Rosa Barba
Rosa Barbas främsta medium är film och allt hon gör relaterar på något sätt till filmiska metoder, historier och genrer. I utställningen visar hon en stor cirkulär skulptur – inspirerad av en modernistisk lampa. Inuti skulpturen, som liknar ett klippbord, löper långa 35 mm filmremsor mellan spolar och bildar snirkliga mönster. Remsorna är så kallade startsladdar som sitter i början på filmrullen för att förenkla laddningen av projektorn. Rosa Barba har samlat startsladdar från olika tider och länder, som en översikt av olika tidmarkeringar och symboler för film genom historien.
Rosa Barba (f.1972) arbetar med film, skulptur och publikationer. Utställningar i urval är Stage Archive,Foundation Galleria Civica-Center of Research on Contemporary Art, Trento and MART, Rovereto (2011) TATE Modern Level 2, London (2010), A curated conference, Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofia, Madrid (2010), Cinema Prospectif, Centre George Pompidou, Paris(2009). 2009 medverkade hon i Bonniers Konsthalls utställning Livsformer.
Rosa Barba är född 1972 på Sicilien. Idag bor och verkar hon i Berlin.
Marco Brambilla
Evolution (Megaplex) (2010) gestaltar människans historia på tre minuter. Bilder från närmare 400 olika gengrefilmer, bland andra Hollywoodklassiker som E.T. och Star Wars, vävs samman till ett bombastiskt 3D-videocollage som tar oss på en resa genom mänskligheten från förhistorisk tid via samtid och in i framtiden så som den skildrats på bioduken. Filmmusiken är hämtad från Sergei Prokofievs Romeo och Julia.
Marco Brambilla föddes i Milano 1960. Han bor och arbetar i Los Angeles och New York. Han började sin karriär inom reklamfilm och har också verkat som regissör i Hollywood. Bland annat regisserade han actionsuccén Demolition Man från 1993 med Sylvester Stallone, Wesley Snipes och Sandra Bullock i huvudrollerna. Sedan mitten av 1990-talet har Marco Brambilla arbetat med videokonst.
Utställningar i urval är The Dark Lining, Santa Monica Museum of Art, Kalifornien (2011), Civilization, Les Recontres Internationales, Haus der Kulturen der Walt, Berlin (2010), Cathedral, Art Production Fund – LAB, New York (2008). Brambillas verk finns även med i samlingarna hos bl.a The Guggenheim Museum i New York och San Francisco Museum of Modern Art.
Douglas Gordon
Douglas Gordon är en av Storbritanniens mest internationellt uppmärksammade konstnärer och var en av dem som kom att göra den rörliga bilden tongivande under 90-talet. I Pretty Much Every Video and Film Work From About 1992 Until Now. To Be Seen On Monitors, Some With Headphones, Others Run Silently and All Simultaneously samlar Douglas Gordon sina film- och videoverk från 1992 till idag. Totalt består installationen av 68 enskilda titlar, bland andra hans välkända 24 Hour Psycho, men även hans mer performancebaserade videos. Verken visas på 83 tjock- TV-apparater uppställda på ölbackar. Pretty Much… är ett arkiv under uppbyggnad – så snart Douglas Gordon skapat ett nytt verk läggs det till samlingen och installationen växer…
Douglas Gordon född 1966 i Glasgow men är idag bosatt och verksam i Berlin. Utställningar i urval är Douglas Gordon: k.364, Gagosian Gallery, London (2011), Lights, Camera, Action: Artists’ flims for the cinema, Whitney Museum, New York (2007), Douglas Gordon San Francisco Museum of Art, Californien (2007). Gordon har även tilldelats ett antal priser, bl.a Turnerpriset (1996), Venedig Biennialens Premio 2000 utmärkelse (1997), och Hugo Boss Prize utdelat av Solomon R. Guggenheim Museum (1998).
