Ann-Sofi Sidéns konst tar oss ofta med till rum vi försöker glömma. Platser där det smärtsamma och det moraliskt omöjliga äger rum. Där vistas de människor vi inte talar till utan om – de som befinner sig vid sidan om. Ann-Sofi Sidén söker med en osviklig säkerhet upp hålen i vår sociala väv, de sönderfransade slitna ställen där vi inte längre vill eller orkar hålla ihop våra ideal, vår medmänsklighet och våra jag.
Två av dessa platser: Videoinstallationen Who Told the Chambermaid? från 1998 utspelar sig på ett hotell. En städerska har installerat ett omfattande övervakningssystem i sin städskrubb där hon osedd kan betrakta hotellgästernas förehavanden. Hon som inte själv ska synas kontrollerar gästerna med sin allseende blick. I sitt omfattande verk Warte Mal! från 1999 lämnar Ann-Sofi Sidén det iscensatta och söker upp bakgatorna i det nya geopolitiska landskapet i Europa efter murens fall – den smutsiga människohandeln längs de nya ländernas gränser. Filmerna är en serie nära och omskakande porträtt där de kvinnor och män som man känner som siffror i en beklämmande statistik visar sig som människor vars liv styrs av politiska omvälvningar de inte kan påverka. Samtalen visas som en rad parallella skeenden i utställningsrummet. Betraktaren rör sig från stora videoprojektioner till små bås med tevemonitorer där man sitter ner och kommer kvinnornas vittnesbörd om ett utsatt liv mycket nära.
Att Ann-Sofi Sidén i sitt senaste verk Vid sidan om skildrar en kvinna som överger sin dotter syns därför konsekvent. Filmverket utgår från ett omdiskuterat fenomen i Tyskland, de så kallade ”spädbarnsinkasten”. Det är en kuvösliknande sluss som installerats i vissa barnsjukhus yttervägg. Inkasten är avsedda för mödrar som tänker överge sina spädbarn. För att undvika att barnen lämnas utomhus och far illa kan mödrarna osedda lämna dem i en lucka. Bruket av inkasten orsakar givetvis debatt. Ett faktum är också att denna praktik saknar lagligt stöd och fortgår utan att egentligen vara juridiskt giltig. Som många av de rum som Ann-Sofi Sidén tar oss med till är spädbarnsinkastet en plats som inte borde finnas.
I verket återvänder Ann-Sofi Sidén till tillvägagångssätt som hon arbetat med i sina tidigare verk och gjort till en omisskännlig stil. Ett medvetet uppbrutet narrativ med flera samtidigt pågående projektioner skapar ett rum där stämningar och mentala tillstånd är mer drivande än en stark handling. Den iscensatt dokumentära stilen som ger verket en stark närvaro. Detaljer som kan tyckas slumpartade eller tillfälliga är noga planerade visuella nycklar i ett omsorgsfullt bildbyggande som skapar olika nivåer och djup i den till synes enkla berättelsen. Här finns också övervakningskameran som i Ann-Sofi Sidéns arbeten fungerar som ett allseende öga som ser både det fruktansvärda och det futtiga. Som alltid i hennes formellt genomarbetade verk är själva den rumsliga gestaltningen av de rörliga bilderna väsentlig. Här är rummet uppbyggt kring en tudelning som delar moderns och barnets liv i två.
Filmen har Ann-Sofi Sidén byggt som parallella skeenden som skildrar det livsavgörande ögonblicket då en kvinna och ett spädbarn skiljs åt och ögonblicken efter då deras liv utan varandra fortsätter. Gestaltningen har skruvats ner till ett minimum – här finns egentligen inga ord och inga gester som betonar eller förklarar det oerhörda. Det visas just i förbigående som oväntade detaljer. Här finns en vardaglig obönhörlighet. Världen varken upphör eller bryr sig när det som inte borde hända sker.
Verkets tudelning understryker separationen mellan mor och barn. Moderns värld har fått färg och hennes handlingar ses av en mer subjektiv mänsklig kamera. Här finns också ett lågmält men intensivt ljud som färgar bilderna med stämningar. Barnets värld är svart-vit och sedd genom sjukhusets övervakningskameror och ljudet sjukhusets eget. Det är klinikens och institutionens blick som registrerar allt som händer barnet från det ögonblick det överges och börjar ett liv utan modern. Hon undersöks och kontrolleras. Hennes kläder tas av och slängs bort och det sista bandet mellan mor och dotter försvinner. Från och med det ögonblicket har hon ingen tillhörighet och blir en i mängden av övergivna barn; ett samhälleligt problem som måste lösas. Som flera av Ann-Sofi Sidéns verk så gestaltar Vid sidan omen motsättning mellan den enskilda människan och det omgivande samhällets kontrollerande omsorg.
