Bonniers Konsthall presenterar stolt årets Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendiater Rakel Bergman Fröberg, Tekla Bergman Fröberg och Henrik Jonsson. Stiftelsen delar årligen ut stipendier till unga konstnärer för att stötta och främja deras arbete. Som en del av stipendiet presenteras konstnärerna i en omfattande utställning på Bonniers Konsthall där deras verk, ofta för första gången, möter en större publik. I utställningen presenteras både äldre och nya verk av konstnärerna. 

Gemensamt för årets stipendiater är ett arbetssätt som utgår från objekt som redan bär med sig en egen vikt av historia och minnen. I deras verk omformas objekten för att skapa plats åt flera lager av berättelser. Medan Jonsson närmar sig konsten genom att återskapa och undersöka konsthistoriskt kända verk, bearbetar systrarna Bergman Fröberg funna objekt och vardagliga föremål och för ihop dem till nya skulpturala varelser.

Rakel Bergman Fröberg och Tekla Bergman Fröberg är tvillingsystrar. Som konstnärer har de var sin egen praktik, med de gör ofta verk tillsammans. Livet som de började gemensamt får en naturlig fortsättning i konsten. Deras samarbete är en självklar del av hur deras två konstnärskap rör sig, genom livet, genom familjen och genom världen. Resultatet är verk, både egna och gemensamma, som fångar nyanser av ett liv – smärtsamt, förvirrande, vackert, kärleksfullt, skört, mörkt, nostalgiskt och roligt.

För både Rakel och Tekla är undersökandet en process som rör sig kring identitet. Deras verk handlar om det som skapas och ständigt återskapas genom nära relationer, både de vi föds in i och de vi behöver ta hand om. Genom sina verk berör de sådant som är så nära att det kan upplevas som en del av ens egen kropp och deras verk uttrycker hur identiteten utmanas i denna närhet. Hur dessa djupa band aktiverar det undermedvetna, det intima bandet där kroppar och identiteter flyter ihop.

För Henrik Jonsson började det genom ett möte med konsthistorien. Som ung hemma på gården där han växte upp, fascinerades han av reproduktioner av Rembrandts självporträtt i en bok han hade hittat på loppis. Han testade att själv göra skulpturer utifrån porträtten och därmed uppstod en metod som han använder än i dag; att ta fragment från existerande konstverk, och genom återskapandet undersöka olika lager av mening kring dem. Metoden skapar utrymme att ställa frågor kring historia, identitet och hur kulturellt kapital skapas och fördelas. 

Ofta inkluderar Jonsson material från gården eller naturen i sitt skapande; en motor, en däckkapsel, en bit träd – fragment han refererar till som gårdens verklighet. Konsthistoriska referenser sammanföras med erfarenheter och estetik från landsbygden, i en arbetsprocess som tar till sig verkligheten genom att göra. För Jonsson handlar detta om att närma sig något genom att omforma det med sina egna händer, att möjliggöra en samtida blick på historien, den makt som dominerar och att ställa frågor kring vad vi ser på som bildning.

Tekla Bergman Fröberg skapar filmer, ljud och keramiska skulpturer där hon framkallar figurer från ett annat medvetande, tätt kopplat till mardrömmar och kollektiva minnen. Skulpturer av funna eller sönderslagna objekt byggs om till nya konstellationer och får nytt liv. För Tekla handlar både nedbrytningen och omformningen om ett helande, inte bara av objekten, eller av henne själv, utan av en värld som krackelerar. I sitt konstnärskap utforskar hon något som hon kallar “ett pågående kollapsliknande tillstånd.” Hon säger: “Ofta är det saker som kastats bort i soporna, glömda saker, borttappade saker — men en gång älskade saker.“ I sina filmer och skulpturer letar hon sig in i de platser där verkligheten faller isär och låter det bli utgångspunkten till nya organismer.

