Intervju med Olof Marsja

AJ: Du beskriver en del av dina verk som karaktärer och skepnader som befolkar ett mystiskt landskap, kan du berätta lite mer om det här landskapet och dess invånare? Vilka är dessa karaktärer och vad vill de?

OM: Landskapet som mina karaktärer befolkar ligger i skuggan av den slutkörda identitetspolitiken. Jag har gett mig in i skuggan för att det känns som att jag hör hemma där. Till min hjälp har jag bland annat Den Frusne, Pea’n’Tjerry och Fresh Mint. De är vägvisare och beskyddare av sina marker.

AJ: Materialvalet är centralt i ditt arbete, både hur du finner olika sorters material och hur du bearbetar dem. Du talar om de olika materialens bebodda historia och hur du på olika vis försöker lyfta fram och omformulera den. Kan du berätta om varför det är viktigt för dig?

OM: Jag dras först och främst till organiska material då de har en taktilitet som jag uppskattar. Det handlar om att de har hanterats av människan sedan urminnes tider medan kemiskt processade eller framtagna material på något vis är minneslösa. Det här är såklart en sanning med modifikation. Hur som helst är det viktigt för mig att blanda friskt mellan det organiska och icke-organiska. Bland annat på grund av de olika tempus som ligger både i materialen i sig och de tekniker de hanteras med. Det ger skulpturerna olika tidslinjer som skapar en viss ambivalens kring deras hemvist i tid och rum.

Renpäls, som jag har arbetat med det senaste året, hör exempelvis till den första kategorin. Jag gillar det materialet då det inte går att värja sig från att det är ett möte med ett annat djur och allt vad det innebär. Pälsen kommer med ett narrativ, vilket författaren Linnea Axelsson fångar i sitt epos Aednan i meningen: ”Att bära med sig denna djurkropp”. Renen är något man som same konstant måste förhålla sig till på gott och ont, både bildligt och metaforiskt. Men genom att foga samman renpälsen med det industriellt producerade, en sportsocka eller en bit plastpåse från Lidl, blir den en del av en större helhet. Det jag försöker komma åt är att dessa saker inte existerar åtskilda utan lever i en samexistens.

AJ: Jag upplever dina arbeten som lekfulla och humoristiska, men samtidigt fyllda med allvar och något nästan obehagligt. Det är svårt att avgöra ifall skulpturernas ansikten är vänliga eller elaka. Det får mig att tänka på något du nämnt tidigare – att du med ditt arbete vill lyfta fram och belysa Sveriges koloniala historieskrivning, specifikt hur det samiska folket har skildrats, samt den indoktrinerade rasism som står till följd utav den. Kan du utveckla detta element av mörker/lekfullhet i dina arbeten?

OM: Jag märker att mitt ordval är lite fel. Jag menar inte riktigt att belysa den koloniala historieskrivningen som sådan utan mer att försöka bearbeta/behandla sådant som kom i dess kölvatten som typ skam, mindervärdeskomplex, historielöshet m.m. För att jag inte ska fastna i detta, som i mångt och mycket handlar om personlig sorg och funderingar, så använder jag det lekfulla. Det har gett mig utrymme att omförhandla och vrida makten ur händerna på historieskrivarna. Samtidigt är det en historia som har satt konkreta spår hos människor och i marker så därav det ständigt närvarande mörkret. Sett ur ett annat perspektiv så är det mörka och lekfulla olika sätt för mig att ge mina skulpturer en pondus/agens. Vi kliver in på mina figurers marker och där gäller deras regler som de inte kommer att ge upp hur som helst.