Verket rinner ut på golvet. Nej, rinner inte – snarare sjokas och tar över; något oformligt nere vid fötterna som männen skulle kalla för skirhet. Jag vägrar likna det vid en brudslöja eller ett stycke sorg. Ser ni inte att det är papper? Ett papper som inte har beskurits i A-4 format. Det går att skära sig på alla papper, trots att de är tunna, trots att de är japanska. Rosa bubbelplast. Japanskt silkespapper. Cellofan. Någonting släpas över golvet, någonting veckas och skrynklas och blandas. Lager på lager, ytor, skikt. Skrapa fram en mening ur materialen. Ett ord kommer farande: Taktil. Svangrens verk är taktila, d.v.s de har en kvalitet som förmedlas genom det sinnesregister som kallas känseln. Men vad betyder det, egentligen? Ty att enbart konstatera det taktila är ungefär som att konstatera att filmen på bioduken både går att se och höra. Ja, och än sen, då? När övergår taktilitet från att vara en rent beskrivande egenskap till att bli något laddat och betydelsefullt? Jo, i samma ögonblick som det taktila träder fram, dyker upp som en händelse inför betraktaren, en händelse som med nödvändighet förändrar relationen mellan verket och betraktaren; verkets kropp och min kropp. Och när sker detta, när och varför inträffar denna taktila händelse? Svårt. Men så här: Om man tror att ens sinnliga erfarenheter på något vis är kopplade till begärets register, så borde en omorganisering av hur våra sinnen används också påverka begäret. Kanske skapas ett hack i begärets rörelser, en repa som gör att begäret börjar ljuda med en ny klang. Först då förvandlas ordet taktilitet från: Det går (att ta på, beröra(s)) till: Jag vill (ta på, beröra(s)) och blir verkligt kännbart. Eva Hesse om sina egna verk: »Varje gång jag har varit någonstans och sett mina verk, fanns händer överallt på dem.« Det krävs inte ett jordskred för att förnimma hur sinnena skakas om, förskjuts och börjar arbeta på förut okända sätt. Ibland behövs bara en krusning i rummets kanter – Vissa av Svangrens målningar är placerade direkt på golvet, lutade mot väggen. Härmed beskärs rummets vinklar, det blir skevt, och verkets kropp synliggörs, kanter, tyngd och baksida. Andra verk är tvärställda och skjuter ut i rummet. Ett ingrepp som delar upp och avskiljer en aning, men bara just en aning. Dessa mer spatialt orienterade verk pekar aldrig med hela handen, här finns inga bombastiska gester av betong eller stål, utan snarare luftiga ramar, tyg, silke, antydningar och tecken. Kan ett rop vara lågmält? Kan en gest vara både absolut och eftertänksam? Och när övergår ett verk från att vara måleri till installation?

Svangrens konst överskrider lugnt och utan övertydliga gester våra mest invanda och omhuldade kategorier. Här förenas lätthet och tyngd, söthet och brutalitet, känslighet och våld.

Det finns också ett språkligt arbete, framför allt med titlarna. Ibland närmar sig titlarna dikt och antar en mer självständig karaktär, utmanar verket. Orden skjuter fram som små skott. Samtidigt som detta språkliga skikt i ännu högre grad understryker just verkens skiktade karaktär och att de arbetar med olika material, varav språket är ännu ett. Mötet med Svangrens konst och dess elaborerade materialitet påbjuder hos betraktaren ett varsamt deltagande och ett närmande. En uppmärksamhet som också riktas inåt. Mot den egna materialiteten, vår egen sinnlighet. Inför dessa verk blir jag delvis en annan. Slutligen: Om Svangrens konst var en månad skulle den vara mars. Eller oktober, eller nej, jag menar: Denna vida vak heter november. Grå, med vita punkter i sig. Och den röda kolven. Det finns en röst därute som är starkare. Hand, tala till mig. Den enda bönen heter, var i något

(Katarina Frostenson. Ur »Tal ur en månad«)

 – MARA LEE