NØ: Jag vill säga att du har en social praktik, både för att du skapar deltagarbaserade performancer och för att du ofta involverar andra i ditt nätverk för att ge form åt verken. Vad innebär en social praktik för dig och vad tycker du att det ger ditt konstnärskap?

ANM: Min utgångspunkt är att det gemensamma skapandet är grundläggande för alla människor, för ingen kan formulera sig i ett vakuum – det är i friktionen med vår omgivning som vi förstår vilka vi är. Publikens delaktighet blir därmed ett direkt sätt att forma något tillsammans och en metod för att bryta barriären mellan betraktare och konstobjekt, för att utmana idén om att konst ska upplevas i stillhet och på avstånd. Det är en social praktik som delvis kan spåras till min bakgrund i redaktionellt arbete, där redaktörskapet fungerar som ett bollplank och en integrerad del av skrivprocessen. Samtidigt drivs jag av lust och spontanitet, där det sociala umgänget är essentiellt – kanske pratar jag med min kille eller mina vänner om något jag undersöker, och så kommer vi på en rolig idé och kör! Keeping up with the Iranians är ett typexempel: ett nära, ibland kaotiskt samarbete med koreografen Sepideh Khodarahmi, performern Edwin Safari (Jafar The Superstar) och Mia Herman. Ur mötet mellan våra olika kunskaper inom bildkonst, koreografi och teater växer ett allomslutande verk fram.

NØ: Efter att ha spenderat tid med dina verk ser jag hur de rör sig i relation till varandra, att de hänger ihop på olika sätt och reflekterar varandra, och att delar ofta återkommer och utvecklas vidare, i nya versioner. Kan du berätta mer om hur din process ser ut och varför du återvänder?

ANM: The Eclipse of the (Fe)Male Sun, i samarbete med konstvetaren Nour Helou, är verket där min konstnärliga process tog form – en kombination av arkivstudier och konstnärliga undersökningar av hur estetiker hybridiseras och skapar nya kulturella uttryck. Från början skrev jag mest anekdoter om hur detta sker i vardagslivet – på hemmafesten, i ett förseglat operahus eller i passfotostudion – men under de senaste åren har dessa berättelser förvandlats till performance, skulpturer och muraler. Det har gjort att jag återvänder till tidigare verk – för att utveckla en idé i ett annat medium eller för att de i efterhand har visat mig något jag inte såg då. The Taste of Pomegranate var från början en läxa när jag och Iliada Charalambous studerade tillsammans i Nederländerna. Vi hade i uppgift att hålla i en workshop, och jag övertygade Iliada att rita granatäpplen, sen skrev vi några personliga berättelser om frukten och jag formgav bordsduken. Formatet har sedan vidareutvecklats till varje utställning, berättelserna har fördjupats – granatäpplet har fått en egen röst – duken har blivit längre och granatäppelkärnorna har blivit allt från salladstopping till sirap. Inför utställningen på Bonniers Konsthall bestämde vi oss för att handbrodera varje fläck på duken som lämnats kvar vid tidigare performancer, ett arbete som Iliada utförde för hand under flera månader, som ett sätt att hedra matbordet som en plats för historieskrivning. Nu har denna duk nått sitt slutmål.

NØ: Du har tidigare sagt att du vill skapa performancer som du önskar hade funnits i ett visst specifikt historiskt sammanhang och genom vilka du samtidigt hoppas generera alternativa framtider. Kan du berätta mer om detta?

ANM: Jag har länge känt att jag saknat ett språk för att berätta historia på mina egna villkor och det är denna språklighet jag försöker skapa i min konst. Rent konstnärligt började det under ett samarbete med konstnären Cristian Quinteros Soto, där vi undersökte iranska och chilenska vänsterrörelser som kom till Sverige mellan 1970- och 1990-talen. Vi mötte många som berättade om en heroisk kamp och exakt hur historien skulle återberättas. Det fanns inget språk för mig utan jag skulle lära mig deras. En frustration växte fram och en vilja att hitta ett sätt att formulera historia utifrån mitt eget språk där inte någon utopi eller kultur upphöjs, utan ett språk som omfamnar komplexiteten i livet med alla dessa friktioner, brister och styrkor. Komedin blev min väg dit – motsägelsefullt nog – inspirerad av författarna Svetlana Aleksijevitj och Mahmoud Darwish, där minnet – liksom glömskan – är ett levande, motstridigt material. Ur detta växte verket The Art of Cooking with Communist Dreams – From Garlic to Onion snabbt fram, där jag hoppas ni får smaka på några nya språkliga rätter.

Biografi

Afrang Nordlöf Malekian (f. 1995) är en iransk-svensk konstnär baserad i Berlin och Stockholm, som genom performance och installationer undersöker hur exilkulturer hybridiseras. Genom berättande utforskar han hur estetiska sammanflätningar mellan prekoloniala, koloniala och migratoriska kulturformer i handkolorerade fotografier, sällskapsdans, iransk popmusik och fiktion, kan förvandlas till flyktiga, flexibla krafter som främjar kollektiva strävanden. Afrang Nordlöf Malekian finns representerad i samlingar som Moderna museet, Statens konstråd och the Arab Image Foundation Library. Han har tidigare bedrivit konstnärliga studier på the Arab Image Foundation och varit residenskonstnär på Cité Internationale des Arts i Paris. Hans verk har visats på 10th Berlin Biennale, Sophiensaele, Moderna Museet och Contemporary Art Center, Vilnius.

Bild: Afrang Nordlöf Malekian. Foto: Christofer Dracke