I förarbetet med Rumstering träffade jag ett stort antal unga konstnärer vars konst jag hade svårt att förstå. Jag la det åt sidan och gick vidare. Efterhand kom intrycken tillbaka då jag reflekterade över mitt sätt att arbeta. Vilken konst tilltalas jag av och varför? Vad är det för strömningar som fått stort genomslag det senaste decenniet och hur har detta präglat min väg in i konsten? För mig har konstnärens roll till stor del handlat om att driva frågeställningar. Inget fel med det, men draget till sin negativa spets har den konsten kommit att bli det enda samtida sättet att uttrycka sig på. Därför fick den konst som jag vid en första anblick inte kunde greppa successivt en speciell lyskraft. Konstnärerna som jag valt att bjuda in till utställningen drivs av en upptagenhet vid formella aspekter kring objekt, rumsligheter, det visuella och materiella. Det blev min startpunkt för det fortsatta arbetet med utställningen. Jag ställde mig frågan varför detta intresse för betraktarens kroppsliga och sinnliga upplevelse uppstår just nu?
Under arbetets gång började beröringspunkter till en tidigare konst träda fram. De pekade mot ett svenskt, för mig mytomspunnet, 1980-tal. Beröringspunkterna uppstod både då jag läste äldre utställningskataloger och tidskrifter, men också i samtal med den generation konstnärer som jag fattat intresse för. Konstnärer som, liksom jag, är födda på 70- och 80-talen. Jag såg att dessa valfrändskaper kunde hjälpa mig att formulera mig kring samtidens uttryck genom att spegla dem i dåtidens konst och den då pågående konstdiskussionen. Vad är det då för 80-tal jag talar om? Det är inte direkt den dekadenta, dystopiska storstadens 80-tal eller det häftiga måleriets utsvävningar. Det är snarare en inbördes spretig grupp konstnärer jag har i åtanke, som intresserade sig för konst som både form och möjlig mötesplats. En tidpunkt då svenska konstnärer utforskade och formulerade sig kring den platsspecifika konsten. Då konstens närhet till koreografi, musik och nya media gav nya impulser. Omläsningen av vår samtida historia aktualiseras i Rumstering på två sätt. Dels genom att vara den röda tråd som sammanbinder urvalet av konstnärer, dels genom programserien som sträcker sig under tre onsdagskvällar. Jag ser det som en kreativ omläsning som inte enbart är ett sätt att formulera en stark tendens hos dagens unga konstnärer. Utan det är också ett sätt att retroaktivt rikta uppmärksamheten mot vad som gör 80-talet till en historisk brytpunkt i dag. För mig ligger radikaliteten i att konstnärerna bejakade det onödiga, absurda och sökande. Man förkastade det på förhand formulerade.
En viktig ingång till ett flertal av konstnärernas verk i utställningen finner jag i Eva Löfdahls konst. I en intervju med henne läser jag ett påstående om att konstnärer under 80-talet ”tycktes fokusera tingen på ett nytt sätt, förlänga betraktandet av tingen”. Löfdahl svarar på sitt högst egensinniga sätt att det i själva gestaltandet kan skapas förtjockningar och distanseringar av verklighetskänsla. Upplevelsen av ett omedvetet rum, inte synligt men glimtvis kännbart. Lakoniskt undrar hon om man efter att besökt en konstutställning ”kommer ut på samma plats igen eller om man kommer ut på samma plats igen?”. Jag tolkar hennes konst som en vilja att bryta med ett, som hon själv kallar det, vaneseende.
Spåren av Löfdahl i Rumstering är många. Jennie Sundén och Åsa Norberg (f. 1977, verksamma i Göteborg) är systemupplösare. De bryter upp både ett samtida och modernistiskt formspråk och bygger eget. Ett återkommande stilgrepp är upprepningen som kan härledas både till en idé om rationalitet men också mot ett utvidgande, en oändlighet. Kerstin Persson (f. 1979, verksam i London) och Suzanna Asp (f. 1976, verksam i Stockholm) gestaltar måleriets relation till verkligheten. De använder måleriets minsta beståndsdelar och skapar nya sorters rumsligheter. Från måleriets virtuella rum letar de sig ut i det faktiska rummet och låter sina verk ladda detta mellanrum. Deras upptagenhet vid ytans relation till det tredimensionella rummet placerar betraktaren på en plats som både handlar om att titta på och befinna sig inuti, ofta på samma gång. Samma slags tvetydighet använder Christin Wahlström (f. 1979, verksam i Göteborg) . I utställningen möter vi en vägg där isoleringen av lin har blottats. Är det en skulptur, en ofärdig vägg eller har väggen helt enkelt inverterats? Linet som material har Wahlström arbetat med under en längre tid och vi spårar det från målarduken som hon bokstavligen nystar upp och bearbetar. Konstnären Max Book talar också om att just bryta ett vaneseende. Både hans konst och skrivande har sedan tidigt 80-tal kretsat kring detta. Hans måleri var nära sammankopplat till den för tiden nya tekniken och hur den formar vår tillvaro. Detta upptar även en stor plats i Anna Wignells (f. 1974, verksam i Stockholm) konstnärskap. Hennes verk gestaltas ofta med tydliga referenser till den digitala bilden, det digitala videomediet och rörlig bild.
