Är berättelsen om universum en berättelse om spindelväven?

I så fall börjar den så här: med små fluktuationer; en partikel sneglar på annan och de närmar sig varandra, försiktigt först. Den fortsätter med att flera partiklar ger efter för gravitationens längtan och sluter sig samman, att ett nät av tunna strängar av materia snart fyller hela rymden. Den fortsätter med att nätet, överallt på samma gång, växer sig kraftigare, trådarna allt tjockare, av tyngdkraften drivna att förenas. Med att det i knutpunkterna, där ansamlingen av partiklar är som tätast, uppstår formationer av synlig materia; planeter, stjärnor, stoft.

Men med universum är det som med allting annat: det osynliga bär upp det synliga. Den baryonmateria som trängs i nätets knutar liknas i vetenskapens berättelse om universum vid vattendroppar på en spindelväv, men utgör inte själva väven. Spindeltråden består av den mörka materia vars existens vetenskapen postulerat för att inte behöva tro att universum faller i bitar; ingen har ännu sett den eftersom den inte går att se, men det är dess dragningskraft som håller samman tillvaron.

Hur berättelsen om universum slutar? Den slutar inte. Om berättelsen om universum är en berättelse om spindelväven är det för att den handlar om någonting som hela tiden pågår, som oupphörligt konstrueras utan att i grunden vara konstruerat; om en struktur som samtidigt är syfteslös och funktionell, samtidigt godtycklig och självklar.

Människan upptäcker mönster, hon kan inte annat. Men mönstren finns inte där från början utan skapas alltid, det meningsfulla är bara det meningslösa upprepat tillräckligt många gånger. Det som människan hör sägas om och om igen tillskriver hon mening, om så bara för att göra upprepningen mindre plågsam. Människan anser rektangel och kvadrat vara besläktade genom sin form, eftersom hon har stirrat på dem så länge att hon har fått fyrkantiga ögon; betydelse uppstår ur repetition.

Också berättelsen om universum som en spindelväv hämtar sin mening ur upprepning: om och om igen sluter sig trådar samman, om och om igen uppstår det tomrum mellan dem – en upprepningens akt som är sin egen teleologi. Men för den astronomivetenskap ur vilken spindelvävsmetaforen sprungit skapar upprepningen inte bara mening, utan gör det också möjligt att fortsätta söka den: för att kunna konstruera en matematisk modell av universum använder sig forskaren av en upprepning som inte finns. Genom att skapa en grundläggande byggsten, en liten låda universum vars struktur är representativ för helheten, kan oändlighetsproblematiken kringgås; istället för den omöjliga uppgiften att konstruera en oändlig modell kan då samma ändliga modell upprepas ett oändligt antal gånger. På så vis skapas ett universum vars fullständiga regelbundenhet gör det beskrivbart, en regelbundenhet som är resultatet av att den vetenskapliga blicken har kisat bort all oregelbundenhet.

Och kanske är det samma sak som människan gör när hon talar: med språkets dimsyn gör hon sig blind för ojämnheter, likställer olikheter och slipar bort kanterna på verkligheten för att få den att rymmas inom vokabulärens snäva kategorier. Den talade och skrivna myten skapar mening genom att infoga människan i ett arketypiskt skeende som ständigt pågår i och utanför språket, men också språket i sig är en både strukturerande och transformerande ritual. De symboler som genom språklig praktik fogas till verkliga företeelser förmedlar inte bara dessa företeelsers betydelse utan konstituerar den. Det mångfaldigande av världen som sker när människan i namngivandet kallar olika saker för en enda är en form av förtingligad upprepning som syftar till att skänka verkligheten mening.