För Rakel Bergman Fröberg är att befinna sig i livspusslets mitt, något som ger kraft och fokus, och som hon säger förvandlar henne “till ett rovdjur med full styrka.” Hon har länge intresserat sig för gränslandet mellan djur och människa, och i många av hennes skulpturer förkroppsligas detta möte. Sina barnvagnsskulpturer, som hon kallar “skottsäkra”, beskriver hon som “Bärande, körande, matande, helande, skadade, tröstande och hungrande skulpturvagnar. Alla tar hand om något. ”För Rakel Bergman Fröberg är dessa skulpturer monument över den universella mamman, den ståtliga och skrämmande. I hennes serier träsnitt tillför skärandet en viktig dimension – med fysisk kraft förevigas motiven i materialet, där olika tillstånd och minnen processas.

I Rakel Bergman Fröberg och Tekla Bergman Fröberg gemensamma verk samlar de på sig objekt som har resonans för de båda, och under en koncentrerad arbetsperiod bygger de gemensamt upp installationerna på plats i utställningsrummet. Varje skulptur är unik och framstår som en egen varelse, både sköra och imponerande. Här varvas högtid, leksaker och dekoration med massproducerade objekt. Ofta har skulpturerna en inbyggd symmetri, delvis för att när tvillingsystrarna var barn kom allting i dubbel uppsättning men symmetrin gör även att skulpturerna bemöter oss på ett visst sätt, som en sorts diptyk eller ett tvådelat altare som bjuder in till kontemplation. I deras konstnärskap är att vara konstnär, mor, dotter och syster en tillgång men här ryms också ångesten över att förlora sig själv i en relation eller till vardagen.

Det är genom att göra Henrik Jonsson närmar sig konsten. I det han kallar för Dagsverk arbetar han fram en skulptur eller installation under en eller flera dagar i utställningsrummet. Under denna period fylls galleriet med arbetsmaterial, skyddskläder och verktyg, och skulpturen får stå och torka, eventuellt kollapsa eller gå sönder under utställningens gång. Då och då kommer han in och arbetar vidare. På så sätt blir leran som material mer påtaglig och det långvariga arbetet med att skulptera får ta plats, framgången kan mätas. I Jonssons Dagsverk för han oss mot det storslagna och ambitiösa i sitt installationsarbete, i linje med de storskaliga temporära offentliga konstverken han tidigare gjort (Död ö, 2022 och A Sign From Géricault, 2024). Men samtidigt för han oss också mot det konkreta, mot arbetet, mot det dagliga görandet och mot jorden. 

I sina verk iscensätter Henrik Jonsson delar av den västerländska konsthistorien. Kända historiska konstverk som ofta kan upplevas som att de har fastnat på sin upphöjda plats i konsthistorien, tysta reliker från en annan tid. Det är i det tomrum som uppstår mellan oss och det äldre konstverket som Jonsson skapar sina verk. Han undersöker formen, uttrycket, idévärlden och myterna som förknippas med de äldre konstverken och i sin process av återskapande, ifrågasätter och omformar han det till ett nu. I Jonssons konstnärskap får konstverken spricka, göras om, bli temporära och sköra. Det blir möjligt att återuppleva verken, eller att “uppleva dem på riktigt” som han själv säger att han försöker göra i sin process. Högtflygande ideal och sanningar tas ner på jorden, och spirar till nya idéer och tankevärldar. 

Flera av verken utställningen är pågående – det vill säga, konstnärerna fortsätter att arbeta med dem. Det finns ett år då verken påbörjades, men ofta inget slutår. Konstnärerna fortsätter att omforma och skapa en värld där igenkännbara objekt från historien och vardagen får flera liv. De visar på spänningen mellan det upphöjda och heliga, och det vardagliga. Material får röra sig genom förvandlingar, genom historien och identitetsformandet, och tillsammans visa att även om det är vi själva som på vårt ofullkomliga sätt skapar vår identitet och historia, så är det också vi själva som står för förändringarna. Årets stipendiater utgör ett ständigt ifrågasättande och vidareutvecklande, men också ett ömsint omhändertagande och omformande av det som en gång varit.

Nina Øverli, utställningens curator