. Detta verk, där musslans uråldriga äggform genljuder, står som en symbol för genesis, en cykel av liv och ett ögonblick av väntan: det rymmer, i likhet med sjön, löftet om uppkomsten – kanske av en varelse från det förflutna eller en vi ännu inte kan föreställa oss.
När man navigerar i Savinovas verk blir det onekligen tydligt: i hennes utforskande av samexistens och utbyte av livets krafter, energi och fysiska materia med närliggande och avlägsna andra blottlägger hon vår sammanlänkning inom en större helhet.
Bild: Anastasia Savinova, Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendiat 2024. Foto: Jean-Baptiste Béranger