Om berättelsen om universum är en berättelse om spindelväven, måste den inte samtidigt vara en berättelse om dess knutar?
I så fall, kanske, berättelsen om den gordiska knuten; om hur det frygiska kungariket står utan härskare, om hur en spådom förkunnar att den förste man som åker in i huvudstaden på en oxkärra är den legitime härskaren, om hur en fattig bonde på så vis blir krönt till kung. Den är i så fall berättelsen om hur denne bonde Gordius binder fast den kärra som han har att tacka för sin upphöjelse med en knut, och om hur ett orakel förutspår att den som löser knuten skall få härska över hela Asien. Kanske är den är berättelsen om hur Alexander den store långt senare anländer, efter att otaliga män har försökt finna den gordiska knutens lösning, och hugger den mitt itu med sitt svärd.
Eller så är den berättelsen om de magiska knutar som kunde orsaka sådan skada att Platon förespråkade dödsstraff för den som nyttjade dem, om buddhismens ändlösa knut eller om keltiska knutar, om de knutar med vilka samerna fångade vinden, de aztekiska prästernas knutar som förutspådde ödet för den sjuke eller den kärleksknut som binder de älskande samman för evigt.
I så fall är den på samma gång en berättelse om människans innersta kärna; mänskligt DNA kan visualiseras som en knut där bägge ändar saknas, en sluten kurva omöjlig att forma till en cirkel. Vetenskapen löser knuten genom att studera enzymer och proteiner, genom att med den tvivlandes enträgenhet upprepa AGCT. Den berättar om mutationer, transkriptioner och replikationer, men det är en berättelse som saknar berättare och därför också mening – det finns inget Alexanderhugg för mänskligheten.

Människan upprepar sig, hon kan inte annat. Hon gör det varje gång hon talar, och upprepar med det hon tidigare sagt också sig själv. Därigenom återskapar hon sig hela tiden, och det är av detta skäl som språket aldrig får bli färdigt, betydelsen aldrig klarlagd, konstverket aldrig fullbordat: den upprepning som skänker tillvaron mening kräver av människan att hon ständigt repar upp. Den kräver att hon tar tillbaka det hon nyss sagt och säger det på nytt, med orden bara lite annorlunda bundna vid varandra. Människans upprepning upplöser inte språkets knutar utan får dem tvärtom att växa sig allt större och trassligare, allt mer gordiska. Trots detta fortsätter människan att tala, i trygg förvissning om att hon aldrig kommer att kunna säga någonting som inte redan har sagts.

Om berättelsen om universum är en berättelse om spindelväven, måste den inte samtidigt vara en berättelse om vävandet?
Kanske är den då berättelsen om Penelope som har lämnats av Odysseus, om hur hon med saknaden som enda sällskap inväntar hans återkomst från det krig han utkämpar i Troja, om hur åren går och hennes fingrar blir allt tunnare. Den är berättelsen om de horder av friare som omger henne, om hur dessa män tror sin närvaro kunna vara kraftfullare än Odysseus frånvaro, om att de har fel; den är berättelsen om hur Penelope väver på en gobeläng och säger till de uppvaktande: ”Inte förrän väven är färdig tar jag en ny make.”. Den är berättelsen om hur Penelope för att slippa det slut som skulle ge upphov till en oönskad början upphör att sova på nätterna, hur hon istället sitter under stjärnorna och repar upp det tyg som hon under dagen har vävt; om hur hon på så vis kan hon fortsätta att väva utan att gobelängen någonsin blir färdig och tvingar henne att överge sin längtan.

Och kanske är upprepningen alltid uttryck för en motvilja att skiljas. Kanske är det av rädsla för ensamhet som människan livet ut fortsätter att säga samma ord till den hon älskar, även om hon vet att innebörden hos orden inte längre är densamma som den en gång var. Kanske är det av samma anledning som spindeln väver och repar upp, kanske spinner den svarta änkan sitt nät för att aldrig behöva bli änka. Kanske är det för att mätta sin hunger efter den hon älskar som hon äter upp sitt nät, kanske känner hon bitterheten av hans smak i munnen.

Om berättelsen om universum är en berättelse om spindelväven, måste den inte samtidigt vara en berättelse om spindeln?
I så fall måste den vara en berättelse som ett levande berättar för ett annat, inte en som det levande berättar om det som är dött. För en människa som inte kan skapa sig själv genom myter återstår att bokstavligen skapa sig själv: att i upplysningens sken plocka isär sig själv och sätta ihop sig på nytt, att med genteknik, plastikkirurgi och artefakter bygga någonting som hon kan kalla för ett jag. Men människan fogar med detta inte in sig i en berättelse, utan i ett register; hon ersätter skapelsemyt med instruktionsmanual, den mytiska berättelsens mångtydiga mening med det teknologiska narrativets bokstavliga.

