Vid en första anblick framstår årets två stipendiater som sinsemellan helt olika, men vid närmare bekantskap kan man urskilja beröringspunkter i konstnärskapen. Hos Roger Smeby möter vi målningar som oftast är mörka, med distinkta objekt målade i starka färger – flera av verken är inspirerade av hans arbete i Stockholms tunnelbana. Målningarna vittnar om hårt fysiskt arbete, om jord, sten och metall, ofta i kombination med symboler som refererar till existentiella och andliga teman. I Afrang Nordlöf Malekians verk finns ett överflöd av lustfylld energi och populärkulturell estetik, samtidigt som de rymmer ett genuint allvar och lyfter existentiella frågor kring migration, diasporisk kultur och olika maktförhållanden. Nordlöf Malekians verk, i form av installation och performance, har en politisk och kollektiv drivkraft och omfamnar allt från hemmafest och dans till mat och kändiskultur.

Hos båda konstnärerna finns en energi som riktas mot alternativa verkligheter. De skapar, på olika sätt nya världar där mytiska djur och varelser får ta plats. Mytologiska berättelser blir levande och samtida igen i det att de återskapas och omformas av konstnärernas respektive och helt egna symbolspråk.

Roger Smebys målningar Jungfru (2017), Church (2024), Handskar (2023), Hacka & Skyffel (2024) och Skymning (2025) rör sig mot den värld som finns vid tågspåren utanför konsthallens fönster. Motiven består av arbetsjackor, arbetsskor och verktyg, funktionella objekt som Smeby återskapar i en lysande sfär av färg, textur och yta. Arbetet kopplas ihop med praktisk utrustning, stillsamma objekt som vibrerar tyst i sina egna distinkta nyttovärden, samtidigt som de rör sig vidare förbi denna funktionalitet och antar en symbolisk karaktär. I de nyproducerade verken Tunnel 17 (2025) och Tunnel 18 (2025) samt Morningstar (2023), Machete (2024) och Silhouette (2024) får vi följa med under jorden och in i tunnlarna. Välkända landskap av sten och järnväg får sällskap av formationer som drar oss mot en annan värld: spöklika gestalter, en djävulsfigur målad på sten, metallpålar som brutalt sticker ut från berg som liknar en hud eller en kropp. Dessa formationer, som Smeby möter under sitt arbete i tunnelbanan, omvandlas i hans bildvärld till något som destabiliserar det välkända och pekar mot en annan dimension, någonstans mellan dröm och verklighet.

Landskapen i målningarna Deadman (2020), Threnody (2023) och KTG (2018) är en kombination av orörd natur, icke-områden och icke-varelser. Vi befinner oss i den typ av ödemark som ofta finns runt tåglinjer och i bortglömda postindustriella områden. Landskapen verkar övergivna, här finns döden närvarande mitt i den vildvuxna naturen. Men i dessa målningar är naturen ändå starkast – fjällandskapen står oberörda, och färgstarka blommor får sprida sig över den främre bildytan och smeka gravstenen.

Bordsduken i lin i Afrang Nordlöf Malekian och Iliada Charalambous verk The Taste of Pomegranate (2022–25), är ursprungligen en del av en deltagarbaserad performance som ägt rum på olika platser: Kairo, Leipzig, Jönköping, Sundsvall, Amsterdam, Utrecht, Malmö och Nova Gorica. Deltagarna runt om i världen har suttit kring samma bordsduk för att skala granatäpplen medan konstnärerna läst historiska och personliga berättelser tryckta på duken om denna mytomspunna frukt. På Bonniers Konsthall har de två konstnärerna skapat broderier runt fläckarna som finns kvar, ett intrikat hantverk som liknar en karta. Bordet fungerar nu som ett monument över det som delats, där berättelser, olika språk och recept vävs samman med granatäpplets mytologiska, sensoriska och symboliska värde. Verket lyfter en komplex och fragmenterad familjehistoria. Det gör även Nordlöf Malekians videoverk My Dear Dad Said (2016), som ger oss en ingång till en tidig, intim performancemetod som Nordlöf Malekian senare har fortsatt med i sitt skapande. Här förmedlar konstnären sin pappas oresonliga inställning till hur sonen ska vara. Verket blottar den sårbarhet som finns i komplexa familjerelationer, både hos den som berättar och den som det berättas om.

Granatäpplet återkommer i den grekiska myten om Persefone, där hon luras att äta ett antal granatäppelkärnor, som blir det antal månader under året hon tvingas tillbringa i dödsriket. Enligt myten var en tupp hennes ledsagare i dödsriket, och för Nordlöf Malekian blir just tuppen en tricksterkaraktär som leder oss genom utställningen och representerar nya möjligheter. Tuppen finns även närvarande på omslaget till The Art of Cooking with Communist Dreams – From Garlic to Onion (2021–22). Verket använder sig av klassiskt kokboksformat för att beskriva hur en subversiv revolutionär ådra fått leva vidare i generationer av familjer med iransk bakgrund som tvingats leva i exil eller tystnad. Inte minst i köket och bland kvinnor och barns arbete.

