Ser jag en kvinna gråta?

Den gråtande kvinnan. Nio pojkar och flickor står uppklädda framför kameran som om de poserar för ett skolfoto. De bär alla klassisk brittisk skoluniform. Få detaljer berättar om deras sociala tillhörighet. De inleder trevande ett samtal om ett konstverk som de står inför. Försiktiga beskrivningar av motiv, färg och form byts snart ut mot friare spekulation. De konstaterar att kvinnan på bilden gråter, tårar rinner nerför hennes ansikte som bryts upp i olika färgfält. Vissa av barnen säger inget alls, men minspel och kroppsspråk avslöjar att de följer samtalet. Andra är mer verbala. De funderar över och försöker ge svar på varför kvinnan gråter. De använder en klassisk museipedagogik som handlar om att tolka bilder genom att med egna ord beskriva det man ser men jag får en känsla av att barnen talar i egen sak, om splittrade relationer i sin egen omgivning, kanske föräldrar? Det slår mig att de fortfarande är mycket unga, men att de redan tydligt ger uttryck för den värld de är del av och som handlar om förväntningar och föreställningar kopplat till identitet, manligt och kvinnligt. I den ackompanjerade videon Ruth Drawing Picasso får vi följa hur en av flickorna koncentrerat tecknar av konstverket. Av titlarna och barnens tolkningar att döma så är det Picassos kända porträtt av fotografen Dora Maar, Gråtande kvinna, som finns på Tate Liverpool, som är föremål för Rineke Dijkstras båda videoverk.

Vad är det Dijkstra låter barnen visa oss? Ett slags porträtt av ett porträtt. Barnen får mig att se en kvinna gråta, men jag ser också mycket mer. Med van hand guidar Rineke Dijkstra mig genom ett helt komplex av frågor om identitet. Med andra ord hur man som människa blir till en självständig individ och hur vi kan existera i världen. Hon skildrar det oförutsägbara växelspelet mellan individen och gruppen som vi alla känner igen oss i. Med finkänslighet och stor omsorg har hon sedan 1980-talet porträtterat människor som befinner sig i en övergångsfas. Jag leker med tanken på att människorna på Dijkstras bilder fungerar som ett slags gäckande trickster-figurer. Figurer som förekommer i många kulturer och religioner och som just guidar människan genom livets viktiga övergångsfaser. En figur som också är tvetydig och i ständig förändring själv. Dijkstras modeller står precis på tröskeln och ska ta det där avgörande steget från något känt ut i det okända. Likt fotografen själv i det kritiska momentet då hon ska föreviga ett ögonblick genom att trycka på utlösaren. Hon har avporträtterat tonåringar nyuppstigna ur havet poserandes i badkläder, nyförlösta mödrar med sina spädbarn, israeliska unga soldater och portugisiska matadorer som precis sprungit framför tjuren, för att nämna några exempel som blivit emblematiska inom fotokonsten. Rineke Dijkstra får individerna att framträda helt avväpnade inför oss som om de stod nakna inför livet. Ofta är de fotograferade i helfigur eller i närbild. Bakgrunden är avskalad, man kan skymta ett hav och en strimma sandstrand, ett buskage eller en gardin. Ytterst få detaljer berättar om personens sociologiska historia, men desto mer kommer dramat att utspela sig på ett existentiellt plan. Storheten ligger i enkelheten. Figurerna i porträtten visar oss att det är livet självt som alltid är i förändring, hur påfrestande och omtumlande det än må vara.

Jag befinner mig återigen framför de nio pojkarna och flickorna och ser inte alls barn som står där orörda och obefläckade av livet. Jag ser medvetna individer som kanske bara iklätt sig skepnaden av oskuldsfulla barn.