Om berättelsen om universum är en berättelse om spindelväven, måste den då inte vara både lika stark och lika skör?
För att dess symbolik skall kunna nå bortom representationens schematiska korrespondens behöver berättelsen ett skyddat utrymme att växa i. Om myten har avlägsnats från människans vardag är det för att fantasin har gjort det, för att den vetenskapliga människan sanningssökande har fått henne att glömma att det bästa sättet att nå fram till sanningen ibland är att avhålla sig från att ställa frågan ”Är detta sant?”. Om berättelsen har revor är det för att det utrymme där denna fråga inte ställs har inskränkts, för att fantasin har avlägsnats från verkligheten men också, och minst lika viktigt, för att verkligheten har avlägsnats från fantasin. Därmed har förståelsen av sanning utarmats inom ramen för dem båda: i verkligheten eftersom sanning där tolkas enbart i logikens entydiga bemärkelse, i fantasin eftersom dess sanning förlorat sin bäring på subjektets samspel med sin omvärld. Den berättelse som växer fram i ett på så vis beskuret utrymme syftar inte till att förbereda människan för att kunna möta verkligheten, utan till att hjälpa henne att förneka den. Den meningsgivande myten vävs inte i spindellaboratoriet, utan i den skuggiga, daggsvala sänkan under ett blad.

Människan kräver att berättelsen om universum skall vara berättelsen om universums skapelse, även om universum inte skapades. Hon kräver av berättelsen att den skall ge henne en riktning, även om den talar om en tillvaro som är riktningslös. Spindeln navigerar med hjälp av omgivningens vibrationer och månens position, genom att känna av polarisationen hos det ljus som faller in i spindelögat. Spindeln tappar inte orienteringen även om dess värld vänds upp och ned – är det för att den har vävt en berättelse att hålla fast sig i?

Och bör i så fall den människa som också längtar efter stadgan från en berättelse vända sig konsten eller till vetenskapen? Kanske beror det på om hon tror att meningen finns i vävandet eller i väven; konsten, med John Cage fras, imiterar naturen i dess sätt att verka, inte i dess produkt. Om matematikens och naturvetenskapens svar misslyckas med att skänka människan existensiell mening kan det bero just på att de är svar.

Men matematik, kemi, fysik och biologi saknar inte berättelser, och om vissa saker kan de berätta mycket utförligt: om femdimensionella konfigurationer, om en kropp som glidande nedför ett plan påverkas av friktionen, om standardiserade observationer, kontrollerade reaktioner och en idealisk mätsituation.
De kan berätta om triangeln; en triangel kan åstadkommas på många sätt men beskrivningen av den färdiga triangeln är alltid densamma: tre punkter, alla parvis förbundna med varandra genom linjer. Någon sådan beskrivning finns inte av spindelns väv; den kan människan avbilda men aldrig bilda, hon ser regelbundenhet men anar inte regeln. Och samma sak med universum, människans enda sätt att beskriva dess struktur är att beskriva dess faktiska uppkomst; tillfrågad om hur ett universum identiskt med det existerande skulle konstrueras är hon tvungen att svara att man börjar med Big Bang. Systematiken hos den kosmiska vävens geometriska struktur är, liksom spindelvävens, en för vilken människan saknar beskrivning. Kanske för att hon ännu inte funnit någon, kanske för att någon sådan inte finns.

---

Helena Granström (född 1983, Sverige) är författare och poet med bakgrund inom fysik och matematik. Hennes bibliografi inkluderar Alltings mått (2008), Osäkerhetsrelationen (2010), Det barnsliga manifestet (2010) och Infans (2011),  hennes kortare texter har publicerats i tidskrifter och publikationer som Svenska Dagbladet, Divan och Ord&Bild. Granström skriver även dramatiska verk som har lästs och framförts på flera scener i Sverige.