Gunilla Klingbergs konst skapar på en gång mentala och påtagliga rum där betraktaren suggereras och blir del av en atmosfär, en speciell stämning, ett tillstånd. Även om anslaget så gott som alltid är storskaligt – installationer, väggmålningar, skulpturer, projektioner – så är det i det lilla, i delen som bygger helheten som man måste söka för att gripa den fulla innebörden i Gunilla Klingbergs verk. I den nya stjärnformade skulptur hon gjort för Bonniers Konsthall, som materialiserat sig som ett kosmiskt tecken från ett annat universum i konsthallens entré, är det ytorna vi bör vara uppmärksamma på. Stjärnan är täckt med olika material från möbeljätten Ikea – mattor, golv, skåpluckor. Så möts massproducerad, globaliserad livsstil med utomjordisk kraft och mytologi och väcker frågor på vilket sätt de hör samman. Skulpturen Cosmic Matter i konsthallens stora sal har en byggnadsställning som bärande struktur. Runt den väver Gunilla Klingberg ett system av rum med hjälp av remsor av färgad tejp. Betraktar man dessa närmare ser man hur de avbildar månens olika faser. Ställda mot drömfångare och ord som ”Global Exploration Strategy” skurna ur högblankt stål skapar verket en bild av hur våra föreställningar om månen är sammansatt av uråldrig mystik i lika hög grad som en vetenskap driven av drömmar om territoriell expansion ut i rymden.
I dagens globaliserade utbud av alltfler och alltmer snarlika varor och upplevelser är det de små betydelsebärande skillnaderna som är väsentliga. Det är en detalj i utseendet, eller en aura hos ett varumärke som får oss att välja det ena föremålet framför det andra. Världen omkring oss förvandlas alltmer till en yta fylld av tecken – dataskärmen, stadsrummet, tidningssidan – där utbytbarhet och förändring är det mest påtagliga. Hur vi använder oss av de här ytorna är ofta utgångspunkten och materialet till Gunilla Klingbergs konst. Hon använder sig av olika visuella uttryck och material i vår samtid, ofta det förbisedda och vardagliga. I Gunilla Klingbergs uppmärksammande av samtidens konsumtionskultur finns en kritisk underton som vilar på en insikt i att det idag är svårt att tala om ett möjligt utanför, vi är alla delaktiga i den livsstil som utgör råmaterialet till hennes konst antingen vi vill det eller inte. Lågmält ställer den oss inför frågan hur vår längtan efter andlighet så lätt kunde omformuleras till ett paket rökelse från en klädaffär eller en bästsäljande livsstilsguide inköpt på en flygplats på väg hem från en långväga semesterresa.
Gunilla Klingbergs konst utmärks av ett återanvändande. Den är en del i en kultur av ”sampling” där man snarare än att föreställa sig något absolut nytt sammanfogar och omstöper redan existerande former och uttryck. I hennes fascination för österländska kulturtraditioner, där upprepning och reproduktion varit viktiga, kan man se ett avsteg från – kanske även en kritik – av den västerländska modernitetens krav på förnyelse och ständiga framsteg. En bärande tanke i utställningen på Bonniers Konsthall är också att återkomma till tidigare verk och omarbeta dem eller låta den sammansmälta med nya. Mötet mellan skilda bildkulturer, traditioner och uttrycksformer är återkommande och avgörande i Gunilla Klingbergs arbeten. I hennes konst flätas det vardagliga och det esoteriska samman, österländska mönster möter Sparlivs om hörnet. Möten som ger upphov till nya betydelser som i nästa ögonblick muterar och bildar ett nytt sammanhang. Som mönstren i en orientalisk textil så förändrar sig hennes verk hela tiden efter betraktarens blickpunkt och visar upp tidigare dolda sammanhang och mönster som säger något väsentligt om vår samtid.