Bonniers Konsthall vill tacka alla som donerat sin tjock-tv till Douglas Gordons verk:
Adison Assawakhachonsak, Adriana Rizzi, Agnes Sweijer, Alexander Bjarne Bagge, Amanda Cardell, Anette Klingborg, Anitha Trana, Ann Gustavsson, Anna Nilsson, Ann-Britt Håkansson, Annelie Liljekvist, Annika Stödberg, Bertil Karlsson, Birgitta Lefvert, Björn Sjöstrands, Bosse och Lena Lilljeqvist, Britt-Inger Lindgren, Britt-Marie Sjölander, Carola Persson, Christina Wallmark, Daniel Järmén, Elisabeth Turner, Eva Karlsson, Ewa Westman, Freja Salö, Gunilla Sternelius, Göran Arnhed, Hages tv video, Hampus Carlens, Hans Svensson, Helen Samson, Iggo Frostander, Ingegerd Finni, Jenny M Karlsson, Johan Ekesiöö, Johanna Palmqvist, John Wiebe, Karina Santanen, Katarina Zwinkels, Kerstin Teglöf Delgado, Klas Berggren, Klas Dykhoff, Krister Hanner, Lars Sturén, Lill Karlsson, Linda Olofsson, Lisa Mach, Madeleine Wiklund , Magnus Björklund, Magnus Leste, Marcus Björkman, Maria Kvarnhamn, Marie Modig, Martin Kristoffersson, Martina Pasini, Mats Bjurvald, Mats Sundin, Mikael Boierth, Mikael Homer, Morris R, Oscar och Sanna Liedgren, PWC (Bonnierhuset), Ragnar Malmberg, Rakel Storne, Rebecka Sahlén , Rickard Berggren, Robert Winge, Rosel Hauptmann, Satu Lindström, Sigrid Abenius
”Skroten”, Spiros Papadopolos, Susanne Diffner, Tanya Blomqvist, Thomas Johansson
Thomas Nordling, Tomas Karlsson, Ulrika Åberg, Wallmark, Vernerholt, Veronica Sellén
Vigija Nyberg, Viktor och Sofia Nordenskiöld, Yvonne Malmberg, Åsa Nordenskiöld
Alex Reynolds
Kajsa är ett ljudverk som ger besökaren upplevelsen av att vara med i en film. Ett manus och leder lyssnaren från utställningssalarna runt i konsthallen och låter de verkliga intrycken fritt blandas med berättelsen.
Alex Reynolds föddes 1978 i Bilbao. Hon bor och arbetar i Berlin. Reynolds arbetar med ljud och performance där hon skapar filmiska situationer i verkliga miljöer . Utställningar i urval är Te oímos beber, Barcelona Producció, Barcelona (2011) och Clara, ECCM, Barcelona (2010). Hennes filmer har även visats på bl.a Region 0, video festival i New York (2011).
Lindsay Seers
Filmen Extramission 6 (Black Maria) berättar den märkliga historien om Lindsay Seers liv och konst. Konstnären Lindsay Seers började tala först när hon var 8 år. Teorin är att hennes tystnad var kopplad till det faktum, att hon hade fotografiskt minne. Hennes första ord kom när hon fick se ett fotografi av sig själv; ”Är det där jag?”. När språket kom började hennes fotografiska minne försvinna. Den traumatiska försämringen av minne fick Lindsay Seers att vilja bli en kamera, som skapade bilder genom att lägga bitar av ljuskänsligt papper i munnen och en mängd andra experiment. Filmen visas inuti en modell av Thomas Edisons kinematografstudio Black Mariah från 1893 som var världens första i sitt slag.
Lindsay Seers är född 1966 i Mauritius. Idag är hon bosatt och verksam i London. Seers arbetar med olika konstnärliga uttryckssätt, exempelvis video, fotografi och rumsliga installationer. Utställningar i urval är It has to be this way 2, National Gallery of Denmark (2010) som även visades på Mead Gallery, Warwick (2010), Altermodern, 4th Tate Triennial, Tate Britain,(2009).
Ryan Trecartin & Lizzie Fitch
I Ryan Trecartins filmer vrids vår tids visuella kultur upp till det extrema. Genom experimenterande med bilder och språk, hämtade från samtidsfenomen som dokusåpor och sociala medier, utforskar han teman kring identitet, konsumtion och post-millennial teknologi. För Resan till månen skapar Trecartin tillsammans med Lizzie Fitch en skulptural teater för två videor, P.opular S.ky (section ish) (2009) och The Re’Search (Re’Search Wait’S) (2009 – 10), ur det omfattande sjudelade Trecartinverket Any Ever. Den skulpturala teatern är på samma gång en tredimensionell tolkning av filmernas estetik, men också ett fristående drama, uppbyggt av Ikea-möbler och skulpturer skapade av konstnärerna tillsammans.
Ryan Trecartin och Lizzie Fitch har samarbetat sedan år 2000. Trecartin föddes 1981 i Texas och Lizzie Fitch 1981 i Indiana. De bor och verkar i Los Angeles. Trecartin står för manus och regi i filmerna som de båda spelar i och skapar scenografi för.