I utställningsrummets mitt finns en monitor inbyggd i en pelare som delar rummet i två. På monitorn ser man övervakningsbilderna från spädbarnsinkastet. En konstgjord livmoder som ska värma och skydda den som ingen vill ha, en plats mellan modern och kliniken, mellan människan och institutionen. Själva föremålets praktiska konstruktion och sakliga uppmaning ”Öppnas endast i nödfall” blir en kuslig påminnelse om hur människan på konstgjord väg söker återskapa ömhet, kärlek och omhändertagande. Inkastets form återkommer som ett tema genom filmen där kameran dröjer vid liknande öppningar. Inkastet kan också ses som en övergång mellan olika världar, en andra födelse. Här kan man se en koppling till dess historiska bakgrund: de speciella dörrar i kloster och kyrkor där kvinnor lämnade oönskade barn.
Pelaren med monitorn blir en direkt fysisk referens till sjukhusets faktiska rum. Vi betraktar inte bara en film som visar spädbarnsinkastet utan erfar ett påtagligt föremål som ger oss en fysisk förnimmelse av sjukhuset. Ann-Sofi Sidéns arbeten med rörlig bild rymmer alltid en skulptural dimension. Hon placerar inte betraktaren framför en film utan bygger rum där vi blir delaktiga med mer än bara blicken. Det ger hennes installationer en fysisk djupdimension, en erfarenhet som inte bara är blickens. Man kan inte bara vända bort blicken från berättelsen utan är omgiven av den och upplever den med mer än ett sinne.
Ann-Sofi Sidéns konst har påverkat och bildat skola som en möjlig väg för konsten och konstnären att verka i sin samtid och att synliggöra den. Den intensiteten och närvaron finns fortfarande i hennes nya verk. Vid sidan om skär rakt in i vår egen tid och våra liv med frågor om vår egen tillhörighet, hur vi tar hand om våra barn och varför vi behöver spädbarnsinkast i våra sjukhusväggar. När tiden gett Ann-Sofi Sidéns arbeten ett större omfång så avtecknar sig det som står utanför det dagsaktuella än tydligare. En sådan aspekt är den formella där hennes utveckling av den rörliga bildens konstnärliga möjligheter varit avgörande. Konsekvent har hon valt att återkommande använda och konstnärligt renodla vissa tekniker som egentligen har en annan profanare användning, som övervakningskameran, och därmed skapat verk som både uttrycker och ser sin egen samtid. Något annat som framstår än tydligare över tiden är hur hennes omsorgsfulla arbete med att bygga rum med rörliga bilder, ljud och objekt skapar verk som gör ett flerskiktat seende ur olika perspektiv möjligt. Hur hon skapar en visuell arkitektur för betraktaren att vistas i och där erfara berättelser där ingenting förenklas eller läggs tillrätta. I Ann-Sofi Sidéns verk får betraktaren inte en entydig bild av rätt och fel, orsak och verkan. Hon låter den enda berättelsen och bilden sprängas i en mängd röster, situationer, ögonblick och historier.
På samma sett har tiden gett hennes motiv en patina och låtit dem bli del i en större cykel utanför det mediala dagsaktuella bruset där den ögonblickliga upprördheten snabbt klingar av. Hennes gestalter reser sig med tiden ur nuets enskildheter och blir mer arkaiska; som människor i alla tider formas deras liv av skeenden större än de själva och deras liv talar till oss oavsett när vi möter dem. I lika hög grad som ett ifrågasättande av våra mänskliga tillkortakommanden i nuet är Vid sidan om en prövning av styrkan i bandet mellan barn och förälder, den övergivnes utsatthet och separationens smärta. Hon ger dessa eviga och återkommande frågor i människans konst en samtida form och blåser därmed nytt liv i dem och gör dem giltiga för oss nu. Hon hittar historiens alla övergivna barn i en uppvärmd och kameraövervakad lucka i en sjukhusvägg i Berlin.
Sara Arrhenius
