Samtal med Torbjørn Rødland

Torbjørn Rødland (TR) i konversation med curator Magnus af Petersens (MAP).

(MAP): Många av dina fotografier verkar handla lika mycket om taktilitet som visualitet. Det finns många vätskor, klibbiga substanser och händer med fingertoppar som rör och känner, som om man försöker förstå det verkliga hos något som är en bild för oss betraktare. Kan fotografier bygga broar mellan sinnena?

(TR): Jag förstår inte varför det inte skulle kunna göra det! För att komma vidare från den ändlösa subjektivitetens begränsningar reducerade den kritiska postmoderna konsten komplexa fenomen till en studie av kulturformer och språk. Allt blev politiskt. Utifrån denna analys har jag en mer integrerad eller inkluderande hållning. Jag är inte bara intresserad av hur bilder läses, utan också av deras magi och hur de får oss att känna, hur de berör oss. Även om fotografin ofta börjar som observation är min dröm ett mer fördjupat engagemang. Jag är en observatör som längtar efter intimitet. Men för att återkomma till din fråga: även utan synestesi är de fem sinnena sammankopplade och förenade från födseln.

MAP: Ja, bilderna är både berörande och handlar om att beröra. Finns det en konflikt som du sätter i rörelse mellan beröringens direkthet, att bli berörd och medvetenheten om detta – en distans till känslan?

TR: Jag tror att jag vill att du ska känna en konflikt medan du upplever ett fotografi som övervinner den konflikten – åtminstone i de flesta bilder, inte alla. Motsatser behöver varandra, men vad är resultatet av en motstridig förening? Förhoppningsvis något skiktat och därför sant. Ja, det finns en balans mellan distans och fördjupning eller känslomässighet. För mig går rörelsen mot känslomässighet, men detta är i stor utsträckning baserat på personlighet och kan te sig annorlunda för andra betraktare.

MAP: De nya verk som utgör den största delen av utställningen Fifth Honeymoon kretsar kring temat äktenskap, eller kanske romantik, resor, ritualer. En ritual är något som upprepas, den ges symbolisk mening, men vad den meningen är glöms eller tappas ofta bort. Fotografierna i den här serien illustrerar inte ämnet på något uppenbart vis – kan du beskriva din inställning till ämnet – eller förhållandet mellan titeln och verken i utställningen?

TR: Titeln var hjälpsam i den slutliga redigeringsprocessen – när jag bestämde vad som skulle uteslutas – men den fanns inte där före bilderna. Jag bestämmer vanligtvis inte teman, idéer eller symboler i förväg. Antingen uppstår de ur materialet eller inte. Jag är inte en konceptuell konstnär i det avseendet, men jag tycker verkligen om att ha en titel som är öppen för olika tolkningar. Bortsett från de motstridiga föreningarna som vi har berört och de aspekter du nämner kan Fifth Honeymoon få dig att tänka på klibbiga substanser som adderas på en rad klassiska former. Jag tror att det också pekar på något som har varit på tapeten några gånger. Det är dags att behandla fotografin som ett gammalt medium.

MAP: När du säger att motsatser behöver varandra kommer jag omedelbart att tänka på fotografiet av en äldre kvinna och en flicka, eller ung kvinna, som omfamnar varandra: In the Garden – det är en fin bild. Den gamla och den unga kvinnan har en air av oskuldsfullhet. Andra bilder av ung och gammal är mer laddade med konflikt, till exempel Midlife Dilemma, eller kanske The Ring (jag säger ”kanske” eftersom bilderna är ambivalenta; det vi ser kan antingen vara lekfullt eller illvilligt). Kan du säga något om varför det verkar finnas färre medelålders människor i dina fotografier?

TR: Du nämner Midlife Dilemma. För mig handlar den här bilden om medelåldern, därav titeln. Kanske medelålders människor rymmer både ungdomen de lämnar bakom sig och ålderdomen de rör sig mot och jag tenderar arbeta med spektrumets extrema ändar. Kanske finns det något starkt visuellt med den inriktningen mot motsatser. Jag är slav under mitt medium. Kanske är medelåldern mindre fotograferbar. Jag vet inte. Men jag vet att jag dras till symboliska figurer och arketyper. Jag kan göra bilder med medelålders människor om jag kan få dem att representera något bortom dem själva och deras individuella kamp.