I samtidens konst och litteratur finns en fascination för att återskapa det förflutna. Ett förflutet som omtolkas, återanvänds och får nya betydelser genom kreativa om- och nyskrivningar. Medverkande konstnärer berör frågor om hur vi uppfattar tid, hur vi skapar historia och vilken funktion rekonstruktionen av det förflutna fyller i samtidens kultur.

En viktig del av utställningen är den omfattande antologin Anakronismer där utställningens medverkande konstnärer och författare deltar. Boken är ett samarbete mellan Bonniers Konsthall och Albert Bonniers förlag.

---

Början till utställningen Mot tiden var en nyfikenhet på varför dagens konst är så upptagen av det förflutna, av historieberättande och av upplevelsen av tid. Favoriseringen av den rörliga bilden och en återupptäckt av konstformer som performance och dess rötter tycks i mycket handla om ett intresse för att gestalta tiden själv. Och den tid som konsten räcker sig efter, som i ett aldrig avslutat sorgearbete, är det förflutna. Ett förflutet som genom att återupprepas, upplevas och iscensättas i nuets rum har fått en alltmer obestämd hemhörighet i tiden. Tiden tycks flyta fram och tillbaka och förvandlas till olika berättelser vars närhet till ett autentiskt förflutet verkar mindre angeläget än deras estetiska dragningskraft. Anakronismens brott mot upplevelsen av tidstrogenhet, känslan av att vårt tidliga rum hänger samman, har en radikal kraft. Den bryter den upplevda tidens homogenitet och visar hur varje iscensättning av det förflutna är en av många berättelser och att den alltid berättas från en annan plats än där den ägde rum. Att använda sig av det anakronistiska är ett nyskapande som lånar drag från det förflutna för att skapa en berättelse om den svårgripbara samtiden.

Den konst som visas i utställningen Mot tiden är en konst som berättar historier. Men det är också en konst som prövar historieberättandets metoder: hur skapas kontinuitet, hur bryts den sönder, finns det andra sätt att berätta? Den bekymrar sig för hur vi skapar historia genom våra berättelser och vilken funktion bilden och rekonstruktionen av det förflutna fyller i samtiden. Bruket av ord och text har sin egen konsthistoria. Men de konstnärer som deltar i Mot tiden är inte främst intresserade av ordet eller texten som bild eller objekt utan snarare litteraturen och litteraturens former för berättande. Under arbetet med utställningen blev jag uppmärksam på hur några av de konstnärer jag var intresserad av också var verksamma som författare. Den upptäckten blev början till ett samtal med Magnus Bergh, förläggare på Albert Bonniers Förlag, om hur överskridandet mellan bildkonst och litteratur formuleras i samtiden och hur ett intresse för återskapandet av det förflutna och ett spel med gestaltningar av tid även var synlig i den samtida litteraturen. Samtalet konkretiserades i en bok tänkt att utgöra en del av utställningen.

Vanligtvis är förbindelsen mellan en utställning och en tillhörande katalog enkel. Katalogen är beroende av utställningen, förklarar och dokumenterar. Här kom förhållandet att formuleras annorlunda. Boken Anakronismerskulle inte vara en katalog utan fungera som en del av utställningen men även fortsätta att spridas genom litteraturens sedvanliga distributionskanaler utanför utställningsrummet. Bidragen är gjorda av både konstnärer och författare där rollerna i vissa fall överlappar varandra på samma sätt som bidragen som rör sig mellan text och bild. Boken kom också att få en särskild betydelse för mig i det fortsatta arbetet med utställningen. Jag var på ett bokstavligt vis intresserad av möjligheten i bokens format: man läser, lägger ifrån sig, fortsätter läsa, läser om. Här är tiden en förutsättning. Boken och dess uppmaning till läsaren att ge av sin tid kom att bli ett redskap för att bryta den tidens och rummets enhet som en utställning ofta uppfattas som men egentligen sällan är. Mot tiden är en utställning som tar tid att uppleva och som förhoppningsvis ska få besökaren att återvända och återuppleva vissa verk eller hela utställningen. En del av den tanken är det program med med bl a uppläsningar, diskussioner och föreläsningar som löper under utställningen. Den arkitektur som gjorts för utställningen låter en plats för läsning vara hjärtat i en labyrintisk serie av rum. Arkitekturen understryker konstnärernas lek med tid och historia och spelar mot konsthallens transparens och tydlighet genom att med hjälp av textil skapa dunkel.