I den nyproducerade väggmålningen Leo’s Tail, Eyebrowed Sun (2025), inspirerad av utsmyckningar i mosaik på olika moskéer och palats, får lejonet och solen tillsammans ett kraftfullt uttryck som liknar en emblematisk symbol, en vapensköld. I iransk historia kan detta par spåras till astrologin – solen i lejonets hem – och har med tiden kommit att symbolisera gudomlig auktoritet, kungamakt och skönhet. Ursprungligen blev solen porträtterad med vackert lockigt hår, mustasch och mandelformade ögon, men med imperialismen kunde inte ett sådant tvetydigt skönhetsideal representera en nation och ansiktet förmörkades. Efter revolutionen 1979 ersatte Iran det nationella emblemet, trots det är lejonet och solen fortfarande en stark symbol för det iranska arvet och iransk nationalism. Nordlöf Malekian återupplivar solens ursprungliga karaktärsdrag och återaktiverar lejonet i flera nyare verk, där han undersöker vad som händer när djur och himlakroppar får ett mänskligt ansikte. I installationen A Lion’s Tail (2025), som även den är en del av en performance, spelar Nordlöf Malekian på lejonets olika projicerade egenskaper – snarare än hårdhet och makt fokuserar han på följsamhet, skönhet och lekfullhet. I porträtten som blir till The Eclipse of the (Fe)male Sun (2020), hämtade från Arab Image Foundations arkiv i Beirut och gjorda i samarbete med konstvetaren Nour Helou, lyfter Nordlöf Malekian fram hur handkolorerade äldre fotografier visar på icke-binära skönhetsideal, som senare justerats och begränsats utifrån koloniala normer. I dessa verk använder Nordlöf Malekian sig av solens och lejonets symboliska värde, men omformar berättelsen på sitt eget sätt till att handla om frihet från olika dikotomier och förtyck, för att förstå vad ett dekolonialt uttryck kan vara.

I samma galleri som Nordlöf Malekians lejongestalter finns målningar där Smeby använder tunneln som en portal till en annan värld, en drömlik plats under jorden där vilda och mytologiska varelser håller till. I Black Hound (2025) får det fastkedjade vilda djuret Medusas hår, och i Wyrm (2024) hemsöks ett välkänt tunnelbanelandskap av en enorm röd orm. Olika kulturer och religioner har använt ormen som symbol och den har fått representera allt från död och domedag till frihet och fruktbarhet, återfödelse och förvandling. Vakande över detta landskap av kraftfulla, mytiska och symboliska varelser finns en målning av en uggla, Nattuggla (2025), som hämtad från en äventyrsskog i barndomens sagor.

Konsthallens centrala utställningsrum har döpts om till ”festsalen” av konstnärerna. Härinne sammanförs verk av Smeby och Nordlöf Malekian som har något oregerligt, maximalistiskt eller rebelliskt över sig. I båda konstnärskapen finns en kraft som kan tendera mot det vilda och otämjbara, en livsbejakande, kollektiv energi som är både mörk och ljus på samma gång. Keeping Up with the Iranians (2022–24) av Nordlöf Malekian är en deltagarbaserad performance: en stor iransk hemmafest (mehmooni) där fiktiva ”larger than life”-karaktärer bjuder in publiken att utföra koreografier, medan karaktärerna med elegans och humor väver in berättelser om exil. Här visas dokumentation av en sådan performance, filmad av deltagarna själva på uppdrag av Nordlöf Malekian. Papptallrikar för tårtan som serverades under festen har omformats till tvådimensionella grekiska kolumner som får smycka utställningsrummet. I maximalistisk festanda bjuder denna sal även in till tv-spel, ett nytt verk av Nordlöf Malekian och Edwin Safari som besökaren själv får spela. Stripper Sun (2025) är ett dansspel där de symboliska karaktärerna solen och lejonet återigen dyker upp, nu i form av en klubbscen i Beirut med en sol som strippar framför en publik av lejon samt andra djur och varelser. I änden av salen syns en annan sida av festen, även den otämjd, men mörkare. I Smebys nya målning M.E.E II (2025) finns en kraftfull björn fångad inuti en snöglob. Perspektivförskjutningen är omtumlande och smått hallucinatorisk. På två ben antar björnen en mänsklig gestalt och arbetaren verkar ha blivit ett med björnens kraft, reflexkläderna ligger kvar i en hög på golvytan. Vid dess sida finns målningar av andra väsen och platser som har sin egen mörka energi: två tomma ansikten, Green Man 2 och Green Man 4 (båda 2024) påminner om humaniserade stenansikten som karvades in på hemliga, otillgängliga utrymmen i äldre katedraler av okända stenhuggare.

I början av utställningen presenteras en egen grupp målningar av Smeby som visas för första gången. I Azuredragon (2020), CHLRY (2017), Bhexed (2019), och Utan Titel (2017) går vi djupare in i jordens och stenens struktur. Här får måleriets pigment och form återskapa den mörka ytan som har följt Smeby genom hans praktik, en yta som går mot abstraktion och glimrar till av olika mineralers mjuka reflektioner av ljus. En drakliknande varelse verkar ha ristats in på en yta under jorden, som en fossil eller grottmålning från tiotusentals år tillbaka. I dessa verk utforskas stenen och jordens natur i sig, den får representera tyngd och en annan tidsuppfattning, en egen form för rikedom som finns tillgänglig under ytan.

Båda konstnärernas sökande under ytan, av mytiska djur och andra varelsers kraft, pekar mot en plats där något rör sig som inte kan sättas in i våra mänskliga hierarkier och system. Flera av de mytiska djuren som Smeby och Nordlöf Malekian väljer att använda symboliserar förvandling och återfödelse, och i bådas konstnärskap finns ett sökande efter frihet. I dessa konstnärskap ges motiven kraft och får representera något för oss, en rörlighet och en gränslöshet, något som inte helt kan definieras eller kontrolleras. En kraft som kan visa väg och skapa motstånd eller skapa utrymme för nya verkligheter.

Nina Øverli, curator

Läs mer om Maria Bonnier Dahlins stiftelse här.

---

Bild: Till vänster: Roger Smeby. Till höger: Afrang Nordlöf Malekian. Foto: Christofer Dracke