Ett återkommande tema i Éva Mags arbete är frågan om att stå. Ämnet är uppenbart i ett av hennes performanceverk som blev till videon Stand up. I said stand up! (2014). I verket försöker konstnären att få en lerkropp i naturlig storlek att stå, vilket så klart är omöjligt. Dess lerben böjer och viker sig för varje försök medan Mag fortsätter att kämpa med den livlösa kroppsformade klumpen. Efter ett tag blir det löjeväckande, nästan komiskt, men också ytterst smärtsamt. För varje försök Mag gör blir lerkroppen mer animerad, mer ”verklig” och misslyckandet med att stå alltmer plågsam för betraktaren att se.
Det finns en spännande språklig variation kring att stå. Samtidigt som man kan ”ha en ståndpunkt” eller ”stå upp för något” kan man också ”inte stå ut.” Detta för att säga att det i ståendet finns något att lära om protest och om kroppar och deras förmågor. Man står upp mot det man inte kan stå ut med. Samtidigt måste man kanske kunna ”stå ut” för att ”stå upp mot det”. Ett annat sätt att säga detta är i form av en fråga som en gång ställts av den koreansk-amerikanska författaren och konstnären Johanna Hedva: ”Hur kastar du en tegelsten genom fönstret på en bank om du inte kan komma upp ur sängen?” Att ”inte stå ut” skulle här vara att inte kunna komma upp ur sängen. Att ”stå upp mot det” skulle vara tegelstenen genom fönstret.
Vi kan kalla det för världen när vi ”står upp mot det”. Och när vi inte kan ”stå ut” kan vi säga att det är på grund av hur världen är organiserad. Att stå upp mot det när vi inte kan stå ut skulle vara att ta ställning mot ett system inom vilket vi alla är tänkta att anpassa oss just precis när vi inte känner att vi kan anpassa oss. Det är då vi, så att säga, inte kan komma upp ur sängen för att träda in och vara en del av det. Det väcker frågan om vad Éva Mag verkligen gör med den här kroppen? Hjälper hon den? Eller tvingar hon våldsamt upp den på fötterna? Det är friktionen mellan dessa två positioner som löper genom Mags arbete, och som har gjort det möjligt för henne att utveckla en konstnärlig praktik som utforskar kollektivitet, individualitet, arbete och kroppar med och mot världen.
Éva Mags utställning på Bonniers Konsthall – som är konstnärens första stora separatutställning– presenterar en fortsättning på Mags undersökningar om hur världen fungerar och hur man fungerar i den. I utställningen kan vi urskilja två delar. En del handlar om kollektivets potential, som presenteras i en ny film producerad utifrån ett performanceverk som ägde rum under Performa 19. I filmen ser vi tio personer som under flera dagar skapar, arbetar hårt med och delvis förstör tio lerkroppar. De arbetar tillsammans, aningen planlöst, men samhörigheten i deras arbete ger det en särskild riktning. Den andra delen handlar om Mags far, som under decennier har kommit att samla på sig en obeskrivlig mängd material och bråte på en bit mark utanför Stockholm.
Faderns ensamma arbete för att bevara och organisera föremålen – från plaststolar, metallstycken i olika storlekar, maskiner, handsågar och trä – är ämnet för ett verk där Mag transporterar alla dessa föremål till Bonniers Konsthall för att ytterligare organisera och omorganisera dem under utställningsperioden. Således blir Bonniers Konsthall en plats för arbete, för att sortera föremålen, samtidigt som det finns möjlighet till kollektivt tänkande och utförande.
Fascinerad av frågan om att stå i termer av att stå upp mot världen och att inte stå ut med den, undrar jag om det inte finns en tegelsten någonstans i röran på Bonniers Konsthall?