Lotta Lotass skriver i sitt bidrag i boken om en litteratur där ett linjärt berättande överges i förhållande till ett arkitektoniskt där möjligheten att röra sig i det språkliga rummet ger en möjlighet att skifta perspektiv. Det rörliga och prismatiska skrivandet har en överensstämmelse i det sätt som flera av utställningens konstnärer prövar ett rumsligt berättande där olika medier samspelar med betraktarens närvaro och rörelse till att bryta upp ett entydigt perspektiv. Man kan tillspetsat tala om en utvidgad litteratur som tar plats i rummet i samma bemärkelse som filmen har expanderat i filminstallationen.

En omtyckt metod hos utställningens konstnärer är rekonstruktion. Ett återskapande som kan beskrivas som en form av kunskapsakt, en väg att få tillgång till en verklighet som inte längre finns men även till det förhållande människor har till sin historia och tidens gång. Återanvändning och efterliknande utmanar idén om konstnärens originalitet. Alla berättelser upprepar alla tidigare, varje bild är lager av alla tidigare bilder. Flera av konstnärerna i utställningen använder sig av tidskrävande och ålderdomliga tekniker; i det förbrukade och överflödiga hittar man en möjlighet att uttrycka tiden och det förflutna. Samtidigt så finns det i återanvändning av gamla tekniker något som motsäger bilden av samtidens konst och litteratur som framåtblickande och nyskapande. Påbudet att vara modern har ätits upp av historien.

Fascinationen för det förflutna syns inte bara i konsten utan har blivit allmän egendom. Den är del i en bredare populär kultur med historiska biografier, medeltidsveckor och tornerspel, likväl som i mer specialiserade subkulturer som rollspel där olika mer eller mindre autentiska epoker får utgöra fond för komplexa iscensättningar. Vi samlar, arkiverar och återskapar det förflutna. Vi har, som Dubravka Ugresic skriver i sin essä Att konfiskera minnet i boken, museifierats: vi bygger arkiv, museer och skapar stora databaser över det mesta. Samtidigt bär vi mindre och mindre minne inom oss själva; vi lär oss lite utantill, vi memorerar inte dikter, pjäser, citat. Minnet har blivit externaliserat, en protes beroende av avancerad teknologi. I det expanderande kollektiva minne som utgörs av internet är det också alltmer otydligt vad som är privat och publik, sann och falsk historia. Vi lever inte längre med föreställningen om att det skulle finnas någon gemensam berättelse utan skapar alla våra egna biografier. Kanske kan man kalla den anakronistiska rekonstruktionen av det som varit för ett minnesarbete, en progressiv nostalgi som vägrar att glömma det förflutna. En akt av motstånd mot glömskan och mot upprättandet av idealiserade bilder av förlorade paradis att utkämpa nya slag om. Som Dubravka Ugresic uppmärksammat så har skapandet av ett storslaget förflutet ofta syftet att få oss att glömma snarare än att minnas.

Av Sara Arrhenius

---

Tack till Bibendum, Clarion Hotel, Culture Ireland, Danska Kunstrådet, Mondriaan Stichting/Mondriaan foundation, MTAB, Polska institutet, Tjeckiska centret, Tysklands Ambassad.

---

Bild: Gerard Byrne, 1984 and Beyond, 2005–2006. Foto: Bonniers Konsthall