Utställningar i urval är Any Ever, MoMA PS1, New York (2011), tidigare visad på bl.a. Museum of Contemporary Art i Miami (2011), och på The Museum of Contemporary Art i Los Angeles (2010).
Ming Wong
Ming Wong gör egna tolkningar av filmhistoriska mästerverk genom omtagningar, iscensättningar och nyinspelningar. Ofta plockar han ut enstaka detaljer, gester eller utryck som han upprepar och närskådar det för att förstå och peka ut filmens kärna. I utställningen visas hans nya verk kring Ingmar Bergmans Persona. Bilder från Fårö blandas med scener där 24 skådespelare, lika många som det finns bildrutor i varje sekund film, gör gester och utryck ur filmen till en koreografi. Alla bär svart hårband och vita nattlinnen, precis som Liv Ullman gör i originalet.
Ming Wong är född 1971 i Singapore, som kanske inte är känt för sitt filmklimat, men som faktiskt hade en blomstrande multikulturell filmindustri på 1950 och 1960-talen – en filmhistoria värd att sätta sig in i! Ming Wong började sin karriär inom teatern som manusförfattare. Senare flyttade han till London för att gå på konstskola. Han bor och arbetar numera i Berlin.
Utställningar i urval är Museum of Contemporary Art Tokyo, Japan (2011), Ming Wong’s CYCLORAMA, Vitamin Creative Space, Guangzhou, Kina, Life of Imitation, Singapores Paviljong, Venedigbiennalen (2009), Persona Performa, Performa, Museum of Moving Image, New York (2011).
Installationenhar sitt ursprung i Ming Wongs performance Persona Performa som gjordes för performancefestivalen Performa i New York. Producerat av Bonniers Konsthall, Performa och Vitamin Creative Space. Tack till Institut für Auslandsbeziehungen (IFA).
Fotnoter i utställningen
I utställningen Resan till månen möter du samtida konstnärer som sysselsätter sig med filmen som medium och filmens historia och framtid som tematik. Men bildkonstens fascination för filmen är lika gammal som filmen själv. För att visa det utbyte som alltid funnits mellan konstformerna visar vi ett urval historiska filmverk i utställningen. Ofta är de kommentarer till filmens roll och ställning i vår kultur i stort, eller försigkomna experiment med filmmediets möjligheter.
Dara Birnbaum, Technology/Transformation: Wonder Woman(1978-1979)
Dara Birnbaum gjorde sig känd som en av videokonstens föregångsgestalter då hon uteslutande använde sig av klipp från kult-serien Wonder Woman i sitt konstverk Technology/Transformation: Wonder Woman. I action-fyllda scener får vi följa hur sekreteraren Diana Prince förvandlas till superhjäten Wonder Woman, som enligt legenden härstammar från de grekiska amazonerna. Dara Birnbaum har sedan dess konsekvent citerat såpoperor, frågesport och sportprogram som en kommentar till hur tv-mediet påverkar oss.
Charlie Chaplin, Behind The Screen (1916)
Stumfilmskungen Charlie Chaplin skildrar alla vedermödor en scenarbetare kan genomleva under en filminspelning. En sidohistoria i filmen visar en kvinna som klär ut sig till man för att få möjlighet att arbeta som snickare. Chaplins karaktär genomskådar detta och börjar uppvakta henne. Vid ett intimt tillfälle upptäcks deras flirt och de hånas för att vara homosexuella. Tidiga inlägg i genusdebatten!
Lillian Schwartz, Pixillation (1970)
Konstnärer och experimentfilmare har sedan datorns födelse laborerat med hur man kan skapa bilder digitalt. Lillian Schwartz var en av de första som banade väg för dagens användande av datagrafik, 3D och animation. Pixillation är ett av de första konstverken som skapades helt digitalt och visar abstrakta färgstarka mönster som ändrar form till ett trummande ljud.
Georges Méliès, Resan till Månen (1902)
Méliès stumfilmsäventyr fick ett enormt genomslag när den kom ut 1902. Filmen handlar om en grupp människor som reser till månen och med det hade Méliès uppfunnit science fiction-genren. Innehållet är löst baserad på böckerna Från jorden till månen av Jules Vernes och Första männen på månenav H.G. Wells.
Dziga Vertov, Mannen med Filmkamera (1929)
Dziga Vertov är en av Sovjetunionens viktigaste filmare och Mannen med filmkameran har haft en avgörande betydelse för filmens utveckling. Filmen beskriver stadslivet i Sovjetunionens sedd genom kameramannens blick. I filmen introducerade Vertov nyskapande filmtekniker som kameraåkningar, fast och slow motion och dubbelexponeringar.
