En videoskärm reser sig vertikalt i rummet som en vägg. Projektionen skapar en avbalkning, en stod som stoppar betraktaren och delar rummet. På skärmen loopar en oändligt långsam film som utspelar sig i ett avskalat och generiskt klassrum. Vi ser en hand som tappar en blyertspenna, en ung pojke som gungar bakåt på en stol och långsamt faller. Det dröjande tempot låter honom hänga i luften mellan golv och luftrum. Det ser ut som han svävar när han egentligen faller mot marken. Filmen The Fall (2020), av Tarik Kiswanson, har fångat och förlängt det ögonblick när han flyger och tycks hänga över en avgrund utanför tiden. Pojken befinner sig i ett evigt nu utanför kroppens fysiska begränsningar.
Levitering, möjligheten för kroppar att sväva, återkommer i människans berättelser som en dröm, ett vittnesbörd och en framtidsfantasi. Vi hittar den i religiös mystik, vetenskap och paravetenskap, illusionism och förstås i konsten. Möjligheten för vår kropp att lämna de fysiska begränsningar som håller oss fjättrade vid det jordiska och i stället sväva är ständigt lockande. I konsten finns ett otal exempel, men låt oss stanna ett ögonblick vid ett av de mest omtalade: Yves Kleins Steget ut i ingentinget (1960). Det är ett fotomontage från 1960, som visar konstnären i färd med att kasta sig ut från en byggnad och flyga genom luften. Yves Klein hävdade bestämt att bilden var en rekapitulering av en verklig händelse som visade att han som en ”luftmänniska” kunde röra sig i rymden. För att fira detta osannolika gav han ut en tidning om händelsen som han spred på Paris gator. Så var luften Yves Kleins främsta element. Som mycket ung, utsträckt på en strand i södra Frankrike, delade han tillsammans med konstnären Arman och poeten Claude Pascal upp världen. Arman tog jorden och Pascal orden. Klein tog himlen och signerade den med en gest i luften som ett konstverk. Han drömde om en luftarkitektur där människan förvandlats till en luftvarelse. En människa utan tyngd som kunde sväva befriad från materiens bojor och skjutas mot framtiden som en projektil av luft utan kroppslig tyngd. Bruce Nauman ger sex år senare en lakonisk och lätt syrlig kommentar till Yves Kleins högstämda flygfärd. I verket Failing to levitate in the studio (1966), som också det är ett fotomontage, resulterar konstnärens försök att lyfta sin kropp i ett hårt fall mot det fläckiga ateljégolvet. Bilden av konstnärens kropp, utsträckt mellan två enkla stolar, är dubbelexponerad mot ett fotografi av konstnärens kropp på golvet, obekvämt hoptryckt. Verket påminner oss hårdhänt om fåfängligheten i drömmen att sväva och kroppens oundvikliga tyngd. Men det visar också, vilket har en stark relevans för Tarik Kiswansons sökande och rörliga konst, hur konstnärligt arbete är ett ständigt prövande. Försök efter försök i ateljén, som ofta kastar konstnären hårt i marken och där kunskapen som utvinns i den prövande processen är lika viktig som verket i sig.
Går det att dra ett spår genom skyn från den leviterande konstnären i Paris 1960 till den unga pojken som svävar i Tarik Kiswansons verk The Fall sextio år senare? Leviteringen i Yves Kleins verk uttrycker på många sätt sin tids utopiska fantasi om konsten och konstnärens ständiga expansion till nya territorier. En konstnärlig expansion, som mer eller mindre medvetet bär på sin tids bild av världen, som något som självklart tillhör en och som kan intas och brukas. Berättelsen om Klein som ligger på stranden tillsammans med vännerna Arman och Pascal och på en gång egenmäktigt och lekfullt delar upp världen mellan sig må vara anekdotisk. Men den är även som sådan talande för den tidens föreställning om människans – läs den västerländska mannens – vida manövreringsutrymme. Huvudpersonen i Tarik Kiswansons verk rör sig i ett helt annat rum i en annan tid. Verket visar inte en självsäker konstnär, utan en ung pojke. Rummets kala utseende och klockan på väggen signalerar ett utbildningssystems auktoritära och kvävande disciplinering. Pojkens balansakt på stolen visar en pojkes enda väg ur en repressiv och alienerande situation. Tarik Kiswanson riktar kameran bort från Kleins emanciperade konstnärsego, som självklart intar mitten i sitt eget universum. Istället ser kameran ett barn med ursprung i Nordafrika, vars familj tagit sig från Marocko till Bryssel. Ett liv som utspelar sig i konsekvenserna av modernitetens kolonisering med folkförflyttningar och brutna familjeband. En geopolitisk ordning som också utgör det historiska förspelet och fundamentet till den spelplan som Klein elegant rör sig över. Barnet som faller bakåt på stolen är inte Kleins självsäkra projektil mot framtiden. Fallet bakåt, där pojken aldrig når marken utan förblir svävande i ett långsamt nu, blir snarare en möjlig flykt från ett sammanhang som definierar och därmed begränsar honom. Ett fall in i ett svävande osäkert tillstånd utan tid, utan en säker framtid och utan en gemensam historia. Det är i det tillståndet och i den samtida verkligheten som Tarik Kiswansons konst rör sig.
Utdrag ur publikationen Tarik Kiswanson, Nest, producerad i samband med konstnärens utställning på Hallands Konstmuseum 2022.
Bild: Tarik Kiswanson, The Fall, 2020. Stillbild från film. Foto: Vinciane Lebrun