80-talets Ibid-utställningar är en viktig referenspunkt för Rumstering. Jan Håfström, som var en bland de drivande, sökte sig med ett flertal konstnärer ut till övergivna fabrikslokaler för att komma ifrån det illusoriska rummet, inom exempelvis måleriet, genom att arbeta direkt fysiskt med rummet. ”Materialiteten och begreppsligheten ingick i varandra”, som han själv beskriver det i tidskriften Kris. Här öppnar sig en mängd kopplingar till utställningen. Ebba Bohlin (f. 1976, verksam i Stockholm) tar fram sublima dimensioner av rummet som sådant genom olika bearbetningar. Kända objekt och vardagsnära material likaväl som väggar vi omges av och ytor vi rör oss över används för att blottlägga existentiella teman.
För Johanna Gustafsson Fürst (f. 1973, verksam i Stockholm) är det specifika utställningsrummet och sammanhanget alltid utgångspunkt för materialval och uttryck. Hon rör sig fritt mellan nedlagda fabriker, utrymda lägenheter och konventionella gallerirum. En stor dos humor förenas med en stark vilja att vända och vrida på förväntningar inför konstupplevelsen. I ett samtal berättar Gustafsson Fürst om sin samhörighet med konstnären Ann Edholm. En fruktbar gemensam nämnare är hur de placerar konstverket i utställningsrummet. Verket involverar en betraktare i rörelse och blir en del av betraktarens rum och tid. ”Att gå är att se” som skribenten Tom Sandqvist på pricken beskriver det.
Fredrik Auster och Viggo Mörcks (f. 1978 & 1980, verksamma i Köpenhamn) konst befinner sig också i ett utrymme mellan ett faktisk och ett virtuellt rum. I ett flertal verk har de arbetat med fritt hängande skärmar som de projicerar en abstrakt grafik på. Mellan skärmarna möter betraktaren en person som utför enkla, monotona rörelser. Jag slås av samstämmigheten som finns i Auster och Mörcks konst och Margaretha Åsbergs legendariska koreografier. De delar en liknande drivkraft att hitta uttryck där dansarens kropp och scenbilden blir ett. Att med ett nerskruvat tempo och ett reducerat kroppsuttryck söka ett språk som fungerar likt rudimentära tecken, indikatorer för betraktarens egna reflektioner, utan att vara varken psykologiserande eller berättande.
Slumpen, det oväntade och processer som pågår över tid återkommer hos Gabo Camnitzer (f. 1984, verksam i London). Form och material ges ett stort utrymme som uppmanar betraktaren till aktivitet och utforskande. Han förenar destruktion med skapande ofta genom att använda musik som utlösande kraft. Band bjuds in att spela i hans verk inför publik. Camnitzers konst påminner mig om det som hände på Kim Kleins alternativa utställningsrum BarBar, som drevs under ett par år under ett tidigt 80-tal. BarBar skapade en grogrund för en ung generation konstnärer som framför allt undersökte installationskonsten genom musik och andra konstuttryck. Det som förenar är viljan att ta kreativa risker.
Rumsterings omtagning av ett stycke 80-tal ska inte förstås som en nostalgisk tillbakablick och längtan efter förlorad mark. Inte heller som ett försök att återupprätta maktpositioner och smakhierarkier som redan omförhandlats. Utan som en gest som snarare kortsluter all form av idé om en linjär utveckling.Genom att vända tillbaka till en viss historisk tidpunkt och ett antal konstnärskap så skapas tillfälliga konsthistorier av små berättelser och enskilda sammankopplingar.
