Inget slår när kroppsdelar somnar. Det är bättre än heroin. Man kan slå på kroppsdelar som sover, man får det, våld är varsamt, men ingen gör det. Det är bara jag som kan förgöra mig. Vad sa du? Jag försöker minnas vad vi pratade om. Jag försöker minnas vad det handlade om. Jag försöker minnas vad du sa. Typ: jag hoppar först? Vart ska du hoppa, min lilla loppa? Till kaninhålet. Favoritsamtalsämnet. Det svarta kaninhålet. Stranden ligger där nere, stjärnorna glittrar därinne. Ett antiholistiskt manifest. Stjärnorna är upp stoppade. Det var inte jag som började! Vi behöver egentligen inte prata med varandra. Det är ett under. Kaninhålet är ett nålsöga. Stjärnorna är inte levande begravda, stjärnorna är döda och det finns en öppning. Jag tror att allt kommer att gå sönder. Det kan bli vackert, men det kan bara bli vackert om allt går sönder. Vad sa du? Min sista önskan var en suck. Sa du så? Nej. Du skrek. Du skrev så. Välsignelse är ett okej namn på en illusion. Alla vinner på walkover. Medberoende är det finaste som finns. Kroppen är inte större än summan av kroppens delar. Tvärtom. Låt oss skylta med det. Språket som ett nytt språk, en förstörd matematik. Vad väntar du på? Jag kommer sen.

Elis Monteverde Burrau (f. 1992) är en poet vars praktik är i ständig rörelse mellan bildkonst, performance, teater (skådespeleri), video och musik.

Bild: Text på fönster, Elis Monteverde Burrau. Verk i förgrunden: Ursula Reuter Christiansen, Flüchte, Fliege, Entrinne/ Flee, Fly, Escape, 2024. Foto: Jean-Baptiste Béranger