Ingela Ihrman i samtal med Caroline Malmström. Samtalet är ett utdrag ur konstnärens monografi Queen of the Night: Ingela Ihrman.

Caroline Malmström: Vårt första samarbete ägde rum 2013, då du stod i en damm som jättenäckrosen Victoria amazonica. Direkt efter producerade du den illaluktande Amorphophallus titanum inför en performance i ett växthus i Venedig. Vad är det med de blommande jättelika damerna som du dras till?  

Ingela Ihrman: Jag känner igen mig i hur de på olika sätt anstränger sig för att locka någon till sig. Det är sårbart att blotta sina begär. Tänk om ingen dyker upp? Tänk om man gör sig till åtlöje i en avancerad outfit? Jag iscensätter mina blomningar med skräckblandad förtjusning, men det finns inget värre än att inte våga leva ut. Jätteknölkallan gör sig fin och attraktiv genom att lukta ruttet kött, fotsvett och bränt socker. Passionsblomman viker undan lager efter lager av kronblad och fransar och försöker få pollinerare att komma riktigt riktigt nära genom att bjuda söta drycker från sina inre honungskörtlar.  

På 1800-talet fraktade brittiska kolonisatörer små plantor av jättenäckrosen Victoria amazonica från det ljumma vattnet i Amazonflodens delta till koleldade växthus av stål och glas. Man gav arten drottningens namn och ville verkligen få världens största näckros att blomma även i Storbritannien. När den till slut gjorde det beskrevs växten som ett spektakulärt “Wonder of Nature” och långa köer bildades utanför de botaniska trädgårdarnas upplysta Victoriaväxthus. Genom konsthistorien finns många analogier mellan näckrosor och kvinnokön, blygdläppar och kronblad. Objektifieringen av kvinnan och naturen
går hand i hand. 

Min jättenäckros blommar självsvåldigt och falliskt upprest med taggar till försvar ifall det skulle behövas. Den vill ta plats, men inte nödvändigtvis behaga. Kostymen gör att jag själv kan vara både synlig och osynlig samtidigt. Min egen kvinnokropp dold under lager av papier maché och textil.  

CM: Vill du dela med dig av hur ditt arbete med ett nytt konstverk tar form?  

II: Det börjar ofta med att jag blir berörd, kanske av något vardagligt men ändå otroligt. Det kan vara något väldigt stort eller flyktigt litet som jag förundras över och vill försöka få fatt i och berätta om för andra, men som inte riktigt går att säga rakt ut.  

När jag gick på Konstfack kände jag mig hela tiden fel och jämförde mig med andra. Jag fick verkligen stålsätta mig när jag skulle iscensätta mina idéer och ge materialen form. Jag minns att jag sa till mig själv att ”Ja, men nu är det såhär att… unga konstnärer i dag vill klä ut sig till näckrosor och slå ut inför publik i en damm.” Det hjälpte att tänka att jag var en del av en ny generation eftersom jag ju trots allt kommit in på skolan. Jag fick öva mig på att hålla fast i det som fladdrade i mig – en glöd, ett fniss eller en smärta. 

Freud pratar om det här i en text om dagdrömmeri och poesi. Han frågar sig: Vad är en dikt? Hur gör poeten? Hur blir dikten till och varför dras vi till den? Han skriver att alla leker och drömmer, både barn och vuxna, men att en del av vuxenblivandet är att börja hålla det hemligt för andra. Diktaren, och även konstnärens arbete, innebär att fortsätta leken i språk och material som vuxen, fastän det kan väcka skam och tvivel. Att det är så ljuvligt att ta del av konst eller en dikt man tycker om, är att man får vara i sina egna förbjudna lekar och drömmar ett litet tag.  

Att övervinna pinsamheten och få ut en sådan där dagdröm i verkligheten så att jag själv och andra kan se på den och kanske ta på den med handen är motsatsen till alienation. 

CM:  Ditt arbete framstår som väldigt personligt och ärligt, kanske är det därför det berör så många människor. Många av dina verk är baserade på en individ av en viss art eller släkte; en jättemussla som utforskar olika gränstillstånd, en separerad fikonhalva eller en oljefågelmamma som matar sin unge, från vilken du mejslar ut egenskaper eller karaktärer. Ändå är dessa positioner alltid flytande, och publiken ser ofta en mänsklig hand, eller ett par tår, som sticker ut under dräkten. Hur skulle du beskriva ditt intresse för subjektet? 

II: När jag först försökt hitta ord för vad jag gör har det känts sant att säga att jag undersöker hur det är att vara. Hur är det att vara någon eller något? Hur är det att vara levande, social, fertil, ros eller mänsklig?Senare kom jag i kontakt med posthumanismens idéer som reflekterar över människans relationer till materien och det mer-än-mänskliga. Posthumanismen erbjuder en väg ut ur subjektiviteten där jagets gränser är porösa och allting genomströmmas av vågor och liv. Min kropp är ett landskap och landskapet en kropp. Tänk om det vore så, vilken räddning!  

Men jag känner mig ofta ensam och längtar efter att vara en del av något större. Mina performance är ett sätt att öva på att öppna mig – att släppa in mig själv i världen och världen i mig. Jag tycker inte alls att det är enkelt, men kanske kan vi öva på det tillsammans.

CM: Med tiden har du byggt upp en konsekvent konstnärlig praktik med en lång rad utställningar och verk bakom dig. Ser du någon röd tråd i hur ditt konstnärskap har förfinats eller fördjupats över tid? 

II: Jag tycker om att bygga vidare på de lite längre trådarna, som i serien av blommor eller tanken på ett inre hav. En annan lång tråd är hur det är att vara inuti: att bli slukad hel av någon annan, som Jan Lindblad ifall han blivit uppäten av den anakonda han brottades med i en flod, eller att vara ett litet barn inuti sin mammas kropp, eller att vara inuti en kostym. När jag som fikon delar mig i två halvor blottar snittet bara fikonets inre. Min egen kropp är fortfarande dold i kostymens ena halva. Det blir en slags tittut-lek utan att någon tittar ut, mer än med fötterna.

Kanske borde jag ha landat i en metod och kommit fram till hur min process fungerar, men så är det verkligen inte. Men nuförtiden blir jag mer stärkt än osäker av att ta del av andra konstnärers processer. Allt är både likt och olikt mig själv. 

Porträtt: Ingela Ihrman. Foto: Märta Thisner