Så fungerar det mesta nuförtiden; lösenord, digitala nycklar, passerkort. Vi accepterar att bära med oss och använda information som vi inte kan tolka själva, som inte kan översättas med ögat och bilden, språket och skriften. Man kan beskriva Gardar Eide Einarssons konst som en serie översättningar. Fragment och former från internet, klistermärken, fanzines, graffiti och konsthistoriska ikoner blir tecken och meddelanden på duk eller direkt på väggen, målade med färg eller vanlig tuschpenna. Skulpturer som ser ut att vara ready mades – trafikikoner, självmordspeglar från tunnelbanan, ljusskyltar – men som vid närmare titt visar sig vara omsorgsfullt tillverkade utsnitt ur en urban verklighet.
Men en översättning brukar rymma en tolkning och en dröm om läsbarhet. Den drömmen saknas konsekvent i Gardar Eide Einarssons konst, som istället utmärks av en radikal och fängslande visuell knapphet. Verken vägrar avslöja sina källor. Istället för att pladdrigt berätta för mycket om sig själva ger de betraktaren inte mer än kryptiska småbitar, retfulla antydningar och gåtfulla utropstecken.
I linje med hur digitala koder krypteras och kodas om kan det vara än mer relevant att tala om förflyttningar. För vad GEE (hans namn har blivit en tag!) gör är att flytta tecken, former eller delar av dito mellan olika sammanhang; gatan till konsten, internet till konsten, byråkratin till konsten, konsten till konsten. Förflyttningen skapar en visuell rotlöshet som tillsammans med konstnärens vägran att ge oss ”the big picture” laddar verken med kaxig stumhet. Vi vet att de säger något men vi kan inte lista ut vad. Som QR-koden i min mobiltelefon är det ett meddelande som måste krypteras.
Vad GEE gör är att flytta tecken, former eller delar av dito mellan olika sammanhang; gatan till konsten, internet till konsten, byråkratin till konsten, konsten till konsten. SARA ARRHENIUS, CHEF, BONNIERS KONSTHALL
Ur ett konsthistoriskt perspektiv har bildkonstens lån från masskulturen kopplats samman med en föreställning av konsten som en trappa av förfining och stilistisk fulländning som förhåller sig omvänt till en ursprunglig rå energi. Den hierarkin är absolut frånvarande i GEE:s konst. Hans arbete bärs av vår tids medvetenhet om att konsten befinner sig i ett tätt utbyte med andra sofistikerade teckensystem där det avgörande inte är var man befinner sig utan en total känsla för stil. GEE:s konst är ett energisystem där utbyten och lån rör sig i alla riktningar. Vid sidan av allt annat vittnar den om konstens kannibalism; hur konsten klarar att sluka och smälta allt från politisk radikalism till skateboardkultur.
Paranoian som ett samhälleligt tillstånd är en genomgående idé i GEE:s verk. Likaså fascinationen för outsidern, grandios eller vardaglig, som står utanför och är i konflikt med systemets normer genom bomber eller bara genom en bitter dekal på bilens stötfångare. Hans arbeten cirklar kring de som inte vill eller kan inordna sig, som skapar alternativa system vid sidan om. Terrorister, klanmedlemmar och knarkkungar får sitt ögonblick i strålkastarljuset, men också olika tecken för upprätthållande av ordningen – polisbrickor, fängelsemöbler, trafikkoner.
GEE :s konst är konsekvent svartvit. Det grafiska leker uppenbart med klichén om gatkultur och ”underground” och associerar nostalgiskt till pappersmedia, fotostatkopierade fanzines, svartvita fotografier, affischer och tryckta boksidor. I svärtan finns också referenser till konsthistoriens alla svarta monokromer, till negationen av mening och läsbarhet. Det svartvita gör att alla meddelanden får en likstämmighet – alla verk tycks lyfta ur samma urbana serietidningsverklighet.
Det landskap som GEE färdas genom är ett identifierbart USA i efterdyningarna av 11 september. Men det är snarare bilden av USA filtrerat genom en global masskultur än en verklig topografi, även om det är i New York som Gardar Eide Einarsson huvudsakligen verkar. Hans platta, svartvita stadslandskap är en verklighet som kan höra hemma överallt och ingenstans.
Den tillbakalutat kyliga elegans som präglar Gardar Eide Einarsson konst förutsätter både utanförskap och samförstånd. Samtidskonsten vill ha ett erfaret och informerat förhållande till masskulturen. Konstvärlden nickar införstått även om den inte kan koden. På så sätt byggs tillvaron av olika skikt av information som lagras på varandra. Ibland nöts skikten sönder och tecken, former, meddelanden läcker igenom. Vi är inte längre delaktiga i en enda gemensam kultur utan färdas genom många kulturer, som immigranter i något vi kallar vårt hem. Frånsidan av mångfalden av universum där alla vet något men ingen vet allt är paranoian och konspirationen som tycks vara vår tids emblem framför andra. Gardar Eide Einarssons konst får sin näring av ett samhälle där all information finns tillgänglig hela tiden men är läsbar av ett fåtal. En plats där konkurrerande världsbilder samexisterar och är i konflikt med varandra. Där en kunskapens hierarki har ersatts av olika men jämbördiga sorters information. Där varje förklaring tycks tjäna till att dölja en annan, som lika gärna kan visa sig vara en lögn.
